Skyskrapan brinner (Gott nytt år)!

Så firades 2007 av och 2008 in med pompa och ståt. Vi har inmundigat både gåslever, tryffel och saffran under kvällen, och så champagne så klart. Det var mycket folk på taket till vårt hus, och det var extra kul att se fyrverkerierna ackompanjerade av söta små skrik av förtjusning ifrån allehanda taiwaneser.

Let's celebrate!

När vi bodde i USA överhörde vi en gång en kille som stod och snackade på bussen i samband med att man i Bay Area förberedde sig för att fira cinco de mayo. Han sa att "det är så smidigt här i USA - vi bara tar andra kulturers traditioner och gör dem till våra egna". Jag och Jens tyckte han slog huvudet på spiken och har alltid tänkt på USA som mästaren på att ta till sig nya traditioner sedan dess. Tills nu. Taiwan slår USA med hästlängder när det gäller att suga åt sig andra (västerländska) traditioner. Kring Halloween klädde folk ut sig, inför julen pyntades det in absurdum och man fick ett "merry christmas" slängt efter sig vart man än gick och nu ska det firas nyår så det står härliga till. Ett jättefyrverkeri ska tydligen skjutas ifrån 101 i natt, och överallt önskas man "happy new year!". På tunnelbanan förbereder man sig för folkstorm och alla taiwaneser jag känner frågar mig vad jag ska göra på nyårsafton. Svaret de får är att vi ska käka god italiensk mat och sedan se på 101:ans fyrverkerier från vårt tak. De verkar alla bli mäkta imponerade över att vi har utsikt över 101:an från taket till vårt hus, och tycker det verkar vara den bästa planen någonsin. Fast när man frågar dem vad de ska göra får man ett "nää, inget speciellt. Äta lite mat med några vänner. Det är ingen speciell dag för oss" till svar.

Undrar hur de festar när de verkligen festar till det då?

Västisar

Både jag och Jens reagerade över mängden västerlänningar i Hong Kong. Vart man än vände sig så kunde man räkna med att se någon västis ganska snart. Min ena bror, för vem Hong Kong innebar det allra första mötet med asien, kontrade dock mina och Jens kommentarer om att "så många västisar här är!" med "jag tycker det är ganska många kineser". Så rätt, så rätt.

När vi anlände till Taipei var vi alla hungriga och lite trötta, och jag lyckades få in oss på en ganska skraltig lokal restaurang där fläsklägg i nudelsoppar var specialiteten. Mamma tittade lite halvskeptiskt på det stora köttstycket, med ett sugrör instucket i benet för bättre grepp, men åt glatt. (Hon har även gett sig upp i utkikstorn i Hong Kong trots att hon inte gillar höjder, och gått på snake alley i Taipei trots att ormar inte är favoriten - respekt!)

I alla fall. När vi kommer ut ur restaurangen möter vi en amerikan vid ett övergångsställe. Han breder ut sina armar och utbrister glatt "herregud! jag tror aldrig jag har sett så många vita på en och samma gång i Taipei någonsin tidigare!" Jag och Jens ansåg vår utsaga om det ringa antalet västerlänningar i Taipei bevisad.

Fantastiskt

Ja, Hong Kong var ju en helt makalös stad. Varför bor vi inte där? Likt en macciato känns staden som Kina med en "fläck" av Europa. Det gick att hitta caféer som specialiserats sig på hälsosam mat. Människor med egen stil och utstrålning. Och så husen, och ljuset. Obeskrivbart.

Men ännu bättre var det ändå att få träffa min familj ingen!

Och alla mest fantastiskt måste ha varit att mamma på eget bevåg tagit med sig leverpastej till mig, i en pytteliten kylväska. Det är så otroligt gott med frukost nuförtiden - filmjölk, havreringar och så rågkusar med leverpastej på. Det är så att jag önskar det var frukost flera gånger om dagen.

Traditioner

Ringde nyss min farmor för att önska god jul. Hon berättade i förväg vad jag får i julklapp av henne. Att hon skickat en kalender, som jag alltid brukar få, med i mammas packning. Farmor berättar alltid i förväg vad man ska få av henne. Jag gillar min farmor jättemycket. Hon är bäst.

Jag - en börshaj

Under året har jag deltagit i en aktiesparartävling. Till min stora förvåning vann jag, och inte med så lite heller. Min depå har gått upp 9,21 %! Och märk väl att detta är under tiden som börsen i stort fallit med ca 4 %. Jag anser mig numera vara en börshaj, och ska fira rejält ikväll genom att inkassera min vinst - att få bjuda Jens på fin italiensk restaurang på Far Eastern Plaza Hotell.

Studentikost så det förslår

Jag och Jens var på en lite annorlunda fest igår. Det var en av mina klasskamrater som bjudit in oss, och festen var som sagt av ett litet annat slag än det vi är vana vid. Bland annat så var vi ca 40 pers på ungefär 30 kvadratmeter. De 30 kvadratmeterna var dessutom det skabbigaste jag sett hittills i Taipei. Jag upplevde inte festen som så där ovanligt högljudd, men polisen kom och knackade på redan innan klockan ett på natten. De var dock väldigt trevliga och bad oss snällt att vara lite tystare. Det var nästan bara studenter på festen (därav stämningen) och de allra flesta var utlänningar. Mixen av folk ifrån alla väldsdelar var väldigt trevlig, och så fick man se en koreanska som tyckte det var världens naturligaste sak att dricka vodka rakt ur flaskan...

En taiwanesisk julhälsning

De verkar helt galna i julen här borta. Överallt är det pyntat med girlanger, med uppblåsbara saker, men gulliga figurer i tomtekläder och sist men absolut allra mest med blinkande ljusdekorationer. Jag kan verkligen inte begripa hur det kan bli en sådan stor grej, när de inte ens firar jul. Ingen är ledig på måndag. Eller tisdag heller, för den delen. Bland de taiwaneser jag pratat med är det inte alla som ens byter julklappar med varandra och ingen verkar överhuvudtaget bry som om själva högtiden, men pyntat är det. På skolan har de till och med gjort så miniatyrer av juldekorationsteman som man kan rösta på, och den miniatyr som får flest röster ska sedan förverkligas i någon jättelik juldekoration som ska pryda skolans entre nästa vecka.

Och mitt under min privatlektion imorse kommer det in en kille med tomtedräkt, renmössa och en liten cd-spelare ur vilken jingle bells strömmar. Killen nynnar med i låten, och önskar sedan mig och min lärarinna god jul genom att ge min lärarinna ett kort ifrån skolans kontor. Lärarinnan verkar bli överraskad och jätteglad. Jag får ett foto på ren-killen, och sedan tar han sin musikspelare och nynnar vidare ut ur rummet.

Vädret de senaste dagarna har dock varit det bästa vi haft sedan vi kom hit, 26 grader, sol och blå himmel. Julkänslan är obefintlig, killar i renmössor till trots.

Längtan

Det är verkligen fantastiskt att bo utomlands. Man får lära sig så otroligt mycket om nya kulturer och världsdelar, nya språk, om andra människor och sig sist men absolut inte minst om sig själv. Man träffar så många spännande människor och får vara med om så många speciella händelser. Det är verkligen en upplevelse att vara glad och tacksam för.

Men det hjälps inte att det är sådär underbart nästan hela tiden, det hjälps inte att man vet om att man verkligen får vara med om något som inte är alla förunnat att kunna genomföra, det hjälps inte att man trivs och gillar stället man är på, ibland längtar man hem ändå.

Och idag saknar jag leverpastej. Fy tusan vad jag saknar leverpastej.

Jag har bidragit till..

..den allmänna försämringen av engelskan i asien. Min taxichaufför idag pratade rätt hyfsad engelska, och vi förde ett litet samtal där han förklarade att han inte alls pratade engelska egentligen utan bara lärt sig ord från en tv-stjärna på HBO. Alternativt försökte han säga att han var en fd tv-stjärna på HBO, det var lite oklart. Vidare satte han i gång att lära mig höger, vänster och rakt fram på kinesiska, trots att jag redan kan detta (de är 3 av de 5 uttryck som jag faktiskt behärskar..). Sen satte han igång att förklara att det var rusningstrafik och att det är mycket trafik då. Trots att den som inte inser att det är mycket trafik i Taipei under rusningstrafiken inte..ja..inte...inte befinner sig i Taipei helt enkelt. Och sist men inte minst så var det dags för mig att få komma med något, när chauffören frågade efter det engelska ordet biltunnel. "Underpass", svarade jag glatt, varpå chauffören sken upp och upprepade "undertest! yes! undertest!". Jag lät det hela passera med ett leende, intet vetande om att samtalet de närmsta 5 minuterna skulle handla om varför chauffören valde just denna "undertest" och inte någon annan "undertest". Dessutom kryddade han till det hela lite genom att lägga en egen pluraländelse på "undertest" när han pratade vidare om alla de "undertester" som finns i Taipei.

Vad säger man?
Solly Asia, tror jag är på sin plats.

Den missförstådda handväskan

Jag tycker om handväskor. De är fina och praktiska. Taiwanesiska kvinnor verkar också tycka om handväskor, men verkar inte riktigt ha förstått deras användingsområde. Det är förvisso så gott som omöjligt att hitta en taiwanesisk kvinna som saknar handväska, men också lika förgjort att hitta en taiwanesisk kvinna som inte bär denna handväska tillsammans med en papperspåse ifrån något varuhus i ungefär A3 format. Man skulle kunna tänka sig att alla taiwanesiska kvinnor har proppat sina handväskor fulla och därför måste komplettera med en extra påse, men ofta går det tydligt att se att handväskorna inte alls är fulla, och ibland till och med verkar tomma, men ändå följs de åt av en papperspåse. Ibland är papperspåsen något större, ibland något mindre, men den är så gott som alltid med. Varför? Det bli ännu svårare att förstå när man betänker att taiwaneserna gärna lägger dyra pengar på att köpa märkesväskor (fint ska det vara!), och då tycker jag att den fula papperspåsen borde förstöra försöket att göra sig fin med en dyr designerväska. Har det något med feng shui att göra? Är det snyggare med två prylar än en? Måste man ha något dyrt tillsammans med något billigt? Jag förstår inte.

Om man i tunnelbanan låtsas att man tar foto på Jens kan man fånga fenomenet på bild, vilket jag gjort.

3 nyanser av svart

Min privatlärarinna i kinesiska hade lagt 5000 NTD (ca 1000 svenska kr) på att slinga håret i 3 olika nyanser inför sin träff med sin gamla klass i helgen. Jag upptäckte inte ens det hela förrän efter halva min lektion (men då var jag noga med att tala om hur fantastiskt fint det var). Träffen hade gått bra, men många av hennes klasskamrater såg väldigt mycket äldre ut än vad hon mindes dem, kommenterade min lärarinna. 20 år brukar väl ha den effekten, tänkte jag, men återigen var mina kunskaper i kinesiska för knappa för att kunna uttrycka detta. Och lika bra var kanske det.

Vem satte på AC:n?

Kora var kallt! Superkallt! Och så torrt i luften att det fortfarnde värker i min hy efter att ha vistats i Seoul i 3 dagar. Det kändes jättekonstigt att frysa, och de första timmarna efter att jag landat var min spontana reaktion så snart jag kände en kall vindpust att fundera över var jag lagt fjärrkontrollen till AC:n eftersom denna uppenbarligen måste spårat ur, någon annan orsak till kyliga vindar har vi inte i Taipei. Att jag sedan var utomhus och att vi inte ens i Taipei har AC där, kom jag på efter någon millisekund, men första reaktionen var sträcka mig efter fjärrkontrollen.

I alla fall så var helgen väldigt bra, och jag är positivt överraskad av både Seoul och koreanerna. Staden var mycket mer västerländsk än jag tänkt mig, och jag fick verkligen storstadskänsla när jag var där. Inte så konstigt egentligen, med tanke på hur ohyggligt stor staden faktiskt är. Nästan 24 miljoner människor! Det går inte att föreställa sig så många människor, inte ens när man är mitt ibland dem.

Till höjdpunkterna under helgen hörde, i bokstavlig mening, ett besök uppe i Seoul Tower. Mitt i Seoul ligger ett berg, och mitt på berget finns ett torn man kan åka upp i. Detta gjorde jag och Jens under den vackra lördagseftermiddag jag hade förmånen att vistas i stan, och utsikten var magnifik. Som Jens uttryckte det: "det är konstigt att tänka att vi bara inom vårt synfält här ser fler människors hem än vad som bor i hela skandinavien".

Stad, stad, stad. Så långt ögat nådde.

Vi spenderade fredagskvällen hemma hos en den svenska chefen för Ericsson i Korea, och blev bjudna på köttbullar, prinskorv, janssons frestelse och mjuk pepparkaka. Vi hade jättetrevligt och stannade i deras fantastiska lägenhet med utsikt över hela staden till sent in på natten. När vi väl drog oss hemåt väntade en ny, trevlig uppelvelse - snö! Det kändes så nykommet och exotiskt att det inte ens gjorde något att jag frös lite i min tunna sommarjacka.

Under lördagen besökte vi också Seoul Museum of Art där de just nu har en unik Van Gogh-utställning, vilken både jag och Jens tyckte var jättekul att se. Det sista vi hann med på lördagskvällen var att träffa Ulrika & Aleks, som var gulliga nog att visa oss runt i den mysiga stadsdelen Insadong, där de bor. De tog oss både på koreansk restaurang där vi satt på golvet och åt stark mat vid låga bord (väldigt stark!) och på en bra bar som till och med spelade Kent för oss! Även en kollega till Jens samt Ulrikas bror och hans flickvän var med, och vi hade jättetrevligt. Det är alltid så lyxigt att kunna bli runtvisad av någon som känner till en stad, och ännu roligare blir det om de är så trevliga som Ulrika & Aleks! Tack ska ni ha!

Fin bild på Aleks & Ulrika!

Eva får pippi

Jag gillar djur. Jag gillar djur väldigt mycket. Nästan alla djur, utom insekter (främst spindlar) och inbrottsbenägna apor står högt i kurs hos mig. Topp-tre-listan, i bakvänd ordning, ser ut enligt följande:

3) grisar
2) fåglar (speciellt ankor)
1) hundar

Därför blev jag inte mindre glad än ett barn på julafton när jag upptäckte att världens största inhägnade fågelpark finns i Kuala Lumpur och fick med mig Jens dit. Parken var helt fantastisk, med undantag för att de underbara rovfåglarna verkade ha för små burar. De såg förvisso välmående ut, men jag har svårt att tänka mig att dessa mäktiga djur kan trivas på några få kvadratmeter. Övriga fåglar hade stora områden att röra sig på, och jag önskar jag bodde lite närmare så att jag kunde komma tillbaka ofta, ofta och titta på dem.

Självklart betalde jag den krona som det kostade att få en uggla på axeln och en hornbill på armen. Jag skulle kunna göra det om och om igen.

Klaga bör man..

Det var lite svårt att hitta hotellrum under helgerna i Kuala Lumpur, så därför bokade vi i god tid ett rum sista natten (mellan lördag och söndag) innan vi skulle åka hem. När vi skulle checka in fick vi dock först skjuta upp incheckningen inte mindre än två gånger, och när vi sedan äntligen fick tillgång till rummet blev vi ganska förvånade över att finna det fullt ockuperat av en liten familj med en mamma i badrock och handuk kring håret. Vi fick ett nytt rum, denna gången ett som måste ha legat vägg i vägg med hotellets centrala ventilationssystem. Ljudet höll på att göra mig galen, och även om det verkligen tog emot att gå ner och vara en besvärlig gäst gjorde jag mig omaket att ta mig ner till receptionen och snällt fråga om det fanns något sätt att stänga av det ofantligt störiga ljudet. Tyvärr gick inte det, och det fanns inga andra rum lediga. Så vi fick en svit istället. Det kändes ganska ok.

Så kan man kanske också heta..

Fast jag heter då rakt inget kemiskt i efternman!

Sömnbrist

Den här veckan har varit intensiv för mig. Många mail i inboxen efter semestern, och så har jag börjat level 2 på kinesiskan och dessutom haft privatundervisning. Det känns otroligt mycket lättare att gå upp på morgnarna nu när jag inte kan ligga och dra mig hur länge jag vill utan måste vara i skolan antingen 9 eller 10, konstigt nog! Över lag känns dagarna mycket roligare när de börjar med undervisning direkt på morgonen, även om jag har varit väldigt trött på eftermiddagarna. Dels märks det faktiskt ganska stor skillnad på att ha 3 timmar kinsesiska istället för 2 vissa dagar, och dels så kör den nya läraren på i ett rasande tempo och det är verkligen tröttande att försöka hänga med. Dessutom har jag hunnit med att träna, käka middag med vänner, handla på IKEA och få min dos av jul genom att få höra några smakprov av vad den svenska kör som kommit hit till Taiwan för att uppträda kring lucia kommer att framföra. Ett par medlemmar av kören anlände i måndags och var med på middag hemma hos ett par vänner, där vi både åt mat och bakade lussebullar. Efter maten lyckades jag övertala dem att sjunga ett par låtar, vilket de gjorde väldigt vackert i 4 stämmor, samtidigt som glöggen blev klar på spisen och bars in till bordet där vi satt - rykande het och starkt doftande. Det ögonblicket är nog den mesta jul jag kommer känna i år, och för mig var det perfekt.

Lite konstigt har det också varit, att inte befinna mig särskilt mycket längre ifrån Jens än cirka 2 meter under 9 dagar, och sedan inte få se honom alls på 4. Det problemet åtgärdas dock snart, eftersom jag lyfter mot Seoul redan klockan 08:15 imorgon (att det betyder att jag måste gå upp vid 04:30 och att jag inte har packat ännu försöcker jag förtränga).

Lite konstigt, fast mest lusigt, är det också att så gott som alla svenskar i taiwan verkar veta när nästa leverans till IKEA kommer. Utanför Sverige har IKEA-affärerna ofta en liten shop där de säljer svensk mat, så som knäckebröd, kaviar, mjölkchocklad mm. Varorna tar snabbt slut, och det är rätt roligt att alla spetsar öronen så snart IKEAs leveranser kommer på tal. "Nu är kaviaren slut på IKEA i stan igen..*suck*", kan någon säga och se genuint ledsen ut, bara för att snabbt skina upp igen när hon/han får veta att det ska komma in en leverans till IKEA som ligger norrut i stan om bara ett par dagar. Själv stack jag till IKEA idag, efter att ha fått veta att det skulle komma in en container med mat i morse. Och mycket riktigt var hyllorna fyllda av mor annas pepparkakor, skorpor, knäckebröd och kaviar. Jag dök som en hök över de två sista tuberna Kalles original. Hoppas Jens blir glad när han får veta att jag jagat rätt på kaviar till honom, som en annan liten husmor! =)

Men, trots allt är det inte jag som är tröttast. Jag har ändå sovit ganska ok. Min privatlärare i kinesiskan har dock legat sömnlös nästan hela veckan. Hon förklarade att hon legat vaken och tänkt hela nätterna, och därför inte kunnat sova. Det kan man ju förstå. Ibland snurrar tankarna så det blir svårt att somna. "Tänkt på vaddå?" frågade jag, och fick snabbt det självklara svaret: "kläder!". Joe, eh. Det brukar jag ju också ligga sömnlös över. Eller inte. I alla fall var nu hennes jättestora problem vad hon skulle ha på sig på lördag, då hon skulle på en träff. Hon ska träffa en klasskamrat som hon inte sett på 20 år, och hon kunde för sitt liv inte bestämma sig för vad hon skulle ha på sig, hur hon skulle ha sitt hår och hur hon skulle sminka sig. "Ska jag se ung ut? Eller professionell? Eller ska jag trycka på att jag är lärare?" filosoferade hon. Jag hade lite svårt att sätta mig in i problematiken och försökte fundera ut hur man säger "dagens i-landsproblem" på kinesiska, men jag kom tyvärr inte på det....

God jul, alla!

Har just pratat i telefon med tant Lotta (hon är 37 och blir jätteglad när jag kallar henne just tant Lotta) och vi kom på att ett utmärkt sätt att lösa julklappsproblematiken i år är att skrota julklapparna och istället sätta in en summa pengar till välgörande ändamål. Så nu får cancerfonden ett tillskott, både från Taipei och från tant Lotta. Om det är någon av er som fortfarnde är ledsna för att ni inte får några julklappar av oss här i nere i Taiwan i år, så kan ni istället börja glädjas med de cancerpatienter som förhoppningsvis blir hjälpta av våra insättningar. Bra va?

2 timmar av vårt liv

På Pangkor Island fanns det en massa mönster och hål i sanden. Ganska snart upptäckte vi att hålen var hem åt små, små krabbor vilka blixtsnabbt kilade undan om man kom nära. När man suttit still i sin solstol ett bra tag kom de dock upp ur sina hål och började gå runt och göra allehanda spännande saker, som att slåss med varandra, stjäla varandras hålor, "rota" bland sandkorn och stoppa för våra ögon osynliga saker i munnen, samt göra bollar av de sandkorn de rotat igenom. Ibland kom de dessutom upp ur sina hål med en boll av sandkorn i "famnen", stannade till en stund vid öppningen för att kolla att kusten var klar och sprang sedan snabbt ut en bit utanför hemmahålet och liksom slängde iväg bollen med sand. Det såg skojjigt ut. Nar man inte har någon viktigare uppgift än att koppla av fullständigt var studerandet av dessa krabbor och kartläggandet av deras förehavanden alldeles utmärkt underhållning. Jag tror vi sysselsatte oss i 2 timmar med att sitta stilla, titta på krabborna och då och då byta en kommentar eller två med vararandra. Det var en perfekt semester.

Satt man riktigt tyst och still kunde man dessutom smyga ner sin kamera och ta en närbild på krabba in action, med sandboll mellan klorna.

Lugnande besked

Jag och Jens hade var sin flygstol samt en Lonley Planet när vi begav oss till Malaysia, inte mer. Det blev hur bra som helst ändå, och efter att ha konsulterat både guidebok och turistinformationscenter beslöt vi oss för att ta oss till ön Pangkor så snart vi kunde. Flygbolaget hade dock stängt under helgen då vi tog beslutet och flyget vi ville ta gick redan 10:40 på måndagsmorgonen, så vi fick sätta oss i en taxi och åka ut till en liten flygplats på vinst och förlust. 30 minuter innan avgång var vi framme och hade bara ett par minuter senare, utan att visa någon som helst form av legitimation, var sin vackert handskriven biljett i våra händer. När vi satte oss vid gaten och väntade på att få boarda utspelade sig följande konversation:

Eva: puh. Nu är jag lite nervös.
Jens: nervös? varför det?
Eva: men du vet hur jag är när jag flyger. Jag blir alltid lite nervös. Och ju mindre planet är, desto läskigare tycker jag det är. Det här planet är så himla litet! bara 30 platser ungefär..
Jens: Men detta är ett Dash-plan! De är jättesäkra!
Eva: Men allvar!? Dash-planen är ju dem som SAS har kraschat med på löpande band den sista tiden!
Jens: eh..var det dom det?
Ev: JA!
Jens: oups....

Flygningen gick dock förträffligt, både ut till Pangkor och tillbaka. Och på vägen hem ifrån Malaysia var det så här vackert i luften när solen gick ner:

Utsikt

En eftermiddag när jag vaknade efter att ha legat och slöat i värmen en stund upptäckte jag dessa två fåglar som satt på vår balkong, bara någon meter ifrån vårt fönster vi vilket jag satt. De tillhör tydligen arten "Hornbill"-fåglar, och var stora och fina.


Annars såg utsikten under semestern mest ut enligt nedan:

Julstämning

Drack en kaffe med pepparkakssmak och lyssnade på julsångerna de spelade ur högtalarna på Starbucks uteservering idag. Det var 28 grader varmt och solen strålade. Den där riktiga julkänslan har, av någon anledning, lite svårt att infinna sig.

Malaysia

Sol. Värme. Underbart!

Kuala Lumpur:
Charm. Fina hus. Mångkultur! Indier, malayer, kineser. Kristna, muslimer, hinduer. Burkor och sjalar. Tempel och moskéer. Turister. Backpackers. Shopping - billigt, billigt! Sjalar, falska märkeskläder, brända DVDer, klockor, väskor, skor, osv osv. God mat. Mycket mygg. Ganska sunkiga hotell i medelprisklass. Billig taxi där chauförerna dessvärre försökte lura en (på flera kronor ibland!) om man inte var vaksam. Småstadskänsla trots stort utbud. Mysigt och trevligt. Världens bästa fågelpark!


Pangkor Island:
Litet. Stilla. Vackert. Klarblått vatten och sandstränder. Slappande i 35 gradig hetta. Eftermiddagslurer. Snorkling bland akvariefiskar vid korallrev. Jetski. Båttur. Promenad till ett vattenfall i djungeln. Fina stora fåglar. Skraltiga katter med korta svansar.

Undermålig mat vart man än sig vände och vad man än beställde. Boende på vandrarhem med havsutsikt och kackerlackor samt avloppslukt i badrumet. Byte av rum till ett med utsikt mot bergen och utan både odjur och odör. Sköna eftermiddagar och kvällar på balkongen med ljudet av djungeln. Kvällsbad i nattsvart vatten under stjärnhimel. Varmt i luften, varmt i vattnet. Många kvinnor badandes fullt påklädda med sjal. Sista dagarna på lyxresort, med närgånga apor (som öppnade balkongdörren och försökte ta sig in i vårt rum för att leta efter mat när vi glömt låsa!). Jättegod mat. Väldigt bekvämt och fullständigt semesterslappande. Roliga krabbor på stranden. Bar i poolen. Många sidor skön- litteratur lästa. Kortspel spelade. Gott vin.

Malaysia i stort:

Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt!