Jag kommer att sakna...

Fick frågan från mitt lunch- sällskap en dag om vad jag kommer att sakna när jag åker hem till Sverige. Jag behövde inte tänka länge, utan
4 av 7 bilar i Taipei är Taxibilar
replikerade omedelbart "taxi". Sorgligt, men sant - taxiresorna en av de saker jag verkligen tycker om här. Dessutom är de för mig så förknippade med Taipei. Jag åker taxi varje dag, ibland flera gånger om dagen (miljövidrigt, jag vet. Jag lovar att bli en bättre människa i mitt nästa liv. Om jag inte har åkt så mycket taxi att det inte finns någon bot för mina synder och jag därmed blir en hund i Taiwan, då kommer jag dö av värmeslag innan jag ens hinner säga "tax..") och förutom att det är smidigt och bekvämt så blir det också i baksätet på stans taxibilar som jag hinner samla tankarna lite och reflektera över livet här.

En annan sak jag inte tycker om att tycka om, men som jag faktiskt tycker mycket om, är Starbucks. Jag är töntigt förtjust i kaffejätten. Det är så smidigt och lätt, de finns överallt, man får sitt kaffe precis som man vill ha det, och de har en massa trevliga saker att köpa. Eftersom all både mat och dryck i det här landet serveras så het att man bränner tungan av sig på den tycker jag det är svårt att få en god kopp kaffe på något annat ställe (att beställa en kaffe "not too hot" på starbucks funkar dock finfint). När vi bodde i USA tyckte jag Starbucks hade det sämsta kaffet (men brukade gå dit för deras low fat coffe cake och deras frappucino), men här är det bland det bästa. Och oavsett vad så är det så känns det så välbekant, så hemma, för mig. Som en liten oas de tillfällen då asien känts lite väl spännande...

101:an. Jag tycker mycket om byggnaden i sig, och även om jag inte brukar handla i gallerian som utgör dess 5 första våningsplan, så tycker jag mycket om att vara där. Det är ofta man har ett ärende dit, eftersom en av stans bästa bokaffärer ligger uppe på just 5:e våningen, eftersom folk som kommer på besök alltid vill åka dit, eftersom det finns en stor food court med massa god mat i källarplan, och eftersom stans bästa (och så klart dyraste *muttra*) mataffär med en massa god importerad mat ligger i samma källarplan. Sen är shoppingcentret faktiskt väldigt fint, i massor av ljus marmor, vackra dekorationer och klassisk musik på svag volym. Den femte våningen har dessutom väldigt högt till tak och en massa ljusinsläpp, så om man sätter sig och tar en kaffe för 150 NT (ca 30 kr, hutlöst pris!) på det östeririska cafeet där uppe, känns det nästan som att sitta på en piazza utomhus. Fast med fräsch luft då, vilket man inte får utomhus i den här stan annars. Dessutom luktar det speciellt inuti 101:an. En blandning av fukt, dam, rengöringsmedel och parfym. "Gott" vet jag inte om jag skulle kalla det, men det är en doft jag så starkt förknippar med 101:an och som jag tycker om.

Mandarin. Det kommer att kännas konstigt att inte höra de annorlunda svåruttalade ljuden omkring mig dagarna i ända. Nu när jag ändå kan ta mig fram på mandarin vill jag använda det så mycket som möjligt. Hoppas på att hitta någon kurs i Lund.

Maten. Åh maten! Jag som överhuvudtaget inte åt asiatisk mat innan jag kom hit har vekligen gjort en kovändning och vet nu inte hur jag ska klara mig utan. Vietnamesiska vårrullar, koreansk bibim bap, thailändska shrimp cakes, japansk teppanyaki, indisk curry, pekinganka, dim sum, räkor med annanas och majonäs, den fantastiska vitkålen, och dumplings av alla sorter. Hur ska jag kunna klara mig utan!?
Vietnamesiska vårrullar

Doften av rökelse och jasmin. Den buddistiska traditionen att bränna rökelse praktiseras ofta här i Taiwan, och minst ett par gången i veckan går man förbi ett tempel eller ett litet bord där man offrar till sina förfäder, där doften av rökelse känns över hela gatan. Jasminblommor säljs i gatukorsningar och somliga taxichaufförer köper ett knippe och hänger i backspegeln för väldoft.

Taiwaneserna. De smaskar och rapar och stirrar och låter, men när man kan prata lite med dem visar det sig att de är otroligt vänliga och gladsinta själar. Asiater är inte lika kända för sitt kroppsspråk som vad tex italienarna är, men jag kommer ändå sakna sättet taiwaneserna exempelvis understryker något genom att slå ner med ena handen i luften, hur de markerar siffor genom att hålla upp ett visst antal fingrar från ena handen i andra handens handflata och hur de fnissar med händerna för munnen.

Men mest av allt kommer jag nog ändå att sakna de människor vi träffat och framför allt vännerna här. Vissa människor vi träffat är gör en massa spännande saker och är otroligt fascinerande, andra lite udda och spännande på ett lite lustigt sätt, åter andra trevliga och roliga, osv osv. Dem som det kommer att allra mest tomt efter är dem som vi umgåts med mest under 9 dessa månader. Vi har antingen träffats eller i alla fall hörts av varje dag, och vi har gjort massor av saker tillsammans. De har blivit lika självklara delar av min vardag som allt annat här. Jag önskar jag kunde ta allihopa med mig i resväskan hem...

En del av vårt kompisgäng. Här hoppandes i Angkor Watt, Kambodja.