Att visa omtanke

I Taiwan kan man visa omtanke genom att visa att man ser någon. Och då verkligen ser någon, bokstavligt talat, inte bara att man lägger märke till dem eller uppmärksammar dem utan ser deras fysiska uppenbarelse. Detta kan man till exempel manifestera genom att utbrista "Oh my God! What have you done!? You look terrible! när man träffar på en svensk som fått en acne-reaktion av sin solkräm. Nu var det inte jag som var den drabbade svenskan, men väl en vän till mig, och jag fick min beskärda dos av omtanke från min personliga tränare idag. Han frågar alltid hur jag sovit och ätit (han brukar anteckna noga, så säkert spelar det någon roll för min tränings uppläggning) och när jag idag svarade att jag var extremt trött eftersom jag tyvärr inte gått och lagt mig i tid de senaste dagarna, fick jag höra att han verkligen kunde se det eftersom jag var så fruktansvärt svart under ögonen. Jag kände mig genast mycket piggare....

På tal om tankar så var det väldigt tanklöst av mig att inte nämna att det var min käre kusin som var orsak till besöket på Sverige-restaurangen i förra veckan! När vi fick veta att allt var klappat och klart och att vi verkligen skulle flytta hit var jag lite orolig över vad jag skulle äta eftersom jag inte aldrig tidigare kunnat med asiatisk mat, och då googlade min kusin raskt upp denna restaurang som ett alternativ för mig. Det var omtänksamt, och borde självklart ha nämnts i samband med mitt inlägg (till mitt försvar kan jag säga att det är så pass många svenskar här som nämnt restaurangen för mig innan jag provade den att jag faktiskt lite glömt att det var min kusin som låg bakom det hela från första början. Eller gräver jag kanske bara ner mig ännu djupare nu?). I alla fall - TUSEN TACK MATS! =)

Lite speciellt

Vissa saker går bara inte att undvika när man flyttar till asien. Vissa saker kommer garanterat att smyga sig på och till sist bli en del av en själv, efter tillräckligt lång exponering. Vi svenskar har pratar om en ännu inte helt genomarbetad och färdig, men dock lista över olika steg i asien-ifiering som kan skvallra om tiden spenderad i här. Det allra första man börjar göra, som jag tidigare nämnt, är att man säger "baibai" virftar frenetiskt med handen och ler stort när man ska säga hej då till någon. Att höra sig själv säga "ska vi inte ta och se till att få oss lite grönt te?" (dvs det med fiskmatssmak) och verkligen mena det, kan vara ett andra tecken på att man varit i asien en stund. Längre ner på skalan kommer sådant som att sova på offentliga platser (Oh Yes, Annika är där! På bilden sitter hon och sover sött på ett uteställe. Förvisso heter stället "The Bed", men ändå...) och på ännu obestämd plats faller att verkligen uppskatta Hello Kitty. Det finns förvisso väldigt mycket att uppskatta (olika figurer och allt, allt, allt man kan tänka sig med deras tryck på), men det brukar inte vara det första vuxna människor dras till. Så jag kände mig lite dum när jag häromdagen skulle lösa in mina Hello Kitty- märken, vilka man får när man handlar på 7-eleven och liknande kejdor och som jag sparat på, mot en Hello Kitty-grej. Tänkte att personen i kassan skulle börja tissla med sina kollegor och säga något om den tramsiga utlänningen som stod och försökte halvt göra sig roliga över asiens finest. Men icke. Killen observerade att jag samlat nog klistermärken för att vara berättigad en Kitty i specialutgåva, varpå han med stor omsorg såg till att jag fick välja den Kitty jag ville ha och därefter vackert räckte över den (med två händer, så klart). Jag log, sade tack, och kände mig sjukt dum. Men det var det värt, för nu är min mobil så här snygg:

Min mobil med Hello Kitty mobilsmycke samt några av de askar Hello Kitty mint som jag köpt för att kunna få få klistermärken nog att växla till mig min Kitty.

En annan sak som är lite speciell är utseendefixeringen här. Under min senaste träff med min personlige tränare (M) skulle vi diskutera och lägga upp min fortsatta träning, och hade då ett samtal som lät ungefär så här:

M: So..you are going to get married when you go back to Sweden, right?
Eva: ehm..what!?..eh..?.. Does that really matter?
M: Of course it does! You want to look good in the pictures from your wedding day! Don't you?

Jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt. Självklart handlar min träning om att jag vill se bra ut, och har endast som bonus hälsosamma effekter. Och att gifta sig har inget med kärlek att göra, det handlar främst om att se bra ut på ett foto. Jag tror jag ska berätta för M om Photoshop. Men försiktigt, så att han inte blir ledsen när inser att han likagärna kan lägga ner hela sin karriär.

Nytt nummer

Åh vilken bra dag! Nu kan jag knappast alls förstå att jag inte gillade Taipei för bara några dagar sedan. Det har varit ca 30 grader varmt, relativt torr luft och strålande sol. Helt underbart! Var förvisso rätt seg efter en kul utekväll igår, men dagen inleddes med den numera återkommande söndagsbrunchen så då kändes det genast bättre.

Förutom en hemmagjord pizza, glad trubadur, smaskiga drinkar och idel trevligt umgänge så bjöd även gårkvällen på min första live-upplevelse av en iPhone. I hissen på vägen upp till klubben "Barcode", där drinkar dracks och lurviga svängdes, stod en tjej med en telefon i handen och jag kunde bara inte låta bli att be om en liten visning. Så himla fina de är, de däringa telefonerna.

På tal om telefoner så har Jens den här helgen drabbats av köpdjävulen och shoppat loss rejält, i teknikdistriktet då så klart, och inhandlat en skype-telefon. Dessutom har vi skaffat oss ett skype-in nummer, så nu kan alla som inte har skype men ändå vill ringa oss nå oss på:

046 - 288 48 14

Det är kostar alltså inte mer än att ringa till vilket Lunda-nummer som helst och man kan ringa oss ifrån en vanlig telefon. Det är fritt fram att försöka! Tänk bara på tidsskillnaden, som nu är + 7 timmar (från Sverige räknat) efter att ni ställt om till vintertid.

Att söka efter tecken i tillvaron

Efter gårdagens dos av svenskar verkar det värsta av min aviga inställning till Taiwan ha lagt sig. Idag har jag varit på gott humör och till och med känt mig lite hemma på sina ställen. Och tro det eller ej, men kinesiskan har dessutom gått ett något litet steg framåt. Jag förstod något lite mer på lektionen idag, men framför allt har jag börjat tycka att det är kul igen. Jag har dessutom återupptagit min stora hobby - att försöka hitta kinesiska tecken som jag förstår i min omgivning. Det finns en sådan otrolig mängd skyltar här, att det inte är svårt att hitta underlag att öva på för min del. Dels har varenda liten affär, hotell eller minsta krypin sin egen neonskylt, och dels finns det massor med informationsskyltar överallt. Framför allt på tunnelbanan, MRT:n, finns det som jag tidigare nämnt säkerhetsinstruktioner och andra upplysningar, vilka kan se ut som på bilden till höger. De allra roligaste skyltarna, vilka jag tyvärr inte kommit mig för att knäppa någon bild av ännu, tycker jag dock är de där det står "notice" och sedan bara en massa kinesiska tecken. Som om att man skulle vara hjälpt av rubriken "notice" om man ändå inte kan läsa resten. Nåväl, förutom att det är kul att hitta tecken som jag kan tyda och begripa, är även vissa av skyltarna lite roliga i sig. Att det behövs en skylt för att tala om att man inte får ta med sig fåglar in på tunnelbanan tycker jag till exempel var ganska lustigt.

Sverige, Sverige friskt humör...

..det är det som susen gör!

Har varit på middag och frossat i svenskt sällskap. Andra middagen i exportrådets regi (den andra i ordningen för min del) var lika trevlig som den första. Det var fantastiskt befriande att få prata av sig lite och höra andra som upplevt liknande saker och som mycket väl kunde förstå vilken situation jag befann mig i. De svenskar som flyttar hit är väl per definition av den nyfikna och öppnare typen (de flesta tar sig inte för att göra en sådan här sak annars) och det märks verkligen när man får så många trevliga personer omkring en på en gång. Alla är uppmuntrande och omtänksamma. Det är skoj att kunna skämta och skratta tillsammans med folk, på mitt modersmål dessutom. Lite som en varm filt en kulen höstdag.

Här är det förvisso fortfarande 24 grader och fuktigt, så det var en kass jämförelse, men i alla fall.

Revolt!

Asien står mig fortfarande upp i halsen. Vuxen människa som jag är har jag dock hittat ett sätt att hantera detta på. När saker ges till mig (växelpengar, kreditkort, träningskortet efter att personalen dragit det i läsaren på gymmet, osv osv) struntar jag i allt vad vett och etikett heter, ler stort, och tar emot dem med EN hand! Detta är det oartiga sättet att ta emot saker på, (man både räcker över och tar emot saker med två händer, med handflatorna uppåt, för att liksom visa att man ärligt ger/mottager en gåva/sak, framför allt gäller detta för visitkort) och jag myser inombords över detta medvetna etikettbrott och känner mig som en sann revolutionär. Eva mot systemet!

Jens påtalade att folk säker inte begriper min uppstudsighet, inte ser hur rakryggad jag vägrar låta mig anpassas, utan tror att jag bara är en dum västerlänning som inte vet bättre. Jag är glad att jag är inte är Jens, jag tycker det verkar vara mycket roligare i mitt universum.

En liten bit av Sverige

Har just avnjutit en fantastisk middag, ackompanjerad av Lisa Ekdahl. Jag och Annika åkte till den svenska restaurangen här i Taipei, Flavor, och fick jättegod mat. Det kändes som lyx att få sätta tänderna i en rejäl bit kött med vitlökssmör (!!) och grönpepparsås (!!!). Dessutom fick vi gott vin, och som avslutning en försvinnande god äpplekaka. Det kändes som att vara i Sverige en liten stund. Nu orkar jag med asien ett tag igen.

Magnifik äpplekaka

Ps. En lustig sak är att min personliga tränare, som jag träffar ca 2 ggr/vecka, hittills har skickat påminnelsesms varje kväll innan vi ska ses. Och nu ikväll ringde han, bara för att säga att vi skulle ses kl 10.00 imorgon. Vad är grejen här? Chelsea går till samma klubb, fast på ett gym i en annan del av staden, har också personlig tränare, men får varken sms eller samtal. Är det för att jag är "hel-västerlänning" som de tror att de måste vara extra pyssliga? Som svensk tycker jag nästan bara det är störigt. Jag kan komma ihåg möten jag själv har bokat, liksom. ds.

sjätte sinne?

Och mitt i den mörkaste asien-misären ser jag plötsligt en ljusgrön lapp lysa på vår brevlåda. Ljusgrön lapp betyder paket. Paket är alltid det roligaste som finns att få, och en dag som denna satt det verkligen som en keps. Jag hade kunnat få Ellos senaste katalog och blivit glad som ett barn på julafton, så döm om min glädje när jag öppnar paketet och hittar världens finaste present - en påse te med smaken rabarber grädde!!!!!!! Hur fantastisk kan man bli!? Hur hann du det där, Lollo? Mitt i blöjbyten och sömnbrist och allt!? Och hur kunde du skicka det i precis så rätt tidpunkt att det kom fram idag, när jag kände mig trött och less? Jag känner mig som askungen: "hur ska jag någonsin kunna... åh tack!!!"

Asian overload

Idag är jag vansinnigt glad över att det är Taiwan vi bor i, och inte något annat asiatiskt land. Jag är så sjukt trött på mina asiatiska klasskompisar (vietnameser, koreaner och hong kong-bor) att jag har lust att klippa till var och en av dem. Allt det som förr var charmerande står mig nu upp över öronen. De är så högljudda, så nära inpå hela tiden, de luktar matos och tuggar tuggumi så att det smaskar om det (jag HATAR smask! Hur svårt kan det vara att tugga med munnen stängd!? Allvarligt talat!!), de skriker rakt ut i klassrummet fastän det inte är deras tur att svara på frågan, de klänger över mig och ska titta i min bok efter hur jag skrivit, de "rättar" i min bok och mitt uttal (dvs de kör till med något som de tror på, som oftast är fel) och de tar i mig med sina hårda små nypor. De är befinner sig långt över gränserna till min privata svär, hela tiden. Jag vet att de inte är störiga egentligen, att de bara är annorlunda än jag eftersom de kommer från en annan kultur, men det hjälps tyvärr inte för jag stör mig på dem ändå. Taiwaneserna är inte alls sådana. De lämnar en mycket mer ifred. Det värsta som händer är som sagt att de stirrar lite på en på tunnelbanan. Taiwaneser är dock också asiater, så trots att de är lättare att befinna sig ibland än andra asiater får jag nästan lite utslag när jag ser dem just nu. Kinesiskan går dessutom väldigt trögt för tillfället (alla ord är samma!!! Och det är samma tecken för allt, och den busenkla grammatiken är krånglig! Och jag kan inte uttala något!! gaahh!!) , och jag är mest less på alltihopa.

Varför flyttade vi inte till tyskland istället? Där är det ordning och reda som gäller. Inget skrik och kläng där inte. Fast å andra sidan så måste man komma i tid i Tyskland, och punktlighet är väl inte direkt min starkaste egenskap...

Jag försöker ta det hela som en god asiat och nicka, le och fnittra åt allt hela tiden, men inombords ryter en svensk viking att jag borde segla hit alla mina vänner och göra slarvsylta av dem allihopa..

Vi får se om jag/de överlever..=)

Vardagsliv

Det finns så mycket som är positivt och roligt med att bo utomlands. Många oförglömliga upplevelser får man genom att bara befinna sig i den nya och annorlunda miljön, och andra genom alla utflykter och liknande som man gör. Igår, till exempel, var jag och en av de svenska tjejerna uppe på Yangminshan (berg i närheten av Taipei) och promenerade lite bland fåglar, fjärilar, vattenfall och grön vegetation. Efter vår lilla tur letade vi upp ett ställe med "hot springs" och låg och slappade i vatten med olika temperatur och ph i någon timme, innan vi begav oss tillbaka in till centrala Taipei och frossade i "Hello Kitty"-prylar i en helt galen affär.

Vattenfall

Men så finns det sådant som är lite svårare och lite mer jobbigt. Främst saknar man så klart familj och vänner, ibland vissa typer av mat och miljöer, men jag kan även sakna att ha en vardag. Att göra saker som man gjort en miljon gånger förrut, och som man trivs med. Att kunna klara av alla små uppgifter som gör att man trivs och känner sig avslappnad i tillvaron. Som att tex köpa frukt för allt de tillfällen man är på språng (i mitt fall väldigt ofta) och känner att man antagligen inte kommer att vara sugen på att prova någon oidentifierbar mat ifrån en vagn på gatan när man blir hungrig, eller bara är hemma och är sugen på ett gott mellanmål. Att köpa frukt är en av de vardagssysslor jag gillar bäst hemma eftersom det dels är trevligt att gå i fruktdisken i affären (allt ser så gott och fräsch ut) och dels är trevligt att ha frukten hemma när man väl köpt den. Här är det inte direkt så. Frukten ser inte så fräsch ut, den säljs mest i storpack, det är alltid någon sur personal som stirrar på en när man ska handla, och så är det ju hela grejen med påsarna, som jag kan störa mig på.

Trodde jag.

Igår efter att ha käkat borta på 101:an tog jag vägen genom de kvarter som jag och Jens upptäckte så sent som i lördags, och hittade mig själv plötsligt stående ibland en massa trevliga frukstånd. Inte nog med att man slapp onödiga påsar (de påsar man handlar frukten i där kan man garanterat återanvända!), frukten såg mycket fräschare ut, gick att köpa i precis den mängd man själv ville ha, men framförallt så fick man handla av små pigga och glada taiwaneser som glatt pratade på och pekade och skrattade och tyckte man var en skojjig utlänning som inte kunde säga "banan" på kinesiska. Underbart! Där ska jag handla all min frukt från och med nu.

Inte visste jag att den trevliga och mysiga vardagen gick att hitta på en bakgata i centrala Taipei, klockan halv 9 en söndagskväll.

Så här ser det ut en söndagskväll på en bakgata i Taipei. Fullt med liv och rörelse! Bilden blev lite oskarp, men det är ungefär så man känner sig när man går runt bland alla neonskyltar, människor, bilar, scotrar och olika dofter från restauranger, matstånd och fruktaffärer att jag tycker den är väldigt representativ ändå.

Försenad jetlag?

Jag kan verkligen inte somna. Fattar inte vad det är frågan om, för jag var trött som en hel hög hela eftermiddagen. När det äntligen började lida mot kväll, sisådär vid halv 10, blev jag plötsligt helt klarvaken. Vi har varit här i 7 veckor nu (idag faktiskt) så rubrikens teori om jetlag är inte direkt allvarligt menad. En vän till mig firar dock bröllopsfest ikväll och jag hade så väldigt gärna varit där, så kanske är mitt undermedvetna på fest och håller mig vaken?

Idag har i alla fall varit en slapp och skön dag som började med det här:

Brunch på Carnegie's

Och fortsatte med en promenad på stan. Vi tittade lite närmare på en stadsdel vi inte sett så mycket av tidigare och gick bland annat förbi den här gatan:

Typisk gata i Taipei. Gammalt och nytt blandat. Och så självklart en massa neonskyltar.

Vi passerade en bank..

Sparbanken Grisen?

Och avslutade vår tur i det kvarter av staden som säljer kameror. Det är inte bara smidigt i sig att ha alla kameraaffärer på ett och samma ställe, det är också lätt att hitta då kvarteret är tydligt utmärkt, bland annat med hjälp av motiv i gatustenen:

I ett hörn av foto-kvarteret

Har nu, med god hjälp av en bror, bestämt oss för att köpa en Nikon D80-kamera. Jens ska se om han kan hitta en till oförskämt lågt pris i Japan när han åker dit imorgon (idag!). Vi upptäckte också under kvällen att det döljer sig mycket spännande restauranger och riktigt trevliga kvarter bara en gata ner ifrån vårt hus. Undrar om man någonsin kommer att sluta att förundras över den här stan?

Och undrar om jag kommer kunna somna innan min väns fest tar slut inatt?

Jag kommer att sakna..

..vår lobby när vi flyttar hem. Det är något visst med att komma hem efter en trevlig utekväll och mötas av en mjukt upplyst, marmorbetonad lobby med tillhörande glada lilla personalen som hälsar god kväll bakom en disk i mörkt trä. Jag ska ta någon bild på den en dag och lägga upp. Dåligt på bildfronten nu.

Har haft en ovanligt umgängesbetonad dag med lunch med folk från Sony Ericsson, fika med brittiskan (på ett ställe där de hade BÅDE goda mackor OCH gott kaffe!), därefter en power nap och sedan middag med en vän från Sydafrika, och så avrundade jag med att träffa svensk-gänget för en drink precis vid foten av 101:an. Stackars Jens kom hem från Korea helt slut idag, och orkade inte ens med ut och käka middag. Han sussar sött just nu och jag ska göra mitt bästa för att inte väcka honom. På söndag åker han till Japan. Ingen rast och ingen ro. Den här veckan i alla fall, annars är det en hel del av den varan.

Provade på den restaurang/bar som ligger vägg i vägg med vårt hus igår och den var jättemysig. Det blir fler turer dit. I tisdags käkade vi på rysk restaurang med svenska vänner och i måndags provade jag och Jens den näst närmsta restaurangen hemifrån - ett riktigt bra skaldjusställe. I onsdags var jag på nattklubb med Chelsea, och nästa onsdag ska vi antagligen gå ut med Sydafrikanskan och ett par vänner till henne som jag lärde känna ikväll. Ingen rast och ingen ro för mig heller, bara fullt med nöjen. .. =)

Fler bilder

Har lag upp spridda bilder från vecka 5 & 6 här i Taiwan på mitt webbalbum.

Nya underliga fenomen

Knasighet 1: Jag skulle förlänga mitt visum idag. Efter att ha försökt ta reda på hur detta går till i drygt tre månader nu genom att spendera otaliga timmar på nätet, besöka skolans kontor ca 2 ggr i veckan, fråga alla jag kommit i kontakt med som gjort något liknande, postat frågor på forum osv osv, så blev jag något förvånad när jag kom in på immigration office idag och hela proceduren tog 15 minuter. Det fanns förvisso (så klart) en massa olika anslag med fullständigt konflikterande information om vilka dokument som behövdes för att förlänga sitt visum och jag fick ytterligare annorlunda svar när jag frågade i informationsdisken, men det gör inget för nu får jag stanna i Taiwan tills den 7:e december innan jag måste göra om proceduren på nytt. Hoppas det går lika lätt då. Tydligen finns det ingen garanti för det, eftersom det kommer an på vilket humör personen som sitter i luckan är på, och de beslut som tas kan skifta lite från gång till gång. Den som satt i luckan när jag skulle få mitt ärende behandlat var en relativt ung man som tittade på mig, tittade på mina papper, muttrade lite, stämplade och skrev lite, sen var det klart. Jag är fortfarande helt paff..

Knasighet 2: Jag saknar Danmark! Det är något med ljuset, temperaturen och luften som känns danskt. Och då tror jag att jag är där, och saknar det lite när jag inser att så inte är fallet. Inte för att jag skulle vilja byta Taipei mot Danmark, men ibland hade det varit trevligt att kunna ha båda. Att inte behöva välja mellan hemma och borta.

Knasighet 3: Jag åker ganska mkt taxi (4 ggr hittills idag, tex) och på senare tid har taxichaufförerna börjat köra med rutorna nerrullade. Förvisso är det inte mer än 22-23 grader ute nu, men det är ju lika mkt avgaser och skit i luften för det! Jag förstår inte alls vad det ska vara bra för, eller hur någon kan tycka att det är behagligt. Återstår att se om jag hittar orsaken till detta beteende.

bai bai baby

Nu har Jens åkt till Korea för att jobba ett par dagar (ja, just ett par, han kommer på fredag igen). Jag vet inte så noga vad han ska göra där (företagshemligheter och sånt), men det är säkert nått med telefoner och nått med el och nått med data, och Jens verkade tycka att det skulle bli kul att åka. Nästa vecka drar han till Japan, dock inte Tokyo utan Hiroshima och det blir säkert kul det med. Har fått veta att det finns folk som tycker sig ha god koll på vad jag gör, men inte vad Jens pysslar med (Hej Anderas!=), så därav denna rapport.

Anledningen till rubrikens "bai bai" är att det är så man säger hej då i Taiwan, och en av de första sakerna man tar efter när man kommer hit. Helst är detta "bai bai" kombinerat med att högerarmen sätts i vinkel och att handen fälls upp med handflatan mot personen man ska säga hej då till, och sedan viftas frenetiskt med. Jag skämtar inte, jag gör det själv. Det ser liksom gulligt ut, och gullig är det bästa man kan vara i asien. Eller, jag ser förmodligen ut som en skandinav som står och viftar frenetiskt med handen, men asieterna ser gulliga ut när de gör det. I alla fall så är "bai bai" inget kinesiskt uttryck, utan helt enkelt engelskands "bye" sagt två gånger med taiwanesisk/kinesisk accent.

Undrar hur rolig min engelska kommer låta när jag kommer hem?

två osignade

Internet är bra till så mycket. Bland annat att hitta bra musik. Trots min isolering här i musikaliska ingemansland (nej, jag är inte så jättemkt för de tårdrypande ballader som framförs av likbleka, superstylade tjejer och upptar ca 103 % av utbudet här) har jag hittat två band, osignade, som jag fattat tycke för (Tack Eva Westerberg och Beneath a Steel Sky för att ni delat med er!). För den som gillar lite elektroniskt influerad musik rekommenderar jag starkt:

* The deer tracks
och
*Cartwall

Udda att två band som direkt fångar min uppmärksamhet inte är signade. Jag brukar vara ganska seg och gilla sådant som varit hypat för flera år sedan.

Taiwan i ett nötskal. Eller i alla fall en hög med signerade papper

Hade tänkt lösa ett träningskort idag och prova på ett pass i samband med detta. Tog gott om tid på mig, trodde jag, och anlände till gymmet 30 min innan passet skulle börja. 2,5 timmar, ett otal signerade papper, möten med massor av olika personliga instruktörer och en begynnande huvudvärk senare hade jag lyckats lösa mig ett träningskort. Förutom rundvisning av gymmet av min personliga kontaktperson fick jag mitt kroppsfett mätt (hemlig mängd! ha!) av en personlig kroppsfettsmätare, mitt foto taget, en personlig tränare som lade upp en plan för min kommande träning, en person som gick igenom vissa delar av kontraktet med mig medan andra delar gicks igenom tillsammans med någon annan och så till sist en tjej som kom och kollade så att jag förstått allt. Det blir till att träna imorgon istället. Då blir det första sessionen med min personliga tränare, så det blir nog bra i alla fall. Och jag körde pilates imorse, så jag är inte helt otränad för dagen i alla fall. Underligt det här, med all pappersexercis. Och all personal som går åt på ett stort gym som det här! (jag är numera platina medlem av California Fitness, så jag kan träna vart jag vill på alla California Fitness-gym i världen. Känns bra. Tror jag.) Jag förstår inte hur de kan få det att gå runt, för det var inte så vansinnigt dyrt heller. Det kostar mer att träna hemma i Sverige. Kanske vinner de i "ansikte" vad de förlorar i dollars..

Har i alla fall fått reda på vad de konstiga poliserna gör i mitten av korsningen under rusningstrafiken! De som dirrigerar bilar trots att trafikljusen finns. Tydligen står de där inte för att primärt förtydliga trafikljusens signaler, utan för att hindra folk från att bryta mot dem! Hade inte poliserna funnits där hade alla kört mot rött och kaos hade brutit ut. Med tanke på hur folk kör här är jag förundrad över att jag inte kunde fundera ut den där anledningen på egen hand. Det är klart folk bryter mot trafikreglerna om det inte finns en polis som hindrar dem, det ser jag ju hända varje dag (en fil där man bara får svänga till höger, tex, tolkas här som att man kan få lov att svänga höger när man kör i den filen, om man vill. Annars kan man likagärna köra rakt fram, eller svänga vänster ifrån nämnda fil. Eller varför inte göra en strängt förbjuden u-sväng?) och i rusningstrafiken skulle det bli helt ohållbart. Taiwanesisk logik.

regn & varma källor

På schemat för den här dagen stod utflykt med Ericsson till Yangminshan, ett av de närmsta bergen här där det finns massor av vandringsspår och en hel del rekreationsställen. Det var tänkt att vi skulle gå en tur i bergen på 1,5 h och sedan grilla lite, men då himlen hade bestämt sig för att öppna sig just idag avstod vi från promenaden. Istället kunde man ta ett bad i varmt vatten direkt från en varm källa i närheten, och det gjorde jag och Jens. Det var mycket varmt och luktade svavel. Efter badet grillade vi och åkte hem. Det var ett väldigt trevligt arrangemang, men det var lite synd på vädret. Och för första gången sedan vi kom hit så frös jag! Trots att jag hade en långärmad (!) tröja på! Värmen är sannerligen försvunnen.

Ovan: Eva fryser och tittar på regnet

Ett ångande varmt bad piggade upp, trots svavellukt

Aerobics på kinesiska

Har inte den blekaste aning om vad aerobics kan heta på kinesiska (det stod "High/Low impact with Lucy" i schemat), men det har inte hindrat mig från att hänga på en kompis och träna under morgonen. Det är nog rätt mycket samma grej världen över, tror jag, och efter att ha konstaterat att det var första gången för oss 2 på passet sade instruktören "just follow me" och sedan var vi igång. De första minutrarna bestod av uppvärmning med lätta steg, och i drickapausen yttrade instruktören uppmuntrande kommentarer till mig och min vän (vi var de enda västerlänningarna på passet och jag tror de var nyfikna på oss och kollade in oss extra), och frågade ifall vi var dansare. Lite lustigt, med tanke på att i alla fall jag ser ut ungefär som en glad köttbulle när jag tar mig fram i salen. I alla fall så blev det rejält mycket svårare efter den där drickapausen, och tempot ökade. Detta resulterade i att jag blev helt slut i både huvud och kropp, och liknade än mer en köttbulle, fast en ganska trött och högröd sådan. Efter den där första drickapausen fick vi inte fler frågor om ifall vi varit dansare.

Efter träningen var det brunchdags, denna gång för att vinka av en Ericssonanställd som flyttar från Taiwan. Sådant är det typiska expatlivet - folk runt om en kommer och går. Precis som en själv. Det är tråkigt, eftersom man saknar folk när de försvinner och på ett sätt det sämsta med att leva så här. Men också det som gör att man har mycket lättare för att börja umgås med folk i första taget och även det som gör att man har så många roliga vänner att besöka världen över efteråt, och också det bästa med hela upplevelsen. Jag tycker utan tvekan att just människorna man träffar när man är ute så här är den absolut största anledningen till att åka iväg.

Vi kvarvarande tjejer i Taipei gick efter avskedet och fick världens sämsta manikyr. Tjejen jag satt bredvid utbrast till och med "nääe! Själv är bäste dräng!" vid ett tillfälle och drog tag i nagelfilen för att rätta till de skavanker som manikyrtjejen missat. Nu vet vi dock att vi inte ska gå till det där stället igen, och vi fick dessutom höra Marit Bergmans "no party" spelas i bakgrunden under tiden, så det var nästan värt det bara för det! (Dessutom kostar fransk manikyr 100 sek här, det är inga jättesummor man förlorar)

Kvällen har jag och Jens spenderat hemma. Ingen utgång med öldrickande, inget IKEA, inget fixande och trixande i lägenheten, och inte ens ett restaurangbesök. Det var riktigt skönt att bara göra inget för en gångs skull!

Taxitestet

Om du någonsin inte vet riktigt var du är och funderar på om du är i Taipei finns det ett test man kan göra. Sträck upp armen i luften, och om det har gått mer än 11 sekunder innan en gul taxibil stannat vid dina fötter, så är du inte i den här stan.

Som för varje god regel finns det så klart undantag, och för den här regeln gäller att om du inte fått tag i någon taxi på under 11 sekunder och känner att du samtidigt håller på att blåsa bort från gatan, så kan det vara så att du trots allt är i Taipei men att det är tyfon. Då kan det ta flera minuter att få tag i en taxi.

Många gula taxis blir det.

Min första förolämpning

Det verkar vara dagen för förstagångsupplevelser idag. Under mandarinlektionen gick vi igenom lite nya ord, och varje person i klassen fick till uppgift att göra en mening med ett av de nya orden. När det blev min tur lyckades jag klämma ur mig en fullt korrekt mening, med den svenska betydelsen: "Iwen (det är Chelseas kinesiska namn) ser mycket bra ut, men hon är inte så smart". Alla i klassen, inklusive läraren (och Chelsea också, för den delen) bröt ut i hysteriska skratt, för de är asiater och det är så de gör när något är roligt. Speciellt om något är både roligt och lite okonventionellt. Då skrattas det extra mycket. Jag var själv sjukt nöjd över min bedrift och det gjorde mig inget alls att Chelsea gav mig onda blickar.

Vår lärarinna gav så klart Chelsea chansen att kontra direkt, vilket hon gjorde, men eftersom hon är uppvuxen med en taiwanesisk mamma pratar hon flytande kinesiska (hon är i vår klass för att lära sig att läsa och skriva) och använder ibland ord som vi andra inte har lärt oss. Alltså förstod jag inte hennes förolämpning, så den gjorde inget. I min värld står det fortfarande 1-0 till Eva.

Jens första jordbävning!

För en stund sedan satt jag och åt frukost i godan ro när det först skalv till lite lätt, och sedan gungade i ca 10 sekunder. En snäll och fin jordbävning, tänkte jag, när det plötsligt slog mig att det fanns en god chans att Jens kanske skulle ha känt den här. (Han tenderar ju att sova sig igenom dem annars..) Och tänka sig, det hade han! Han tyckte det var "häftigt". Hmpf! Den här var i och för sig bara en 5.5:a på richterskalan, så den var väldigt lugn. Kanske till och med lite häftig, om det var den första man upplevt.

Gårdagens tur till Pinglin, en lite by ca 30 min med taxi utanför Taipei, var härlig. Byn bestod i stort sett inte av mer än en vägkrök med lite hus kring och det var väldigt skönt att vara nära naturen och uppleva lite lugn och tystnad. Byn är känd för de teodlingar som omger den och förutom att gatlyktorna i staden är formade som tekannor stoltserar även byn med ett temuseum där man också kan dricka te enligt konstens alla regler. Vi spenderade ett gott antal timmar med att sitta i den lilla paviljong vid vattnet som syns på bilden ovan och dricka olika typer av te vars smak i varierande skala påminde om fiskmat. Det är konstigt så snart man kan vänja sig vid saker, och jag tyckte faktiskt allra bäst om det gröna te med starkast fiskmatssmak.

Det enda vi hade att klaga på under vår tur var värmen. Eller bristen på den. Det var inte mer än 23 grader, och vi konstaterade alla att hösten verkligen är här nu. Förvisso är det väldigt svettigt när temperaturen ligger konstant över 30 grader, men nu har man liksom vant sig. Blivit vän med värmen. Och då försvinner den. Känns lite ledsamt, nästan. Å andra sidan läste jag att ni ska få snö hemma i Sverige nu, så vi kanske inte ska säga så mycket i alla fall.

Batteri till min kamera hade jag glömt att ta med under gårdagens tur, så efter den glada bilden som syns ovan blev det inga fler bilder tagna för min del. Bjuder därför på en bild av hur det såg ut när Jens tittade på Breakfast at Tiffany's hemma hos Linda & Annika (bilden) i söndags.

Nyanser

Nu har vi varit här i 5,5 veckor. Det känns på ett sätt som att vi landade igår. På ett annat som vi varit här i en hel livstid. I alla fall verkar det som att vi varit här länge nog för att kunna smälta intrycken något, och nu börjar jag se nyanser i tillvaron. Alla hus ser inte likadana ut, inte alla människor heller. Alla vägar heter inte Zhongxiao (de kan heta till exempel Zhong Shan, Zhong Hua, Zhong Cheng och Huai Zhong också. Och det är faktiskt inte samma sak). Mina klasskamrater har inte alla samma namn. Och staden ändrar faktiskt karaktär utefter tidpunkt på dygnet. Nu när det blivit betydligt svalare ute (idag bara 26 grader. Snart dags att ta på en tröja när man går ut, kanske?) träder också olika dofter fram tydligare. Eller har de kanske funnits där tidigare, bara det att jag varit för överväldigad av allt för att känna att det doftar annat än "varmt och fuktigt" tidigare?

Bilden ovan visar hur det ser ut när jag går hem ifrån tunnelbanan - i fall på eftermiddagarna. På morgonen är det mycket mer folk i rörelse, och fler små stånd som säljer mat (frukost) längs gatorna. Det luktar mat och parfym från alla som precis duschat och gjort sig redo.

Livet här fortsätter att vara enkelt och blir hela tiden bara roligare och roligare. Det är fantastiskt kul att plugga! Kinesiskan är fascinerande (om än svår!) och informatiken som jag läser på distans är intressant. Jag har ingen hemlängtan direkt, även om jag så klart skulle föredrag att ha familj och vänner här med mig, hela tiden. Men även om vi funnit oss väl tillrätta här så lyser så klart fortfarande välkända situationer och saker med sin frånvaro. Därför kändes det som fest när jag idag fick ett paket som en av mina vänner varit snäll nog att skicka till mig (Tack Hanna, du är en ängel!) innehållandes två DVD:er och en bok som jag beställt. Dels var det så klart kul att få varorna jag köpt, men också för att det på utsidan av paketet fanns en tulldeklaration med min väns mycket välkända signatur (har ju hänt att jag sett henne underteckna ett och annat köp, tex på Stortorget i Lund) på. Jag blev alldeles var inombords och nästan lite nostaligsk!

Imorgon är vi lediga då Taiwan firar nationaldag, så vi ska gå ut med lite vänner ikväll och bege oss på utflykt imorgon.

Taiwans flagga. Nu överallt, med andledning av nationaldagen 10/10

I orkanens öga

Säkerligen härjarde Krosa ganska rejält, men det är inget vi märkte så mycket av här i centrala Taipei. Under eftermiddagen kändes det som att vinden avtog något, och efter att ha konstaterat att stans taxibilar var i full rullning bestämde jag och Jens oss för att ta bege oss ett par kvarter bort till ett par vänner för en drinkkväll. Det var nästan spökligt att åka genom staden, fullständigt tömd på fotgängare och scotrar och med en bråkdel av övriga fordon på gatorna. Det regnade fortfarande lite när vi gick ur taxin, men blåste knappt alls och det var underligt att se nedblåsta träd, skyltar, krukor mm, och hus vars dörrar barrikerats med sandsäckar och vars fönster man tjepat breda tejpremsor i ett x-format mönster över.

Eftersom temperaturen utomhus var riktigt behaglig, ner mot sisådär 26-27 grader, stod vi ute på balkongen och snackade när vi plötsligt märkte att det slutat regna och var fullständigt stilla. Vi var mitt i centrum av staden med utsikt mot Taipei 101, och när vi tittade upp mot denna kunde vi se att himlen var fullständigt molnfri precis rakt ovanför oss. I en ring runtomkring oss och Taipei 101 kunde vi se de tunga regnmolnen, men just där vi stod var det stilla, klart och uppehåll. Det var riktigt mäktigt att stå där och titta upp mot himlen och konstatera att vi befann oss mitt i orkanens öga. Självklart firade vi med en rejäl skål, och sedan fortsatte vi ut på nattklubb. Det hade börjat regna och blåsa lite när vi begav oss hemåt vid 03-tiden, men när vi vaknade imorse hade den värsta stormen dragit förbi.

Idag körde vi en favorit i repris - brunch på Carnegies och sedan en tur till IKEA. Nu ska vi träna och sedan blir det filmkväll.

En ensam liten taxibil på gatan.
101:an i blåsväder. Jag är säker på att Damper Baby mådde mys.

Krosa update

Nog märks det allt att det är tyfon. Vi har fortfarande det bra, men det blåser och regnar väldigt mycket. TV-sändningen bröts för en stund sedan, men har kommit tillbaka igen. En annan svensk, som bloggar på tidigare nämnda en svensk i Taiwan, skrev följande i en kommentar till mig:

Gå inte ut om ni inte måste, det här är den kraftigaste orkanen i Taipei sedan 1996 tror jag, och då hörde vi hur vinden tryckte ut fönster i husen intill vårt. En hel del skit kan också komma flygande genom luften, så det är bäst att hålla sig inne.

Kraftigaste tyfonen sedan 1996 och största jordbävningen på 2000-talet, allt inom de första 5 veckorna av vår vistelse här. Taiwan, lugna dig!!

Det friskar i.

Det verkar bli tyfon på allvar ändå. Just nu viner det rejält om husknutarna, till och med i vårt skyddade läge och det har regnat kraftigt hela natten. Då och då hör man hur vinden tar fatt i något och det knakar och brakar lite. Det blir till att fylla upp badkaret och ladda mobiltelefonerna den här gången också.

Mer info på Central Weather Bureau's hemsida, hos China Post, och i klartext hos en svensk i Taiwan.

Än så länge har vi det dock bra och vi planerar att hålla oss inomhus och fortsätta med det.

Håll i hatten..

Det är utfärdat varning för tyfonen Krosa inför imorgon. Och nog blåser det alltid! På Jens arbetsplats har de stängt dörrar och förseglat dem med stora trästockar, samt fällt upp de speciella översvämningsskydd som finns. Ingen tror dock riktigt på att det kommer bli så allvarligt som de varnar för. Det är tydligen ofta så med tyfonvarningar, att det är mycket snack och lite hockey. Som det är just nu blåser det rejält, regnar en hel del, men största problemet är hittills att det är svårt att få tag i en taxi.. Och sen hade det ju varit trevligare om tyfonen hade kunnat komma på en veckodag, om den nu måste komma. Då hade alla fått ledigt från jobbet, vilket var väldigt populärt sist.

I mitt huvud just nu

Av någon anledning har de spelat Kanye West's låt "Stronger" på MTV asia mycket på sistone. Jag vet inte om jag har missat något som gjort att låten blivit aktuell igen (var det inte något med att Kayne och 50 cent släppte skivor samtidigt för någon månad sedan?), eller om det är så att de är efter här. I alla fall så fastnar den i mitt huvud och förhoppningsvis ska videon låten spelas för er när ni läser bloggen, så att ni kan höra hur det låter i mitt huvud dagarna i ända. Visst är Internet fantastiskt för viktig information som denna!? =)

Jag och Jens har varit uppe tidigt (07:00!) och simmat en premiärtur i poolen innan frukost. Vi provade också på de olika features som finns i den mindre "spa-poolen", med uppvärmt vatten. Nu ska jag plugga kinesiska och sedan blir det skola och ikväll väntar middag med Ericsson.

Omständiga Taiwan

Jag öppnade just en påse vindruvor jag köpt tidigare idag. Eller, jag öppnade en påse, för att komma åt påsen med vindruvor som jag köpt.

När man handlar frukt här så plockar man de frukter man vill ha, lägger dem i en påse, och går sedan fram till en liten disk där det står ett butiksbiträde med en våg. Biträdet väger frukten, trycker in rätt siffror i en dator, och ut kommer en klisterlapp med rätt pris och en streckkod, att fästa på påsen. När jag idag tog en färdigpackad påse med kärnfria vindruvor trodde jag denna påse skulle duga att fästa klisterlappen på. Så fel jag hade! Biträdet tittade lite snett på mig, och stoppade sedan egenhändigt ner min påse med vindruvor i en av butikens för ändamålet avsedda påsar. Jag avskyr ju de där påsarna! Hemma i Sverige handlar jag alltid frukten löst, utan påsar överhuvudtaget. De där små påsarna blir ju ändå bara smutsiga och konstiga och tar i slutändan bara massa plats i min soppåse. Här förseglas dessutom alla fruktpåsar med grön tjepbit, vilket gör att de garanterat inte går att återanvända.

För övrigt förseglas alla påsar med någon form av tejp, och jag har inte riktigt förstått varför. Man får sin fina papperspåse med tyghandtag när man handlar tex kläder, men sedan sätter de alltid en tejpbit över mitten på påsen, så att den går sönder när man ska ha ut kläderna. Jag återkommer om jag kommer på det fyndiga i detta.

Någon sa att byråkratin uppfanns i Kina, och efter 1 månad i Taiwan ser jag stor sannolikhet i att påståendet skulle vara sant. Att handla med kort är förvisso oftast smidigt, men inte sällan får man tre olika typer av kvitton, som häftas tillsammans med häftklammer, för att sedan räckas över (med två händer, om man är på ett fint ställe. Det är det artiga sättet att ge folk saker) tillsammans med kreditkortet, sisådär 5 minuter efter att man påbörjat sin betalning. När vi skulle skriva kontrakt på vår lägenhet hade vi inte en enda liten sak att anmärka på i kontraktet, men ändå tog proceduren över 2 timmar, med stämplar och underskrifter som skulle placeras på ett oändligt antal kopior av kontrakt och överenskommelser.

I samma anda är också alla saker man får inpackade otroligt omständigt (tex kan man få varje pinal man köper på Marks & Spencer inlindat i silkespapper, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg), och överallt gäller till synes meningslösa säkerhetsregler.

Jag har funderat lite på om det kan ha något med det kinesiska sättet att ge och få "ansikte" att göra. "Ansikte" är väldigt viktigt här i Taiwan (och även på många andra ställen i Asien) och skulle kanske kunna översättas som "fattning och/eller anseende". "Att tappa ansiktet" är ju ett uttryck även på svenska, och det absolut värsta som någon kan göra här. Allt handlar om att ha kontroll över sina känslor och kunna interagera med andra på ett passande sätt. Eftersom detta är så viktigt, är det många som lägger sina sista slantar på att köpa designerkläder och/eller väskor, skor, klockor mm. Genom att ha klätt upp sig för andra så visar man dem respekt och vinner därigenom "ansikte". Ett av de effektivaste sätten att vinna "ansikte" på är nämligen att själv ge någonting. Därför blir det ofta nästintill slagsmål om vem som ska betala notan när man varit på middag, och det är en konst att veta hur länge man ska truga efter att få betala, och när man ska ge sig. Man får inte vinna för ofta, för då har man hindrat andra från att skaffa sig ansikte och förlorar därmed sitt eget, eller för sällan, för då är man för girig.

I alla fall. Så var min tanke att den här omständigheten kanske är ett sätt att ge och få ansikte. Att saker får ta tid, vara onödigt invecklade och innehålla fullständigt meningslösa handlingar (så som att fylla i rumsnummer i ett formulär varje gång man tränar, trots att ingen någonsin tittar i formuläret och det allt som oftast är bortslarvat när man frågar efter det) kanske är ett sätt att visa respekt. Att man låter den andra ta plats, att man låter personens ärende ta tid.

Jag vet inte.
Men det var en tanke jag fick såhär på kvällskanten.
Nu är det hög tid för mig att sova.
Nattinatt

Moln

Idag köpte jag ett värdebevis till mitt kontantkort till mobiltelefonen. På kinesiska! Jag sa förvisso bara "finns" "det här" "500?" (pekandes på ett värdebevis som var värt 300 NT$), men ändå! Säkerligen fick jag tonerna fel också, men hur som helst så fick jag svaret "ja" (på kinesiska!) och ett värdebevis i min hand, så jag tycker det räknas. Och igår lyckades jag klämma ur mig "Taipei, 101" på kinesiska när jag skulle åka taxi dit. Inte heller det mest avancerade, men jag tyckte det kändes som att jag bestigit Mount Everest. Göran Kropp, släng dig i väggen!, liksom.

Har dessutom tränat 2 dagar i rad nu, så snart ska jag nog ha fysiken att bestiga Mount Everest på riktigt också (nästan). Det är inget Slim and Tone vi har till gym precis (jag saknar det!), men det duger.

Är ensam ikväll, för Jens är på middag hos en kund i en annan stad och då han ska vara hos kunden imorgon också tyckte alla inblandade att det var smidigare att han skulle sova på hotell i staden, än att han skulle pendla med taxi 2 timmar i varje riktning. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på ikväll. Kanske kilar jag bort till närmsta bokhandel och köper mig en tidning att blädda lite i innan sängdax. Bokhandeln har öppet till 02:00.

Det har varit fortsatt klart och väldigt varmt och dagarna den senaste veckan. Fick veta att solen kallas för "autumn lion" ("höst-lejon") så här års, eftersom den är stark och strålarna liksom river alla som kommer i dess väg. Jag märker inte så jättestor skillnad i värmen. Om det är 27 eller 37 grader gör det samma för mig. Tillståndet blir det samma. Svett som svett, liksom. Men det gör otroligt stor skillnad att det är klart väder. Staden kommer i ett helt annat ljus (bokstavligen talat), och framför allt så är himlen blå och mot den syns de otroligt fascinerande molen. Stora, vita, vackra och mäktiga rullar de ovanför en, men inte så långt ovanför. De verkar följa bergen runtomkring, och ligger ofta ganska lågt, men på avstånd. De ger en härlig, naturbetonad inramning till den annars så modernt pulserande staden.

Förutom att vara omgiven är moln är gatan kantad av taiwanesiska flaggor. En förberedelse inför nationaldagen den 10 oktober.

Vart tog tiden vägen!?

Jag skulle ju åka till Taipei och kämpa för att hålla mig sysselsatt. Läsa kinesiska ett par timmar om dagen, informatik på distans för att fylla ut några timmar, njuta av att kunna ta det lugnt, läsa böcker och filosofera. Vet egentligen inte varför jag trodde på den historien själv, jag borde ju känna mig vid det här 27-åriga laget, men ändå..

Nu har jag börjat dagen med att träna (klappar mig fortfarande på axeln och tackar mig för det, blir så mycket piggare resten av dagen då), upptäckt att poolen öppnat (!!!!) och den ska invigas så snart jag bara kan, och sedan har det varit kinesiska för hela slanten. Stannade kvar efter skolan och gjorde läxan tillsammans med lite kompisar. Tänkte att jag ändå hade hela helgen öppen och obokad, och att jag skulle kunna stanna länge på skolan och ändå hinna handla mat och kanske titta på lite kläder (eftersom det är så varmt att man svettas kläderna dyngsura behöver garderoben utökas för att slippa tvätta alla kläder ständigt och jämt). Sen kom jag hem, hade inboxen full med mail och en telefon full med sms och nu sitter jag här och hinner inte maila någon eftersom jag ska iväg och käka middag med vänner. Väldigt trevligt, dock! Men livet blir ju aldrig som man trott eller tänkt sig. Och tur är väl det.

Ingen rabatt!

Idag var jag och Jens och handlade lite kläder på Marks & Spencer, och när vi kom fram till kassan och skulle betala så fanns det ingen hemlig rabatt! Dock fick jag en jättegullig, rosa necessär med lite rosendoftande handcreme och lite annat smått och gott i present. Dessutom tog det jättelång tid att betala, eftersom varje pinal vi köpt skulle packas in separat i silkespapper. Tur det ändå, för tänk hur det skulle se ut om de bara lagt ner sakerna vi köpt ihopvikta i en påse!? Ja jisses, detta pyssel..

Helgen spenderades mestadels i horisontalläge, mer eller mindre vaket. Jag förstår knappast hur man kan sova så mycket som vi gjort, men vi var/är väl trötta. Vi mår iaf bra nu, både jag och Jens, även om tröttheten sitter i. Lördagens middag var hur trevlig som helst, och vi gick ut en liten sväng till en trevlig bar precis här i närheten. Söndagen inledde vi med att äta brunch (vi beställde in så mycket mat att servitrisen började skratta nervöst. Till nästa gång vet vi att en rätt på det stället är nog att mätta ett landslag i brottning, och ska nog fundera på att dela portionerna) och sedan tog vi en sväng till IKEA (varför köra en helg utan IKEA, när man kan åka dit?). Vi avslutade dagen med bad i våra vänners helt fantastiska pool. Den har allt! Vattenfall, undervattens ström som man kan motionssimma i, bubblor från sidan och underifrån, vattenkastare mm mm. Underbart!

Kinesiskan går framåt för min del! Vi har nu börjat små smått försöka oss på att skriva riktiga kinesiska tecken. Det är otroligt svårt och det tar mig oändligt med tid, men det är väldigt roligt! Jag har fortfarande svårt att hänga med i tempot, men det har även de andra trots att de har det något lättare då många av dem är bekanta med ljudbilden och att skriva med tecken sedan tidigare, och jag kämpar på. Mina klasskompisar är jättegulliga, och nedan syns de två jag umgås mest med:

Chelsea & Isac

Det har varit riktigt skönt väder de senaste dagarna. Lite väl varmt och fuktigt, men inte alls så fuktigt som det varit tidigare. Värmen och fukten gör annars en konstant uppsvullen och klibbig, så jag går mest runt och känner mig lika smärt och smäcker som en sprängd anka, ungefär. Det är smällar man får ta. Anka är dessutom mitt favoritdjur, näst efter hund, så det är inte så illa.

När jag åkte hem från min pilateslektion idag var det dock jätteklart väder, strålande sol med vita, stora, fluffiga moln som vällde fram över bergskammarna runtomkring staden. Taxichaufören som körde tog en väg som gick ganska mycket uppe i bergen, och jag åkte runt i all den intensivt gröna vegetationen som finns där. Vid sådana tillfällen kan jag vara precis hur mycket anka som helst, för jag njuter ändå av att vara här.