Skyskrapan brinner (Gott nytt år)!

Så firades 2007 av och 2008 in med pompa och ståt. Vi har inmundigat både gåslever, tryffel och saffran under kvällen, och så champagne så klart. Det var mycket folk på taket till vårt hus, och det var extra kul att se fyrverkerierna ackompanjerade av söta små skrik av förtjusning ifrån allehanda taiwaneser.

Let's celebrate!

När vi bodde i USA överhörde vi en gång en kille som stod och snackade på bussen i samband med att man i Bay Area förberedde sig för att fira cinco de mayo. Han sa att "det är så smidigt här i USA - vi bara tar andra kulturers traditioner och gör dem till våra egna". Jag och Jens tyckte han slog huvudet på spiken och har alltid tänkt på USA som mästaren på att ta till sig nya traditioner sedan dess. Tills nu. Taiwan slår USA med hästlängder när det gäller att suga åt sig andra (västerländska) traditioner. Kring Halloween klädde folk ut sig, inför julen pyntades det in absurdum och man fick ett "merry christmas" slängt efter sig vart man än gick och nu ska det firas nyår så det står härliga till. Ett jättefyrverkeri ska tydligen skjutas ifrån 101 i natt, och överallt önskas man "happy new year!". På tunnelbanan förbereder man sig för folkstorm och alla taiwaneser jag känner frågar mig vad jag ska göra på nyårsafton. Svaret de får är att vi ska käka god italiensk mat och sedan se på 101:ans fyrverkerier från vårt tak. De verkar alla bli mäkta imponerade över att vi har utsikt över 101:an från taket till vårt hus, och tycker det verkar vara den bästa planen någonsin. Fast när man frågar dem vad de ska göra får man ett "nää, inget speciellt. Äta lite mat med några vänner. Det är ingen speciell dag för oss" till svar.

Undrar hur de festar när de verkligen festar till det då?

Västisar

Både jag och Jens reagerade över mängden västerlänningar i Hong Kong. Vart man än vände sig så kunde man räkna med att se någon västis ganska snart. Min ena bror, för vem Hong Kong innebar det allra första mötet med asien, kontrade dock mina och Jens kommentarer om att "så många västisar här är!" med "jag tycker det är ganska många kineser". Så rätt, så rätt.

När vi anlände till Taipei var vi alla hungriga och lite trötta, och jag lyckades få in oss på en ganska skraltig lokal restaurang där fläsklägg i nudelsoppar var specialiteten. Mamma tittade lite halvskeptiskt på det stora köttstycket, med ett sugrör instucket i benet för bättre grepp, men åt glatt. (Hon har även gett sig upp i utkikstorn i Hong Kong trots att hon inte gillar höjder, och gått på snake alley i Taipei trots att ormar inte är favoriten - respekt!)

I alla fall. När vi kommer ut ur restaurangen möter vi en amerikan vid ett övergångsställe. Han breder ut sina armar och utbrister glatt "herregud! jag tror aldrig jag har sett så många vita på en och samma gång i Taipei någonsin tidigare!" Jag och Jens ansåg vår utsaga om det ringa antalet västerlänningar i Taipei bevisad.

Fantastiskt

Ja, Hong Kong var ju en helt makalös stad. Varför bor vi inte där? Likt en macciato känns staden som Kina med en "fläck" av Europa. Det gick att hitta caféer som specialiserats sig på hälsosam mat. Människor med egen stil och utstrålning. Och så husen, och ljuset. Obeskrivbart.

Men ännu bättre var det ändå att få träffa min familj ingen!

Och alla mest fantastiskt måste ha varit att mamma på eget bevåg tagit med sig leverpastej till mig, i en pytteliten kylväska. Det är så otroligt gott med frukost nuförtiden - filmjölk, havreringar och så rågkusar med leverpastej på. Det är så att jag önskar det var frukost flera gånger om dagen.

Traditioner

Ringde nyss min farmor för att önska god jul. Hon berättade i förväg vad jag får i julklapp av henne. Att hon skickat en kalender, som jag alltid brukar få, med i mammas packning. Farmor berättar alltid i förväg vad man ska få av henne. Jag gillar min farmor jättemycket. Hon är bäst.

Jag - en börshaj

Under året har jag deltagit i en aktiesparartävling. Till min stora förvåning vann jag, och inte med så lite heller. Min depå har gått upp 9,21 %! Och märk väl att detta är under tiden som börsen i stort fallit med ca 4 %. Jag anser mig numera vara en börshaj, och ska fira rejält ikväll genom att inkassera min vinst - att få bjuda Jens på fin italiensk restaurang på Far Eastern Plaza Hotell.

Studentikost så det förslår

Jag och Jens var på en lite annorlunda fest igår. Det var en av mina klasskamrater som bjudit in oss, och festen var som sagt av ett litet annat slag än det vi är vana vid. Bland annat så var vi ca 40 pers på ungefär 30 kvadratmeter. De 30 kvadratmeterna var dessutom det skabbigaste jag sett hittills i Taipei. Jag upplevde inte festen som så där ovanligt högljudd, men polisen kom och knackade på redan innan klockan ett på natten. De var dock väldigt trevliga och bad oss snällt att vara lite tystare. Det var nästan bara studenter på festen (därav stämningen) och de allra flesta var utlänningar. Mixen av folk ifrån alla väldsdelar var väldigt trevlig, och så fick man se en koreanska som tyckte det var världens naturligaste sak att dricka vodka rakt ur flaskan...

En taiwanesisk julhälsning

De verkar helt galna i julen här borta. Överallt är det pyntat med girlanger, med uppblåsbara saker, men gulliga figurer i tomtekläder och sist men absolut allra mest med blinkande ljusdekorationer. Jag kan verkligen inte begripa hur det kan bli en sådan stor grej, när de inte ens firar jul. Ingen är ledig på måndag. Eller tisdag heller, för den delen. Bland de taiwaneser jag pratat med är det inte alla som ens byter julklappar med varandra och ingen verkar överhuvudtaget bry som om själva högtiden, men pyntat är det. På skolan har de till och med gjort så miniatyrer av juldekorationsteman som man kan rösta på, och den miniatyr som får flest röster ska sedan förverkligas i någon jättelik juldekoration som ska pryda skolans entre nästa vecka.

Och mitt under min privatlektion imorse kommer det in en kille med tomtedräkt, renmössa och en liten cd-spelare ur vilken jingle bells strömmar. Killen nynnar med i låten, och önskar sedan mig och min lärarinna god jul genom att ge min lärarinna ett kort ifrån skolans kontor. Lärarinnan verkar bli överraskad och jätteglad. Jag får ett foto på ren-killen, och sedan tar han sin musikspelare och nynnar vidare ut ur rummet.

Vädret de senaste dagarna har dock varit det bästa vi haft sedan vi kom hit, 26 grader, sol och blå himmel. Julkänslan är obefintlig, killar i renmössor till trots.

Längtan

Det är verkligen fantastiskt att bo utomlands. Man får lära sig så otroligt mycket om nya kulturer och världsdelar, nya språk, om andra människor och sig sist men absolut inte minst om sig själv. Man träffar så många spännande människor och får vara med om så många speciella händelser. Det är verkligen en upplevelse att vara glad och tacksam för.

Men det hjälps inte att det är sådär underbart nästan hela tiden, det hjälps inte att man vet om att man verkligen får vara med om något som inte är alla förunnat att kunna genomföra, det hjälps inte att man trivs och gillar stället man är på, ibland längtar man hem ändå.

Och idag saknar jag leverpastej. Fy tusan vad jag saknar leverpastej.

Jag har bidragit till..

..den allmänna försämringen av engelskan i asien. Min taxichaufför idag pratade rätt hyfsad engelska, och vi förde ett litet samtal där han förklarade att han inte alls pratade engelska egentligen utan bara lärt sig ord från en tv-stjärna på HBO. Alternativt försökte han säga att han var en fd tv-stjärna på HBO, det var lite oklart. Vidare satte han i gång att lära mig höger, vänster och rakt fram på kinesiska, trots att jag redan kan detta (de är 3 av de 5 uttryck som jag faktiskt behärskar..). Sen satte han igång att förklara att det var rusningstrafik och att det är mycket trafik då. Trots att den som inte inser att det är mycket trafik i Taipei under rusningstrafiken inte..ja..inte...inte befinner sig i Taipei helt enkelt. Och sist men inte minst så var det dags för mig att få komma med något, när chauffören frågade efter det engelska ordet biltunnel. "Underpass", svarade jag glatt, varpå chauffören sken upp och upprepade "undertest! yes! undertest!". Jag lät det hela passera med ett leende, intet vetande om att samtalet de närmsta 5 minuterna skulle handla om varför chauffören valde just denna "undertest" och inte någon annan "undertest". Dessutom kryddade han till det hela lite genom att lägga en egen pluraländelse på "undertest" när han pratade vidare om alla de "undertester" som finns i Taipei.

Vad säger man?
Solly Asia, tror jag är på sin plats.

Den missförstådda handväskan

Jag tycker om handväskor. De är fina och praktiska. Taiwanesiska kvinnor verkar också tycka om handväskor, men verkar inte riktigt ha förstått deras användingsområde. Det är förvisso så gott som omöjligt att hitta en taiwanesisk kvinna som saknar handväska, men också lika förgjort att hitta en taiwanesisk kvinna som inte bär denna handväska tillsammans med en papperspåse ifrån något varuhus i ungefär A3 format. Man skulle kunna tänka sig att alla taiwanesiska kvinnor har proppat sina handväskor fulla och därför måste komplettera med en extra påse, men ofta går det tydligt att se att handväskorna inte alls är fulla, och ibland till och med verkar tomma, men ändå följs de åt av en papperspåse. Ibland är papperspåsen något större, ibland något mindre, men den är så gott som alltid med. Varför? Det bli ännu svårare att förstå när man betänker att taiwaneserna gärna lägger dyra pengar på att köpa märkesväskor (fint ska det vara!), och då tycker jag att den fula papperspåsen borde förstöra försöket att göra sig fin med en dyr designerväska. Har det något med feng shui att göra? Är det snyggare med två prylar än en? Måste man ha något dyrt tillsammans med något billigt? Jag förstår inte.

Om man i tunnelbanan låtsas att man tar foto på Jens kan man fånga fenomenet på bild, vilket jag gjort.

3 nyanser av svart

Min privatlärarinna i kinesiska hade lagt 5000 NTD (ca 1000 svenska kr) på att slinga håret i 3 olika nyanser inför sin träff med sin gamla klass i helgen. Jag upptäckte inte ens det hela förrän efter halva min lektion (men då var jag noga med att tala om hur fantastiskt fint det var). Träffen hade gått bra, men många av hennes klasskamrater såg väldigt mycket äldre ut än vad hon mindes dem, kommenterade min lärarinna. 20 år brukar väl ha den effekten, tänkte jag, men återigen var mina kunskaper i kinesiska för knappa för att kunna uttrycka detta. Och lika bra var kanske det.

Vem satte på AC:n?

Kora var kallt! Superkallt! Och så torrt i luften att det fortfarnde värker i min hy efter att ha vistats i Seoul i 3 dagar. Det kändes jättekonstigt att frysa, och de första timmarna efter att jag landat var min spontana reaktion så snart jag kände en kall vindpust att fundera över var jag lagt fjärrkontrollen till AC:n eftersom denna uppenbarligen måste spårat ur, någon annan orsak till kyliga vindar har vi inte i Taipei. Att jag sedan var utomhus och att vi inte ens i Taipei har AC där, kom jag på efter någon millisekund, men första reaktionen var sträcka mig efter fjärrkontrollen.

I alla fall så var helgen väldigt bra, och jag är positivt överraskad av både Seoul och koreanerna. Staden var mycket mer västerländsk än jag tänkt mig, och jag fick verkligen storstadskänsla när jag var där. Inte så konstigt egentligen, med tanke på hur ohyggligt stor staden faktiskt är. Nästan 24 miljoner människor! Det går inte att föreställa sig så många människor, inte ens när man är mitt ibland dem.

Till höjdpunkterna under helgen hörde, i bokstavlig mening, ett besök uppe i Seoul Tower. Mitt i Seoul ligger ett berg, och mitt på berget finns ett torn man kan åka upp i. Detta gjorde jag och Jens under den vackra lördagseftermiddag jag hade förmånen att vistas i stan, och utsikten var magnifik. Som Jens uttryckte det: "det är konstigt att tänka att vi bara inom vårt synfält här ser fler människors hem än vad som bor i hela skandinavien".

Stad, stad, stad. Så långt ögat nådde.

Vi spenderade fredagskvällen hemma hos en den svenska chefen för Ericsson i Korea, och blev bjudna på köttbullar, prinskorv, janssons frestelse och mjuk pepparkaka. Vi hade jättetrevligt och stannade i deras fantastiska lägenhet med utsikt över hela staden till sent in på natten. När vi väl drog oss hemåt väntade en ny, trevlig uppelvelse - snö! Det kändes så nykommet och exotiskt att det inte ens gjorde något att jag frös lite i min tunna sommarjacka.

Under lördagen besökte vi också Seoul Museum of Art där de just nu har en unik Van Gogh-utställning, vilken både jag och Jens tyckte var jättekul att se. Det sista vi hann med på lördagskvällen var att träffa Ulrika & Aleks, som var gulliga nog att visa oss runt i den mysiga stadsdelen Insadong, där de bor. De tog oss både på koreansk restaurang där vi satt på golvet och åt stark mat vid låga bord (väldigt stark!) och på en bra bar som till och med spelade Kent för oss! Även en kollega till Jens samt Ulrikas bror och hans flickvän var med, och vi hade jättetrevligt. Det är alltid så lyxigt att kunna bli runtvisad av någon som känner till en stad, och ännu roligare blir det om de är så trevliga som Ulrika & Aleks! Tack ska ni ha!

Fin bild på Aleks & Ulrika!

Eva får pippi

Jag gillar djur. Jag gillar djur väldigt mycket. Nästan alla djur, utom insekter (främst spindlar) och inbrottsbenägna apor står högt i kurs hos mig. Topp-tre-listan, i bakvänd ordning, ser ut enligt följande:

3) grisar
2) fåglar (speciellt ankor)
1) hundar

Därför blev jag inte mindre glad än ett barn på julafton när jag upptäckte att världens största inhägnade fågelpark finns i Kuala Lumpur och fick med mig Jens dit. Parken var helt fantastisk, med undantag för att de underbara rovfåglarna verkade ha för små burar. De såg förvisso välmående ut, men jag har svårt att tänka mig att dessa mäktiga djur kan trivas på några få kvadratmeter. Övriga fåglar hade stora områden att röra sig på, och jag önskar jag bodde lite närmare så att jag kunde komma tillbaka ofta, ofta och titta på dem.

Självklart betalde jag den krona som det kostade att få en uggla på axeln och en hornbill på armen. Jag skulle kunna göra det om och om igen.

Klaga bör man..

Det var lite svårt att hitta hotellrum under helgerna i Kuala Lumpur, så därför bokade vi i god tid ett rum sista natten (mellan lördag och söndag) innan vi skulle åka hem. När vi skulle checka in fick vi dock först skjuta upp incheckningen inte mindre än två gånger, och när vi sedan äntligen fick tillgång till rummet blev vi ganska förvånade över att finna det fullt ockuperat av en liten familj med en mamma i badrock och handuk kring håret. Vi fick ett nytt rum, denna gången ett som måste ha legat vägg i vägg med hotellets centrala ventilationssystem. Ljudet höll på att göra mig galen, och även om det verkligen tog emot att gå ner och vara en besvärlig gäst gjorde jag mig omaket att ta mig ner till receptionen och snällt fråga om det fanns något sätt att stänga av det ofantligt störiga ljudet. Tyvärr gick inte det, och det fanns inga andra rum lediga. Så vi fick en svit istället. Det kändes ganska ok.

Så kan man kanske också heta..

Fast jag heter då rakt inget kemiskt i efternman!

Sömnbrist

Den här veckan har varit intensiv för mig. Många mail i inboxen efter semestern, och så har jag börjat level 2 på kinesiskan och dessutom haft privatundervisning. Det känns otroligt mycket lättare att gå upp på morgnarna nu när jag inte kan ligga och dra mig hur länge jag vill utan måste vara i skolan antingen 9 eller 10, konstigt nog! Över lag känns dagarna mycket roligare när de börjar med undervisning direkt på morgonen, även om jag har varit väldigt trött på eftermiddagarna. Dels märks det faktiskt ganska stor skillnad på att ha 3 timmar kinsesiska istället för 2 vissa dagar, och dels så kör den nya läraren på i ett rasande tempo och det är verkligen tröttande att försöka hänga med. Dessutom har jag hunnit med att träna, käka middag med vänner, handla på IKEA och få min dos av jul genom att få höra några smakprov av vad den svenska kör som kommit hit till Taiwan för att uppträda kring lucia kommer att framföra. Ett par medlemmar av kören anlände i måndags och var med på middag hemma hos ett par vänner, där vi både åt mat och bakade lussebullar. Efter maten lyckades jag övertala dem att sjunga ett par låtar, vilket de gjorde väldigt vackert i 4 stämmor, samtidigt som glöggen blev klar på spisen och bars in till bordet där vi satt - rykande het och starkt doftande. Det ögonblicket är nog den mesta jul jag kommer känna i år, och för mig var det perfekt.

Lite konstigt har det också varit, att inte befinna mig särskilt mycket längre ifrån Jens än cirka 2 meter under 9 dagar, och sedan inte få se honom alls på 4. Det problemet åtgärdas dock snart, eftersom jag lyfter mot Seoul redan klockan 08:15 imorgon (att det betyder att jag måste gå upp vid 04:30 och att jag inte har packat ännu försöcker jag förtränga).

Lite konstigt, fast mest lusigt, är det också att så gott som alla svenskar i taiwan verkar veta när nästa leverans till IKEA kommer. Utanför Sverige har IKEA-affärerna ofta en liten shop där de säljer svensk mat, så som knäckebröd, kaviar, mjölkchocklad mm. Varorna tar snabbt slut, och det är rätt roligt att alla spetsar öronen så snart IKEAs leveranser kommer på tal. "Nu är kaviaren slut på IKEA i stan igen..*suck*", kan någon säga och se genuint ledsen ut, bara för att snabbt skina upp igen när hon/han får veta att det ska komma in en leverans till IKEA som ligger norrut i stan om bara ett par dagar. Själv stack jag till IKEA idag, efter att ha fått veta att det skulle komma in en container med mat i morse. Och mycket riktigt var hyllorna fyllda av mor annas pepparkakor, skorpor, knäckebröd och kaviar. Jag dök som en hök över de två sista tuberna Kalles original. Hoppas Jens blir glad när han får veta att jag jagat rätt på kaviar till honom, som en annan liten husmor! =)

Men, trots allt är det inte jag som är tröttast. Jag har ändå sovit ganska ok. Min privatlärare i kinesiskan har dock legat sömnlös nästan hela veckan. Hon förklarade att hon legat vaken och tänkt hela nätterna, och därför inte kunnat sova. Det kan man ju förstå. Ibland snurrar tankarna så det blir svårt att somna. "Tänkt på vaddå?" frågade jag, och fick snabbt det självklara svaret: "kläder!". Joe, eh. Det brukar jag ju också ligga sömnlös över. Eller inte. I alla fall var nu hennes jättestora problem vad hon skulle ha på sig på lördag, då hon skulle på en träff. Hon ska träffa en klasskamrat som hon inte sett på 20 år, och hon kunde för sitt liv inte bestämma sig för vad hon skulle ha på sig, hur hon skulle ha sitt hår och hur hon skulle sminka sig. "Ska jag se ung ut? Eller professionell? Eller ska jag trycka på att jag är lärare?" filosoferade hon. Jag hade lite svårt att sätta mig in i problematiken och försökte fundera ut hur man säger "dagens i-landsproblem" på kinesiska, men jag kom tyvärr inte på det....

God jul, alla!

Har just pratat i telefon med tant Lotta (hon är 37 och blir jätteglad när jag kallar henne just tant Lotta) och vi kom på att ett utmärkt sätt att lösa julklappsproblematiken i år är att skrota julklapparna och istället sätta in en summa pengar till välgörande ändamål. Så nu får cancerfonden ett tillskott, både från Taipei och från tant Lotta. Om det är någon av er som fortfarnde är ledsna för att ni inte får några julklappar av oss här i nere i Taiwan i år, så kan ni istället börja glädjas med de cancerpatienter som förhoppningsvis blir hjälpta av våra insättningar. Bra va?

2 timmar av vårt liv

På Pangkor Island fanns det en massa mönster och hål i sanden. Ganska snart upptäckte vi att hålen var hem åt små, små krabbor vilka blixtsnabbt kilade undan om man kom nära. När man suttit still i sin solstol ett bra tag kom de dock upp ur sina hål och började gå runt och göra allehanda spännande saker, som att slåss med varandra, stjäla varandras hålor, "rota" bland sandkorn och stoppa för våra ögon osynliga saker i munnen, samt göra bollar av de sandkorn de rotat igenom. Ibland kom de dessutom upp ur sina hål med en boll av sandkorn i "famnen", stannade till en stund vid öppningen för att kolla att kusten var klar och sprang sedan snabbt ut en bit utanför hemmahålet och liksom slängde iväg bollen med sand. Det såg skojjigt ut. Nar man inte har någon viktigare uppgift än att koppla av fullständigt var studerandet av dessa krabbor och kartläggandet av deras förehavanden alldeles utmärkt underhållning. Jag tror vi sysselsatte oss i 2 timmar med att sitta stilla, titta på krabborna och då och då byta en kommentar eller två med vararandra. Det var en perfekt semester.

Satt man riktigt tyst och still kunde man dessutom smyga ner sin kamera och ta en närbild på krabba in action, med sandboll mellan klorna.

Lugnande besked

Jag och Jens hade var sin flygstol samt en Lonley Planet när vi begav oss till Malaysia, inte mer. Det blev hur bra som helst ändå, och efter att ha konsulterat både guidebok och turistinformationscenter beslöt vi oss för att ta oss till ön Pangkor så snart vi kunde. Flygbolaget hade dock stängt under helgen då vi tog beslutet och flyget vi ville ta gick redan 10:40 på måndagsmorgonen, så vi fick sätta oss i en taxi och åka ut till en liten flygplats på vinst och förlust. 30 minuter innan avgång var vi framme och hade bara ett par minuter senare, utan att visa någon som helst form av legitimation, var sin vackert handskriven biljett i våra händer. När vi satte oss vid gaten och väntade på att få boarda utspelade sig följande konversation:

Eva: puh. Nu är jag lite nervös.
Jens: nervös? varför det?
Eva: men du vet hur jag är när jag flyger. Jag blir alltid lite nervös. Och ju mindre planet är, desto läskigare tycker jag det är. Det här planet är så himla litet! bara 30 platser ungefär..
Jens: Men detta är ett Dash-plan! De är jättesäkra!
Eva: Men allvar!? Dash-planen är ju dem som SAS har kraschat med på löpande band den sista tiden!
Jens: eh..var det dom det?
Ev: JA!
Jens: oups....

Flygningen gick dock förträffligt, både ut till Pangkor och tillbaka. Och på vägen hem ifrån Malaysia var det så här vackert i luften när solen gick ner:

Utsikt

En eftermiddag när jag vaknade efter att ha legat och slöat i värmen en stund upptäckte jag dessa två fåglar som satt på vår balkong, bara någon meter ifrån vårt fönster vi vilket jag satt. De tillhör tydligen arten "Hornbill"-fåglar, och var stora och fina.


Annars såg utsikten under semestern mest ut enligt nedan:

Julstämning

Drack en kaffe med pepparkakssmak och lyssnade på julsångerna de spelade ur högtalarna på Starbucks uteservering idag. Det var 28 grader varmt och solen strålade. Den där riktiga julkänslan har, av någon anledning, lite svårt att infinna sig.

Malaysia

Sol. Värme. Underbart!

Kuala Lumpur:
Charm. Fina hus. Mångkultur! Indier, malayer, kineser. Kristna, muslimer, hinduer. Burkor och sjalar. Tempel och moskéer. Turister. Backpackers. Shopping - billigt, billigt! Sjalar, falska märkeskläder, brända DVDer, klockor, väskor, skor, osv osv. God mat. Mycket mygg. Ganska sunkiga hotell i medelprisklass. Billig taxi där chauförerna dessvärre försökte lura en (på flera kronor ibland!) om man inte var vaksam. Småstadskänsla trots stort utbud. Mysigt och trevligt. Världens bästa fågelpark!


Pangkor Island:
Litet. Stilla. Vackert. Klarblått vatten och sandstränder. Slappande i 35 gradig hetta. Eftermiddagslurer. Snorkling bland akvariefiskar vid korallrev. Jetski. Båttur. Promenad till ett vattenfall i djungeln. Fina stora fåglar. Skraltiga katter med korta svansar.

Undermålig mat vart man än sig vände och vad man än beställde. Boende på vandrarhem med havsutsikt och kackerlackor samt avloppslukt i badrumet. Byte av rum till ett med utsikt mot bergen och utan både odjur och odör. Sköna eftermiddagar och kvällar på balkongen med ljudet av djungeln. Kvällsbad i nattsvart vatten under stjärnhimel. Varmt i luften, varmt i vattnet. Många kvinnor badandes fullt påklädda med sjal. Sista dagarna på lyxresort, med närgånga apor (som öppnade balkongdörren och försökte ta sig in i vårt rum för att leta efter mat när vi glömt låsa!). Jättegod mat. Väldigt bekvämt och fullständigt semesterslappande. Roliga krabbor på stranden. Bar i poolen. Många sidor skön- litteratur lästa. Kortspel spelade. Gott vin.

Malaysia i stort:

Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt!

Sista hänget med gänget

Efter 2 månaders studier i kinesiska är första perioden studier över. Somliga av oss åker hem, men de allra flesta fortsätter vidare till nivå 2. Vi är flera stycken som hamnat i samma grupp även nästa period, vilket är kul. Det ska bli skoj att lära känna lite nya människor, samtidigt som det är skönt att ha några kvar i gruppen som man känner sedan innan. Tyvärr åker min amerikanska vän, Chelsea, hem. Det kommer bli väldigt tomt efter henne eftersom vi umgåtts så många timmar varje dag. Hon och jag åt en sista lunch ihop idag, och firade med riktigt amerikansk mat på vårt vanliga ställe, "The Diner".

Tempot på lektionerna de här sista dagarna har inte varit särskilt högt och det har känts som att vi alla inte riktigt orkat förmå engagera oss i våra studier lika mycket som tidigare, men jag firade i alla fall med att ha 99 rätt av 100 möjliga på "teminens" sista prov. Efter att vi skrivit våra prov gick vi ut och tog en öl i parken som ligger precis bredvid skolan. Och så tog vi foton på varandra, så klart. Massor av foton.

Ett par st från klassen, vackert poserande.
Chelsea dricker taiwanesisk öl.


Och så bilden som inte blev som den skulle. Bakom mig ligger 2 av mina klasskompisar som trillat just i fotoögonblicket.

Solen strålade och det var helt underbart ute, och det kändes nästan lite vemodigt att behöva bryta upp ifrån både parken och vår trevliga grupp. Mitt vemod varade dock inte så länge eftersom jag skulle hem och packa. Malaysia hägrar. Nästa gång jag bloggar har jag både haft semester och börjat nya studier, med nya klasskamrater och inte mindre än två nya lärare - jag ska ta privatlektioner 3 gånger i veckan för att få lite flyt i mitt tal. Mycket kul framöver, alltså.

Inte min kopp te

Torsdag, 28/11 -07.
Jens kommer hem med en färgglad påse i handen

Eva: hej! vad har du där i påsen?

Jens: Det är en ny telefon som jag ska visa för kunden jag ska till imorgon.

Eva: åh! en ny telefon! Vad spännande! Får jag se?! Eller är den kanske hemlig ännu? Eller har den sådär, hmm..vad heter det..."visats"* redan!? Kan jag få se!?

Jens: eh. Joe. Den är "visad". Du kan få se den.

Jens sträcker ner handen i sin påse och plockar upp något som ser ut ungefär så här (fast med lite fler knappar på):

Eva: åh. jaha. eh. Var det där en telefon sa du?

Jens: Ja. En sådan här "big board" som vi använder när vi utvecklar telefonerna. Jag har ju berättar om dem? Den här kan man faktiskt ringa med! (det sista sagt med stolthet i rösten)

Eva: men det är big boards är ju sådana som du arbetar med hela dagarna?

Jens: Ja?

Eva: Och vad var nu det roliga med ditt jobb sa du?


*Om en telefon har "visats" så är den kanske inte släppt till försäljning ännu, men så färdig att den inte längre räknas som företagshemliget. Typ.
Ps. Bilden har jag hämtat på nätet. Även om Jens stora klump med datasaker på inte var superhemlig så fick jag tydligen inte ta foto på den och lägga upp på bloggen. Känslig han är, Jens. ds.

Rekord?

Lunchade med en mycket frusen vän idag. "Det måste vara årets kallaste dag idag! Tror du inte det? Det är väl inte mer än 14 grader?" sa hon, och drog sin sjal tätare omkring sig. Just då fick vi båda syn på en sådan där reklamskylts-termometer som visar tid och temperatur med stora digitalsiffor. 17 grader, visade den.

När det är 17 grader i Sverige knäpper jag upp jackan och njuter av livet. I Taipei är det en ursäkt att bädda ner sig i soffan med en varm filt och en film. Man vänjer sig snabbt vid värmen. Men blommar gör blommorna fortfarande.

Typiskt Taipei

Det blinkar och glittrar och surrar och har sig överallt i stan nu. Julskyltandet går verkligen i linje med så mycket annat här - det är kopierat nästan rakt av ifrån USA. Inte för att det skulle vara bättre eller sämre för det, men jag påpekar detta för att ge en hint om i vilka mängder och med vilken måttlighet pyntandet sker (stora mängder och ingen måttlighet alls). Det känns lite udda att gå omkring i 20 graders värme (fast idag har det bara varit 16 grader och jag har hört mången taiwanes huttra och klaga över den oohyggliga kylan) höra julsånger spelas, se julpynt överallt och dricka jul-kaffe på starbucks.

Jag har tyvärr inga bra bilder på juldekorationerna, så jag lägger upp två bilder på scotrar istället. De är trots allt fortfarande det mest dominerande i stadsbilden, julpyntet till trots.

Både scotrar och Taipei 101. Mer typiskt Taipei blir det nog inte. (Den här korsningen är för övrigt vår närmsta, stora korsning. Jag tror jag ser den ungefär 2017 gånger om dagen. Den är väldigt mycket Taipei, för mig)

Parkerade scotrar med neonskyltar i bakgrunden.

5 dagar i december

För Jens ser schemat framöver ut som följer:

1-9 december - Malaysia
10-23 december - Korea
24-27 december- Hong Kong

Detta innebär att han kommer att spendera 5 dagar av december i Taipei. För min del, som kommer att vara med på hela första och sista resan samt komma över en helg till Korea, innebär det att jag kommer att besöka 3 nya länder inom loppet av en månad. Och dessutom får jag träffa min familj som möter upp oss i Hong Kong! Kan knappast bli bättre!

Bot mot november

Det är grått, fuktigt och i Taipei just nu. Det har regnat ganska kraftigt både igår och idag, och förutom att det är 20 grader varmt har det mest känts som typiska svenska novemberdagar. Så på lördag åker jag och Jens till Malaysia. Det ska bli fantastiskt.

Ny fransk

Jag faller ganska lätt för fransk musik, har jag märkt. Inte så att särskilt många av mina topp-20 artister kommer ifrån Frankrike, men de artister jag gillar har jag inte behövt mer än ett par-10 sekunders lyssning första gången jag hört dem för att veta att jag gillar dem. I torsdags upptäcktte jag franska Emilie Simon. På hennes myspace-sida ligger en cover av Davied Bowies "Space Oddity", som faktiskt är bra! Ett vågat drag att ge sig på en nästan helgon-förklarad låt (kan låtar bli helgonförklarade?), men hon gör det bra, tycker jag.

Helg

Vi har haft en slapp och skön helg. Fredagskvällen spenderades hemma hos vänner där vi bjöds på delikat mat och delade en flaska vin innan vi gick till The Wall (klubben där Pernilla Andersson spelade, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg). I samma lokaler som The Wall ligger finns också en skivaffär, där de hade massor med bra musik. Affären är pytteliten, men de hade ändå skivor av svenska artister så som Jens Lekman (tyvärr inte senaste skivan! Har ännu inte fått tag i den) och Taxi Taxi!. Jag köpte 2 skivor av Azure Ray, ett the album Leaf album och Jóhann Jóhannssons ibm 1401, a users´manual. Fina köp, allihopa, tyckte jag. Jag fick dessutom någon gratisskiva med på köpte, som det ska bli spännande att lyssna mig igenom.

Resten av helgen har vi sovit längre och strosat runt i staden med vår nya kamera i högsta hugg. Vi har upptäckt ett par nya stadsdelar, upplevt både goda och mindre goda överraskningar i matväg (ett fint teställe ligger bara ett par steg ifrån
vår tunnelbanestation, och numera är vi fullständigt övertygade om att det inte går att hitta bra italiensk mat i den här staden. Helgens chansning på ett cafe som verkligen såg fint ut var den sista..). Bilderna här är ifrån den poppiga och ungdomliga stadsdelen Ximending där vi strosade ett slag. Vi stötte på ett par japanska ungdomar som ville att vi skulle ta foto på dem. Trodde vi. Det visade sig att anledningen till att de pekade på oss, på sin kamera och fnissade fram "take picture!" var att de ville ta foton på sig själva, stående intill oss. Ja, vad skulle vi göra? Annat än att ställa oss bredvid dem, le så stort vi kunde, och komma snabbt därifrån? De glada japanerna syns till vänster på bilden med Jens och jättehundarna - ett annat udda inslag i Ximendings stadsmiljö. När solen dalade nådde vi en tunnelbanestation och tog oss hemåt för att under lördags kväll en prova på ett par nya, och mycket trevliga, ställen med min brittiska vän och hennes man.

Förutom ett ypperligt te-ställe har vi även en stor marknad precis runt hörnet från vårt hem, och där kunde man köpa allehanda riktigt äckliga saker. Jag äter helst inte kyckling i allmänhet, och framförallt inte kycklingfötter eller bokstavlig talat halva kycklingar - delade mitt på med huvud, kam, vinge och fot kvar. Hela fiskar fanns det också gott om för den hungrige, eller varför inte levande jätteräkor? Förutom all den konstiga maten får man akta sig för människor, barn, djur, scotrar, minilastbilar och gud vet vad när man går på marknad här, så det är i alla fall en intressant upplevelse även om man inte provar så mycket av maten som finns att köpa. Lunchen intog jag och Jens under mycket trevligare former på ett hak här i närheten, och vi konstaterade att det nog kommer bli ett hårt slag när vi tvingas vänja oss av med att äta dumplings så snart andan faller på. Dessa små knyten ser ganska oansenliga ut, men smakar vidunderligt.

Livet rullar på. Jag misstrivs inte här på något sätt, och jag paniksaknar inte Sverige, men jag börjar få den där känslan i magen, den där fullständiga övertygelsen om att det är Skåne som är Hemma. Har just läst Unni Drougges bok "Slyngstad Events" och kan i denna stund till och med tycka att det hade varit fint att komma hem och frysa lite, för att få blicka ut över ett nattsvart Skälderviken under en kall och stjärnklar himmel där månen spelar sig i vattnet.

At bränna pengar

När Jens och jag kom hit förundrades vi över sophanteringssystemet här. För det första spelar sopbilarna som sagt Für Elise för att markera att de kommer, så som hemglassbilarna hemma spelar sin trudelutt så att man ska veta att det är dags att gå ut och köpa glass. För det andra så har de som mål att återvinna allt, och man ska använda olika typer av påsar för olika typer av avfall och lägga i olika kartonger, boxar och kylskår (för matrester). Och sen var det ju det här med att varje familj verkade bränna en hel del av sina sopor, i små röda kärl, mitt ute på gatorna. Flera gånger observerade vi detta underliga beteende, och tyckte att det verkade ganska ineffektivt eftersom kärlen var så små och rimligtvis inte kunde rymma så mycket sopor. Sedan visade det sig att det inte är sopor man eldar, utan att det hela är en religiös akt. Eftersom man bränner människors kroppar efter deras bortgång, måste man också bränna saker man offrar till de dödas förmån. Då man har sina förfäder att tacka för mycket vill man självklart att de ska ha det bra, där på "andra sidan", och därför förser man dem med mycket pengar att sätta sprätt på - genom att bränna dessa. Nu är det inte faktiska pengar som bränns, utan en särskild sorts "spökpengar" som man eldar upp. Bredvid de små röda kärlen där "pengarna" brinner brukar man ha ett bord med frukt och rökelse på. Jag vet ännu inte riktigt vad man gör med den där frukten när man tar undan borden, men på något sätt står de i alla fall framme som gåvor till ens förfäder. I mitten på min bild av ett sådant där bord ligger en hög med "spökpengar", redo att eldas upp.

Lustig shopping

Min vän Lotta kommenterade fotot av Jens bredvid julprydnaden i förrförra inlägget, och den nya tröja Jens hade på sig vid fototillfället. Det är något med Jens, för han får så ofta killar att falla för honom. När vi var och handlade kläder senast började det med att den manliga expiditen i kassan kommenterade att Jens hade gjort ett ypperligt bra val av tröja. Jens log, tackade snällt för de vänliga orden, och sa att han också trodde han skulle bli nöjd med sitt köp. "Den passade verkligen dig!" fortsatte expiditen och började smått tindra med ögonen. "Tack, tack", svarade Jens. "Färgerna i tröjan går så perfekt ihop med färgen på din hud", gick expiditen på, och uttryckte om möjligt än mer engagermang i Jens klädval. Jens började få svårt att finna svar på denna svada av komplimanger, när expiditen fortsatte: "och för att inte tala om dina ögon! Tröjan lyfter verkligen fram ögon!" och i nästa andetag: "du har så otroligt vackra ögon!". Jens börjde nu bli lite smått besvärad och såg ganska lättad ut över att kortköpet nu var genomfört och det var dags för oss att gå. Jens trodde han skulle slippa komma på varianter av artiga kommentarer att besvara de generösa kommentarerna med, men då slänger sig expiditen över disken och sträcker fram sin hand för att skaka den med Jens. "Jag heter Jerry" utbrister han, ler stort och ser helt salig ut. "Och det här är min vän!" säger han medans han puttar fram sin manliga kollega, som även denne tindrar och ler mot Jens. "Eh.. jag heter Jens" säger Jens och försöker backa iväg för att komma ur affären, varpå vi blir följda hela vägen ut av de två leende, tindrande expiditerna som vinkar efter oss ropar saker som "kom snart tillbaka!" och "tack för att du handlade här!"

Jag kunde inte låta bli att le ganska stort jag också.

Svårt att hålla mungiporna i styr hade jag också när jag handlade skor på Marks & Spencer i veckan. Den brittiska klädkjedjan är den enda som har byxor i min storlek, och även det enda ställe där det finns mer än ett par skor i min storlek att välja mellan. I alla fall så fick man för varje tusenlapp (NT $) man handlade för en lottsedel med vilken man kunde deltaga i affärens stora jullotteri. Expiditen, denna gång en kvinnlig och till synes fullständigt ointresserad av Jens, berättade omständigt och engegerat om hur jag skulle fylla i min kontaktinformation på lottsedeln, så att de kunde kontakta mig om jag vann. Och det fantastiska jag kunde vinna var en gigantisk nallebjörn. "It is...ehmm..one hundered..and..I think even fifty five centimeters tall!!" sa hon med illa dold stolhet. Jag svalde hårt, frågade vänligt om det gick för sig att jag fyllde i mina kuponger hemma och lämna in dem vid nästa köp, och skyndade mig sedan tillsammans med Jens ut ur butiken och därefter gick vi skrattande hemåt.

En god anledning att köpa en systemkamera

2 bilder tagna i vårt vardagsrum:

Den här bilden är tagen i "night snapshot"-mode, utan blixt, med min i vanliga fall mycket omtyckta kompaktkamera Cannon PowerShot SD450 (amerikansk beteckning för Ixus, 5 megapixlar)

Nästa bild är tagen med vår nya Nikon D80 och vårt fasta objektiv (50 mm/1.4).


Vilken bild tycker du ser mest inbjudande ut?

När asien blivit vardag

Idag köpte jag och Jens en systemkamera och 2 objektiv (en Nikon D80 med 1 zoom objektiv 18-135 mm och ett ljuskänsligt, fast objektiv 50 mm/1.4). Det ska bli kul att ge sig ut på stan och ta bilder nu! När vi sprang runt i kamerakvarteren blev vi plötsligt hungriga. "Vi kanske borde äta" sa Jens. "mm..", svarade jag och såg mig omkring. "Där!" fortsatte jag, och pekade på en dörr 3 meter bort, "det ser ok ut". Jens höll med om att det såg ut att vara den mysigaste av de ca 17 restauranger vi hade inom armlängds avstånd, och vi gick in. Ganska snabbt upptäckte vi att menyerna bara var på kinesiska, i ganska vanlig ordning. "Vi får be om mat och ta vad vi får, som vi brukar" konstaterade jag. Efter att vi beställt var det dags att duka fram te och bestick, och vi fick frågan om vi ville ha någon sked. Vi tackade ja till detta, och tänkte att maten nog var svår att äta annars. När maten väl kom in visade sig denna vara kokt ris med strimlat kött och lök. "Det här måste ju vara lättast att äta med pinnar! De gav oss nog bara skedar för att vi är utlänningar", utbrast jag. och Jens höll med. Vi började glatt äta och maten var väldigt god. Vi hade ätit och suttit och småpratat en stund när Jens plötsligt frågade "har du tänkt på vilken skillnad det är på dig nu och på hur du var i augusti, innan vi kom hit? Tänk om augusti-Eva träffat november-Eva för att gå ut på restaurang. November-Eva trillar glatt in på första bästa hak och beställer hej vilt från menyer hon inte kan läsa, vill helst äta med pinnar och tycker att kokt risk med kött och lök sitter som en keps en grå torsdagseftermiddag. Augusti-Eva hade nog inte ens velat var kompis med November-Eva".

Han har rätt. Innan jag kom hit tyckte jag att asiatisk mat var pest och pina (den är säkert det fortfarande, i Sverige! Men här är det fantastiskt!), jag var inte så förtjust i främmande, konstiga saker och jag var absolut mest bekväm med att äta med kniv och gaffel. Så snabbt man kan vänja sig, ändå. Det som var främmande bara för några veckor sedan reflekterar jag inte ens över nu, och även själva känslan att något är främmande har blivit bekant. Jag börjar nästan känna mig lite hemma här i Asien nu.

Dock är jag inte så hemma att jag känner mig blasé inför taiwanesernas julskyltning och Jens fick vackert stå modell idag när vi gick förbi nedanstående helt vansinnigt fula "dekoration".

Dimensioner

Taipeis tunnelbana är verkligen smidig. Den är ren, tågen går ofta och det är vansinnigt billigt (kostar 16 NT$ att åka en inom centrum - alltså 3 kronor och 20 öre). Dessutom är det bara "vanliga" människor ppå tunnelbanan (som i resten av stan) och eftersom alla har samma syfte som en själv (att bli transporterad från punkt A till punkt B) behöver man inte vara sådär överdrivet vaksam på sina saker som ofta är fallet i andra städers tunnelbanesystem. Allt är alltså frid och fröjd, förutom en liten detalj. Den där lilla, men ack så viktiga, möjligheten att ta sig till perrongen och därmed själva tågen. Oftast finns det bara 1 eller 2 ynka rulltrappor, och det är inte alltid de komplementeras med en vanlig trappa. Inte ens under lågtrafiktimmarna kan ett enda litet tåg anlända utan att det blir fullständigt stopp på perrongen. De som lämnar tågen knuffas och skuffas för att försöka ta sig fram till trappan, och de som ska på tågen får slåss mot strömmen för att komma med sitt tåg. Det är verkligen löjligt feldimensionerat! Hur tänkte de egentligen? Inte alls, kanske. Kanske gick det till såhär, när antalet rulltrappor ner till en genomsnittlig perrong bestämdes:

Mr Wang: Så. Då var det det här med rulltrapporna ner till perrongen. Hur många ska vi ha?

Mr Lee: hm.. 3 kanske?

Mr Wang: 3? verkligen? Jag gillar 2. 2 är ett bra tal.

Mr Teng: ehum.. jag tycke nog vi ska ha ganska många rulltrappor. Kanske 8?

Mr Lee & Mr Wang: 8!??!!

Mr Teng: jae...? Eller?.. Det är ju ganska många som ska upp och ner till de där perrongerna, så jag tänkte att...

Mr Wang: men 8!??! Hur skulle det se ut!? Jag har i och för sig aldrig själv åkt tunnelbana, men 8 är ju bara helt otänkbart!

Mr Lee: ja! Med 8 rulltrappor blir det ju inte alls någon bra feng shui. Jag gillar också talet 2.

Mr Teng: oj, det tänkte jag inte på. My bad. 2 får det ju bli.

Mr Wang: då är vi eniga! 2 rulltrappor blir det. Vad var nästa punkt på agendan?

Det måste ju har varit något sådant. För inte tusan kan de ha byggt tåg som tar en väldans massa folk och sedan inte tänkt på att den massan måste ta vägen någonstans? Eller? Kan de?

Ny

Att komma hem nytränad till en nystädad lägenhet med ett par nya byxor i handen är inte helt fel. Efter 3 månaders intensiv jakt hittade jag äntligen detta enda par som var tillräckligt långa i benen för att passa mig. Eller ja, jag måste lägga ner dem för att de ska passa, men det går att göra detta, vilket liksom är det som får räknas.

Hela dagen har varit väldigt bra, från fin lunch med jättetrevligt sällskap på Grand Hyatt (vardagslyx är underbart!), till en lektion i kinesiska som gick bra, till byxköp och lyckad träning. Dessutom har staden i dag badat i ett nytt typ av ljus, som verkligen piggat upp. Jag känner mig nästan som en ny människa!

Eftermiddagssol

Tog en promenad upp på ena berget som omger Taipei igår. Den senaste veckans fina väder höll i sig och det var väldigt fint ute. Jag brukar inte tänka på Taipei som en vacker stad, men igår var den det.

Tempel i eftermiddagssol

Taipei i eftermiddagssol

Aldrig har det varit så skönt att komma hem..

..som efter att ha gått hem tidigt från kvällens övningar, stått framför entrédörren hemma, insett att min nyckel ligger på bordet bakom vår låsta dörr, fått ta en taxi över halva stan, få Jens nyckel och därefter ta en ny taxi tillbaka och sedan äntligen kunna låsa upp och kliva in i vår lägenhet.

Att jag hade sällskap på toaletten var däremot inte lika skönt, eftersom sällskapet bestod av en ca 7 cm lång kackerlacka. Vi har aldrig haft några problem med några skadedjur förut, och jag hoppas innerligt att det här var ett undantagsfall. Fy tusan vad räliga de är!

En vanlig dag i skolan

Vår lärarinna är helt fantastisk, tycker jag. Inte bara för att hon har tålamod med att vi gång på gång glömmer ord, uttalar fel och är allmänt hopplösa, utan även för att hon lägger upp vår undervisning på ett så smart och bra sätt. Vi övar på allt, att skriva, lyssna, prata, berätta historier, hålla föredag osv osv. Vi behöver aldrig sitta stilla i ett helt 2 timmarspass, utan hon fixar små lekar och andra utmaningar som gör att vi behöver sätta oss i olika grupperingar, gå fram och skriva på tavlan osv. Dessutom lär vi oss faktiskt en hel del! Från att ingen av oss kunde något, kan vi nu ändå prata om enkla saker med varandra, och somliga i klassen kan snacka en hel del. Att hon dessutom är himla gullig och brukar dela ut små pris i form av små godisaskar, söta anteckningsblock och liknande gör inte saken sämre (två gånger har jag vunnit anteckningsblock med grisar på. Det är ju grisens år i år, så det räknas som sött att ha en gris på sitt block). Senaste tävlingen gick till så att en person fick läsa ett ord på en lapp, och sedan skulle hon eller han beskriva ordet med andra ord, och lagkamraterna skulle sedan gissa det rätta ordet. Det gick som vanligt livligt till, vilket man kan på filmen nedan:

Ofräscht

Igår när jag skulle till skolan hamnade jag med den värsta taxichauffören jag haft hittills. Jag borde ha fattat redan innan jag klev in, för taxibilen var den skruttigaste jag sett den med, men jag hade bråttom och hoppade in i första bästa bil. Chauffören tuggade betle nuts - en sorts halvnarkotisk nöt som vissa taxichaufförer och långtradarförare använder för att hålla sig vakna. Nöten ökar salivutsöndringen väldigt mycket, och den här gubben satt ideligen och spottade röda strålar saliv (nöten gör folk röda i munnen, det ser rätt räligt ut) i en liten kopp Dessutom skakade han och svettades ymnigt. Jag blundade, höll andan, och kom till skolan i tid i alla fall.

Senare på dagen, efter en otroligt trevlig eftermiddag hos en av svenskorna i Tienmu (faktiskt den person som var den första att introducera mig till filmjölkspulvrets värld, vilket jag är henne evigt tacksam för), tog jag en taxi till tunnelbanestationen och hamnade med en chaufför som spenderade hela sträckan med att rapa och fisa ljudligt.

Väl på tunnelbanan var det packat med folk, eftersom jag åkte i rusningstid, och självklart hamnade jag bredvid en kille vars mun inte sett en tandborste på flera år. Han stank ruttet ur munnen.

Det var inte dagen för trevliga transporter igår. Men trevligt hade jag, både i skolan, i Tienmu och på restaurang och bar på kvällen. Nu ska jag och Jens äta frukost i sängen och se en film.

Lycka är..

..leverans ifrån Sverige!


Rikard är min nya bästis! Tusen tack! Jag längtar så efter frukost nu! Speciellt eftersom min andra favorit, Charlotte, fixat mig filmjölkspulver. Nu ska här ätas osötad frukost så det står härliga till!