Kom Kambodja, kom..

Det regnade småspik, var 11 grader kallt och beckmörkt när jag skulle hem från 101:an där jag käkat middag med en vän litet tidigare ikväll. Självklart har jag ingen vinterjacka här i Taipei, och min vårjacka är definitivt mer snygg än varm. Självklart gick det för ovanlighetens skull inte att få tag i en enda ledig taxi heller, och självklart längtade jag otroligt mycket efter att det äntligen ska bli dags för vår resa till Kambodja. Det blir tyst på bloggen, men varmt och skönt för mig.

Idag har jag och Jens sagt upp kontraktet på vår lägenhet. Vi har ingen ny lägenhet ännu, utan ska hitta en när vi kommer hem från semestern. Enligt agenten som vi pratat med (eller egentligen är det en vän som pratat med honom, eftersom han inte är så vass på engelska om jag förstått det hela rätt) säger dock att det är helt lugnt att få tag i en lägenhet som matchar våra önskemål tills den förste mars om vi börjar leta då, så vi chansar. "Man ångrar bara de saker man aldrig gjorde" brukar de ju säga. Eller som jag uttryckte det till en kompis innan idag: "friskt vågat, en lägenhet försvunnen"....

Samtal från banken

Jens berättade under lunchen att han fått ett samtal från sin bank idag. "Va?", frågade en av våra vänner, "förstår du vad de säger när de ringer ifrån banken?". Jens förklarade att han haft turen nog att hitta en bank där någon i personalen pratar engelska, och att denna brukar ringa till honom när de är något de vill. "Jaha", svarade vår vän, "när min bank ringer till mig brukar de fnissa något vansinnigt och sedan lägga på".

Kan ni tänka er hur det skulle ha sett ut om de gjorde så hemma i Sverige? "Ja, hej det här var Lena ifrån Handelbanken. fniss...fniss...fnisselifnissfniss.....klick"

Sådär professionellt, måste jag nog tycka.

För övrigt fullkomligt vräker regnet ner idag, och jag hann bli blöt som en dränkt katt på den lilla biten vi skulle gå för att komma till en fotoautomat och ta passfoton till våra Kambodja-visum. Den fuktiga väderleken fick både hår och ansikte att liksom svälla upp, och detta i kombination med att fotoatuomaten med största sannolikhet hade ett blekningsfilter installerat (eller vad det nu kan heta som gör att man ser blekare ut på bild än vad man egentligen är) resulterade i att jag tyckte att fotona på mig såg ut att föreställa en likblek, utsliten knarkare. Jag skrattade lite gott åt det hela och hoppade därefter in i en taxi för att snabbt komma hem och torka upp och fräscha till mig lite. Då frågade taxichauffören om jag var modell här i Taiwan. Tycke och smak är sannerligen olika.

Klarlägganden

Anledningen till att man inte äter upp fisken, som jag skrev om i mitt förra inlägg, är att ordet för fisk (yu) låter likadant som en del av ett utryck som man använder för att säga att man ungefär "lämnar något kvar för kommande år". Om man äter upp fisken har man alltså inte lämnat något kvar, och kommer då få ett tomt och tråkigt år. Så enkelt var det.

Anledningen till att ingen reagerar över att man använder Mickey Mouse som symbol för råttans är, är troligen att det faktiskt inte är råttans år utan just musens. Jag fick det antagligen felöversatt för mig första gången jag fick det hela förklarat för mig. Så enkelt var det.

Lektionen i skolan idag handlade enbart om det kinesiska nyåret, om hur man sätter upp röda dekaler på sin dörr för att hålla monstret som äter människor borta (monstret är rädd för rött) och att man inte får slänga sopor på 5 dagar för att liksom inte kasta bort all lycka (?) som man vill ha det kommande året. Jag kan inte säga att det kinesiska nyåret blivit så mycket klarare för mig. Det är inte så himla enkelt.

Vi fick under lektionen också prova på att skriva kalligrafi med bläck och pensel. Svårt var det! Men kul. Jag kan inte säga att jag är överdrivet nöjd med min insats, men mina tecken (det i mitten samt det längst ner till höger på bilden nedan) går i alla fall att läsa och det står chun (i mitten) vilket betyder vår, kärlek, lust, liv, vitalitet och fu, vilket betyder tur, lycka, välsignelse.







För att inte bli totalt isolerad här bakom språkbarriären brukar vi försöka följa de nyheter som sänds på engelska på CNN. Både jag och Jens börjar nu därför bli vansinnigt trötta på rapporter om det Amerikanska presidentvalet. Förlåt, presiendtkandidatvalet. Det är helt sjukt hur mycket tid de kan lägga på att vända in och ut på minsta sak som har, eller inte har, med valet att göra. Idag var fokus på att fundera över hur stor roll det spelar att nästkommande tisdags val sker just på en tisdag. Jag fick verkligen nog och slog smått irriterad över till BBC. Där de diskuterade olika tänkbara effekter de amerikanska ränteförändringarna kan få. Händer det verkligen ingenting i några andra delar av världen?

Titta!

SOL!

Så fort solen tittar fram stiger temperaturen här, och tillvaron blir med ens väldigt trevlig. Snart ska jag sticka iväg på bokbytarträff och middag med vårt lilla nätverk "svenskorna", och det är inte heller särskilt dumt. Större delen av min eftermiddag idag spenderades dock i den 19-gradiga solen, och såg ut ungefär så här:'

Det kinesiska nyåret: en skånings perspektiv

Förutom att regna händer det inte sådär särdeles mycket här i Taipei just nu. I söndags var jag och såg den svenske artisten Montt Mardie (http://www.myspace.com/monttmardie) spela på min favoritbokaffär, och det lät så trevligt att jag köpte med mig en skiva hem. Har inte hunnit lyssna in mig helt ännu, men är positiv.

Det som kommer att inträffa om bara en vecka är dock det kinesiska nyåret. Jag har försökt få grepp om denna högtid, men lyckas inte riktigt helt förstå vad det handlar om. Överallt dekorerar man nu med rött och guld, gärna i papperslampsform, och det allra största med högtiden verkar vara att folk reser bort. Många passar på att utnyttja ledigheten från jobbet till att semestra på (vilket märks på biljettpriserna! Tur att Kambodja inte är något populärt resmål för Taiwaneser, då hade vi nog kunnat få betala hur mycket som helst för en biljett dit), och de som trots allt ska stanna i Taiwan verkar resa ut från Taipei för att träffa sina släktingar på landsbygden. Tydligen så gör man inte så särskilt mycket mer än att äta en massa speciell mat ihop. Till exempel så lagar alla till en fisk som inte får ätas upp. Jag kan för mitt liv inte förstå hur de många dekorationerna hör ihop med att äta hot pot (som fondue, ungefär) och att inte äta upp en fisk, men något samband finns säkert. Och å andra sidan - käcka lampor, konstigt pyssel och underlig mat som man bara äter en gång om året är ett tema som faktiskt känns igen. Förutom i Sverige där vi ibland äter den konstiga maten två gånger, fast då sätter vi en gul fjäder bredvid maten och kallar högtiden för påsk istället för jul.


Är det inte konstigt förresten, att den svenska högtidsmaten är vardagsmat? Jag menar, köttbullar på julbordet? Det är ju som att sätta fram dumplings på en fin duk och kalla det för fest. Jag läste om detta på en blogg för ett tag sedan, men jag hittar inte länken nu, kommer senare. hos Pumans Dotter. Några bilder på sådant man kan finna på matbordet under kinesiska nyåret återfinns i alla fall nedan.

Godis

Bläckfisk (också godis?)

Kött? Fisk? Grönsak? Som så många andra gånger här har vi ingen aning om vad det är vi stoppar i oss.

Sist men inte minst bjuder jag på en bild av en försäljare. I rått-hatt. Det är ju råttans år i år, och självklart måste man spela på detta. Disney drar stor fördel av detta (eller vem det nu kan tänkas vara som drar fördelen, någon är det som drar in stålarna) och Mickey Mouse är ett särdeles populärt motiv nuförtiden. Att Micke är just en Mouse och inte en råtta verkar det inte vara någon som bryr sig så mycket om.

En sötnos

Det gråa vädret och duggregnet har håll Taipei i ett fast grepp den senaste veckan, och det har gjort sitt för humöret. Har varit trött och känt mig lite sliten. Enligt min tränare kommer det dock att ändras snart, så fort vi går in i en ny "lunar period". Det har nämligen tränarens feng shui-expert förutspått, och då måste det vara sant. Jag hoppas att experten har rätt, för min skull, men framför allt för min tränares. Den stackaren är helt utom sig av trötthet efter det tunga vädret, och vet snart inte hur han ska kunna stå ut en enda dag till. Vi har ju trots allt haft dåligt väder i en dryg vecka på raken här nu....


Det kinesiska nyåret innebär bland annat att Taiwaneserna ger sig ut och shoppar mat på kaotiskt manér, och idag passade jag, Jens och en av svenskorna på att ge oss ut och betrakta spektaklet. Marknaden vi var på var mycket trång, och som västerlänningar var vi populära objekt att bjuda på allehanda matvaror. Jag gjorde så klart bort mig, genom att stoppa någon konstig kärna i munnen utan att skala den. De 5 nötförsäljare som samlats runt mig ropade alla "nej" i kör och fnissade sedan länge och väl efter mitt pinsamma misstag, men visade mig snällt sedan hur kärnan egentligen skulle ätas. Jag kände inte någon särskilt stor skillnad i vare sig smak eller konsistens.


Det var dock kul att se det hela, och på vägen tillbaka från marknaden sprang vi på nedanstående raring, uppflugen på sitsen till en scoter.

Hur kunde jag!?

Att bo i ett land där man inte pratar språket och inte kan läsa något omkring en innebär att man blir ganska isolerad. Förvisso har vi både CNN och BBC, så visst får jag veta om Heat Ledgers död och Britneys kollapser till morgonkaffet, blandat med allehanda superkäcka väderrapporter (har de satt i system att alltid komma med något plumpt skämt i samband med väderkatastrofer på CNN? Det verkar ju nästan så!), men de viktiga sakerna i livet är lätta att missa ändå.

Till exempel hade jag helt glömt bort att det är konståknings-EM just nu. Hur kunde jag!? Jag ser fram emot EM och VM hela året, och nu hade jag helt tappat bort att det ens var. Och det värsta av allt är att jag när läser de helt fantastiska nyheterna om att Kristoffer Bentsson ligger 5:a (!!!!!) och att Adrian Schultheiss ligger 8:a (!!!!!!) och vill se deras åk på SVT play, ja då får jag meddelandet:

"Visning av videofiler utanför Sverige

Av juridiska skäl får den efterfrågade videofilen inte visas utanför Sverige. Om du befinner dig utanför detta område eller om vi inte kan bekräfta att du befinner dig innanför området så kan vi tyvärr inte visa videofilen."

Gahh!!! Ibland är det inte alls kul att vara utanför Sverige. Ingen som har någon variant (laglig så klart!) att lägga ut på YouTube? Eller kan berätta för mig hur det går? Och tala om vem den tredje killen som åker för Sverige är, och hur det gick för honom? Så länge ska jag försöka finkamma nätet och pussla ihop små bitar här och var och försöka få en bild av hur allt varit.

(Visst finns det sportkanaler här också, men de är svåra att följa när man inte förstår vad hallåan säger och inte kan läsa tv-tablån.,..)

Tea time!

Har just kommit hem från en mycket trevlig kväll hos en av svenskorna där jag och Jens blev bjudna på både te ifrån tehuset Java i Lund och pannkakor. Dessutom hade min vän precis varit i Sverige och hade med Råg fras hem till mig. Vilka toppenkompisar man har alltså! Förutom att kura ihop oss mot den nu rådande kylan med levande ljust och airconditionering påslagen på värmeeffekt, läste vi också på om Kambodja och gjorde lite grovplanering för resan. Det verkar finnas hur mycket som helst att se! Och riktigt mysigt var det att sitta och läsa och spåna lite ihop.

Nytt pynt

Julpyntet (blåa lampor) har inte tagits bort innan nästa pynt nu är uppe. De, förvisso fina och mysiga, små kinesiska papperslamporna dyker upp som svampar ur marken över hela staden nu. Jag är inte helt säker på vad de har för funktion, men jag gissar att det har med det kommande kinesiska nyåret att göra. I ett Taipei där det de senaste dagarna har duggregnat mest hela tiden och varit snudd på kallt känns lampornas varma ljus riktigt mysigt.

En vanlig dag på jobbet

Min personliga tränare är egentligen utbildad ekonom och revisor, men började som personlig tränare för att han avskydde att jobba som just revisor. "Det var helt horribelt", berättade han, "man kom till jobbet tidigt på morgonen, satt där och stirrade på klockan tills det skulle bli lunch, gick på lunch, tog sin tupplur, fortsatte att stirra på klockan hela eftermiddagen tills det äntligen skulle bli dags att gå hem, då man istället började stirra på sina kollegor för att se vem som skulle ha modet att visa sig vara den sämsta anställda och gå hem först".

Att de stannar så länge på sina jobb för att det räknas som fint att lägga mycket av sin tid där och för att det är pinsamt att vara den första som går, det visste jag. Att de sover på jobbet ibland har jag också hört, men jag tyckte i alla fall det var lustigt att det är en sådan helt naturlig sak att det ingår vid en beskrivning av sin arbetsdag. Sova på jobbet, inget konstigt med det alls. Inte i Taiwan.

Det är så mycket, som är så annorlunda här.

här och där

Vissa av dem som varit utomlands samtidigt som mig har åkt hem nu. Sara har lämnat Taiwan för ett frankrike som verkar helt fantastiskt, och Ulrika har åkt från Korea hem till Sverige och jobbet i Lund. På facebook läser jag att en av mina vänner för tillfället njuter av vårvädret i skåne. Har ni sådant nu? (Förutom den där stormen jag läst om, var den verkligen så farlig? Eller blåste journalisterna upp det hela till orimliga proportioner?) Igår åt jag och Jens frukost till ett reseprogram på BBC som handlade om Köpenhamn, Skåne och Stockholm. Det såg ut som en saga. Programledaren var på Nimis, Kullaberg och jag kunde nästan skymta mitt kära Vejbystrand över viken. Det är inte utan att man blir lite nostalgiskt och får en romantisk bild av hur det alltid är varma, sena sommarkvällar på balkongen, grillning med familj och/eller vänner, bad i friska hav och promenader i vacker natur när man är hemma. Det är inte utan att man får ett litet sting av längtan efter att få åka hem en stund.

Men å andra sidan så trivs jag så otroligt bra här just nu. Det känns helt självklart att gå och shoppa böcker i affärer fräscha och stora som gallerior, att en helg innebär minst ett besök på "Barcode", att aldrig laga mat hemma men däremot äta ute med pinnar jämt och ständigt, att behöva använda mina ack så få kunskaper i kinesiska för att interagera med folk på stan, att ta taxi dit man ska, att trafiken omkring en alltid är kaos (fast det lägger vi inte direkt märke till längre), att kläderna alltid luktar lite avgas när man varit ute en sväng, att det är relativt billigt och framför allt tar kort tid att ta sig till spännande ställen i asien, och framför allt att alltid ha 101:an där, någonstans i ögonvrån. Hur ska jag kunna klara mig utan allt det här när jag en dag ska åka hem?

Tidpunkten för hemfärden tycks dessutom bli mer och mer flytande hela tiden. Rent teoretiskt har vi bara papper på att vi ska vara här till och med den siste februari, men det är ju alldeles för kort tid! Och Jens har fått muntligt löfte om en förlängning av sitt kontrakt tills siste maj i alla fall. Sen vet vi inte alls. Vi vet i nuläget inte alls vartåt det lutar, och ännu mindre vartåt vi skulle vilja att det lutade. Ovisst, men spännande.

Scary

Eftersom det är ganska få utlänningar här och ännu färre svenskar är vi vana vid att kunna kommentera vår omgivning hur som helst, utan att behöva oroa oss för att något ska förstå vad vi säger. Därför kändes det ganska konstigt de första minutrarna igår, när vi var på ölkväll med 20-30 andra svenskar, och plötsligt hade en sådan stor skara svensktalande omkring oss igen. Det var dock väldigt trevligt och vi träffade massa trevliga människor. Jag blev dock väldigt ställd när en okänd man plötsligt kom fram till mig och frågade "är det du som är Eva?". "Eh..jaa..?" svarade jag. "Eva som jobbat på stadsbiblioteket i Lund?" fortsatte mannen. "oj, vad har jag nu gjort? Har jag nekat någon fjärrlån av en kursbok tro? Har någon fått övertidsavgift trots att man försökt låna om via nätet? Vad är det för hemskt som kan ha gjort att ryktet om den anställning jag hade för 2 år sedan följt med mig ända ner till Taiwan!?", tänkte jag, samtidigt som jag försökte se normal ut och svara jakande på frågan. Mannen verkade nu förstå att jag var något förbryllad, så han log finurligt och räckte fram sitt visitkort till mig. Först tyckte jag det såg ut som vilket visitkort från Sony Ericsson som helst (de flesta av svenskarna här jobbar på Sony Ericsson), tills jag såg mannens efternamn. Och insåg att detta var precis samma efternamn som en av mina före detta kollegor på stadsbiblioteket har. När jag väl insett att jag inte gjort mig skyldig till något annat brott än att vara kollega med mannens fru kunde jag slappna av och skratta ut. Resten av kvällen förlöpte helt utan skrämselhicka, och jag fick till och med ett par ord med min fd kollega per telefon. Jättekul!

No money no honey

Jag lär mig massor av min privatlärare i kinesiska. Mest av allt lär jag mig hur det fungerar med reasystemet (står det en etta på en skylt betyder det att man betalar 10 % av priset - det är alltså 90 % rea. En etta är mycket bra, ser man en sådan skylt så springer man dit, har jag fått veta), var man kan hitta secondhandförsäljning av märkesväskor och vid vilka outlets som de finaste designerkläderna går att hitta. Av någon anledning har min lärarinna fått för sig att jag är galen i shopping, så vi pratar rätt mycket om det. Förutom utseende ligger ämnet pengar taiwaneser varmt om hjärtat, och idag har jag fått lära mig att det är viktigt att ha pengar, för annars blir man ensam. "No money, no honey" heter det ju! utbrast min lärarinna idag när jag försökte förklara att man i Sverige tenderar att mer välja livspartner utefter vem man är förälskad i än utefter hur mycket pengar folk har. Likaså är ett litet sting av svartsjuka ett bevis på att man älskar sin partner, och eftersom Jens inte är svartsjuk av sig alls så ska jag se till att hålla ännu hårdare i pengarna (i Taiwan är det ofta männen som jobbar, men fruarna som håller i kassan) så att han inte plötsligt lämnar mig.

Förutom att ha lärt mig sådana väsentligheter har jag även fått agera engelsklärare idag, när min lärarinna plötsligt frågade mig varför jag sa "bitch" hela tiden. Jag blev först lite förfärad, men insåg sedan att jag inte visste det kinesiska ordet för strand och därför istället använde engelskans "beach" när jag berättade om vad vi planerar (da suan på kinesiska, vilket var ordet vi övade på att använda) att göra i Kambodja förutom att titta på övergivna städer. I min lärarinnas öron låter "beach" och "bitch" precis likadant. Jag skrattade gott när jag insåg missförståndet, och min lärarinna passade också på att få skillnaden mellan "snake" och "snack" utredd för sig. En skillnad som kan vara nog så viktig att ha klart för sig när man går på Snake Alley här i Taipei, där de faktiskt serverar ormar som snacks.

En dag som den här..

När de tunga, fuktiga molnen sveper in 101:an så att den inte går att se alls, för att sedan snabbt blåsas bort av den iskalla vinden kunde man ju tänka sig att man skulle bli lite nedstämd, men icke! Jag känner mig av någon anledning så otroligt hemma här idag, och har varit på osedvanligt gott humör. Det känns till och med lite ok att personalen i vår lobby för sitt liv inte kunde förstå vart den långa, blonda, blåögda tjejen (min kompis) som i receptionen försökte fråga efter "Eva" kunde tänkas vilja komma, trots att vi är de enda utlänningarna här i huset. Det hade ju krävt att de skulle behöva tänka utanför invandra mönster, och kanske till och med tänka lite själva. Och när de inte känner till någon utlänning som heter "Eva", utan tror att jag heter "Emma", ja då kanske det är lite besvärligt att det var till just utlänningarnas trappuppgång som min kära vän ville ha tillträde. Men som sagt, det känns till och med lite ok. De är ju snälla. Och inte dumma, vilket jag kanske oförskämt nog framställer dem som ibland. De bara agerar efter andra mönster. Och när min vän väl kom upp till mig hade hon med sig indisk hämtmat och vi satt och snackade och hade jättemysigt i ett par timmar. Så idag är allt bara bra.

Shopping

Det finns så otroligt mycket shopping i Taipei. I varje hörn finns en jättegalleriga med våning efter våning med olika butiker, och gatorna med affärer tar aldrig slut. Ändå har jag aldrig känt ett mindre sug efter att shoppa än sedan efter att jag kom hit. Att shoppa i Taipei är som att göra en riktigt kass google-sökning - man får för mycket brus. Det är så mycket skräp att ta sig igenom att man inte orkar leta efter guldklimparna. Det verkar inte finnas så stor önskan om att sticka ut och visa sin individualitet i klädvalet, utan snarare en önskan om att smälta in och ligga så nära ett rätt så slätstruket mode som möjligt. Ett mode som är anpassat efter asiater, och inte efter folk med vikingablod i ådrorna. Förutom att det som är slätstruket och tråkigt så finns det mycket som är rosa, ulligt och gulligt. Jag känner lite att jag lämnade den klädstilen när jag var ungefär 9 år gammal. Dessutom ser allting nästan precis likadant ut. Skor är till exempel väldigt lika vart man än kommer. Varje galleria har en våning med skor och där brukar det finnas någon miljon skor och inte ett enda par man kan sätta på fötterna...

Storleken spelar ju så klart en stor roll här. De allra flesta kläder finns i storlek 32-38, vilket man sällan är hjälpt av om man drar 42. Likaså finns de flesta skor i upp till storlek 37 framme, men de klämmer lite väl hårt och mina fötter föredrar storlek 40. Frågar man efter storlek 40 brukar förvisso det enorma bruset av möjligheter minskas avsevärt, och man kan få se på de ca 4 par skor som butiken tagit in i storlek 40. Det är sällan något av dessa skor är några jag skulle placera i kategorin "snygga skor" och det blir liksom inte värt att gå igenom hela omaket av att behöva fråga en expedit som först inte förstår vad man säger och därför ska fnissa förläget i en kvart över detta, och sedan bli skamsen för att de inte har mer att erbjuda, och sedan ska man själv försöka avböja de skor hon faktiskt rotat fram åt en och så ska det fnissas mer och vara mer förläget.. *sucka* Längden på byxor ska vi inte tala om. Jag har svårt att hitta tillräckligt långa byxor till mina 36 tums-ben hemma i Sverige, och i alla-är-minst-ett-huvud-kortare-än-Eva-land är det så gott som helt kört.

Så i alla fall, så blev jag väldigt glad när jag idag hittade inte mindre än 4 toppar på Miss Sixty som varken var slätstrukna, gulliga eller för små (och dessutom på superrea!). Jag slog till direkt. Så nu har jag kläder att ta på mig och slipper ge vika för det senaste modet - stövlar, dunjacka med fluffig krage och minishorts eller kjol som absolut inte går mer än 2 millimeter under rumpan. Rea på Miss Sixty är så bra, i så många avseenden.

Kambodja

Det kinesiska nyåret är den största högtiden här i Taiwan och innebär en ca 10 dagars lång ledighet i början på februari. De flesta taiwaneser tar tillfället i akt och reser någonstans då. Vi vill inte vara sämre, så idag har vi bokat biljetter till Kambodja. De ska bli väldigt spännande och jag ska ge mig iväg och köpa en guidebok redan i eftermiddag.

Update: vi blir nu 7 svenskar som drar till Kambodja. Vi planerar redan för att köpa matchande kepsar och t-shirtar med tryck. Kanske borde vi slå till på likadana träningsställ också?

Vår

I en hel vecka har vi haft vinter, med råkall, tung, blöt luft och bara 12 grader. Min familj lyckades pricka in precis de dagarna det var som allra kallast, och värst var nog när vi alla skulle ge oss ut på trevlig utflykt och titta på vattenfall vid den lilla byn Wulai (se bilden på hur jag fryser ovan. Jag funderade till och med på att köpa mössa och vantar ett slag.) Nu har dock vädret vänt och idag har vi haft vår i luften. En blek sol har kämpat sig ner genom diset som så ofta ligger över Taipei, och luften har känts sådär som den gör på våren - mild med med ett lätt sting av kyla kvar i sig från vintern som just varit. Eller i alla fall så kunde jag inbilla mig att det var så det låg till när jag satt i min taxi idag, eftersom föraren envisades med att ha både nedvevade rutor och AC:n på full gång. Draget från AC:n stod för mildheten och stinget av kyla, för ute var det 27 grader varmt. Hoppas det håller i sig.

Två bilder på ett varmt Taipei där solen precis bryter igenom diset, tagna ifrån vårt tak där jag njöt av vädret en stund idag.

Bulleribång

Min familj kommenterade ljudnivån i det här landet när de var här. Min ena bror, som sovit ganska lite första dygnen i Taipei, tyckte till en början att det var helt ohyggligt mycket ljud här. Överallt, liksom. Så många ljudkällor på samma gång! Själv har jag vant mig nu, och tänker oftast inte på att det liksom aldrig, aldrig, aldrig är helt tyst. Inte heller tycker jag det är stressande att äta mat på ett ställe där man hör skramlet från köket, där personalen skriker till varandra över hela lokalen, där barn stimmar runt, och där folk pratar oavbrutet och högljutt vid sina bord.

Då och då lägger jag trots allt märke till bullernivån, och idag när jag satt på ett café och pluggade lite blev det extra tydligt hur bullrig min omgivning faktiskt varit, när caféts stora fläktsystem plötsligt tystnade. Hur man kan ha ett café och tänka att det är en bra investering att skaffa ett fläktsystem som väsnas så mycket som detta gjorde är i sig en gåta, men de lägger vikt vid andra saker här än vad vi gör hemma. Buller och ljusrör skulle jag tro hamnar i kategorin "mysigt" i Taiwan, medan jag själv inte riktigt skulle placera dem där. (Jag överdriver lite nu, de tycker säkert inte att det är särskilt mysigt, men de reflekterar helt enkelt inte över det bara. Det bara är så. Restauranger låter mycket och är skarpt belysta. Dämpad musik och levande ljus är liksom bara inte grejen här). I alla fall är jag idag ganska trött, efter att ha varit på stan mer än jag brukar idag. Buller gör en lite trött.

Den tinnitus jag införskaffade mig under en annars mycket trevlig konsert i somras har jag dock inte haft några som helst problem av sedan jag flyttade hit.

Alltid något.

Vad är det vi äter?

Vi skulle käka pekinganka med Jens familj när vi upptäckte att det faktiskt finns specifika öppettider även i Taipei. Hade aldrig tidigare sprungit på en restaurang som var stängd, men just den här slog igen klockan 21 och gjorde att vi fick försöka bli mätta på annat ställe då vi kom till restaurangen 20:45. Eftersom det enda önskemålet familjen hade var att äta asiatiskt dök vi in på restaurangen bredvid, som såg lagom asiatisk ut. Hör och häpna! Även denna höll på att stänga! Här fanns dock en trevlig, engelsktalande tjej som inte bara bad om ursäkt upprepade gånger för att de höll på att stänga, utan också följde oss två trappor ner, ett kvarter bort, och en trappa upp till en annan restaurang som däremot var öppen. Det var hot pot på menyn, och en riktigt smaskig variant av sådan. Nöjda och glada satte vi igång att äta, men efter en stund vänder sig Jens bror till mig och frågar "vad är det här?", medan han pekar på en dumpling-liknande kreation som ligger och bubblar i bujongen. "Ehhmm..mat!" svarar jag och plockar snabbt åt mig en likadan. Den smakade gott. Jens bror ser lite misstänksam ut, men vi fortsätter äta. En stund senare pekar han på nytt på en sak som ligger och kokar. "Vad är det där då?" frågar han. "Ehmm..mat!" blir mitt svar, och jag hygger glatt in. När Jens bror för tredje gången ställer frågan och får samma svar ser han mycket skeptiskt ut och ber mig lägga av. "allvar! vad är det för något?". Jag inser att det säkert verkar som att jag drivit med honom, och, skyndar mig att förklara "nej, nej, jag driver alltså inte med dig. Jag vet bara inte mer än så. Det är mat, helt enkelt."

Såhär någon dag senare går det upp för mig att det skett en ganska stor förändring i mina matvanor sedan jag kom hit. Inte nog med att jag överhuvudtaget inte åt asiatisk mat innan vi flyttade hit och numera har lärt mig verkligen uppskatta den (inte så konstigt kanske), men min oerhört höga tröskel för okänd mat, mat som ser konstig ut, mat som har konstig konsistens, mat som eventuellt kan innehålla något äckligt osv osv, har också helt plånats ut. Jag vet inte om jag bode vara ledsen eller glad.

Mästerfotografen i stövlarna

Min bror skickade mig just sina bilder ifrån resan hit, och ibland hans bilder hittar jag bland annat den ovan. Är den inte i klass med vilken proffsfotograf som helst, så säg!? Jag är imponerad!

Lost in translation

När min familj anlänt till sitt hotell fann de att det saknades en uppsättning handdukar på rummet. De var tre personer, men det fanns bara handdukar till två. På väg ut för att äta middag stannar mamma till i receptionen för att be att få upp en omgång handdukar till. Jag och Jens väntar utanför, men går efter en stund tillbaka in i receptionen eftersom vi tycker att det hela tar väldigt lång tid. Killen i receptionen håller då på att ringa efter någon annan i personalen, någon som kan lite bättre engelska. "Han förstår oss inte", förklarar mamma. Detta är inget ovanligt i sig, och vi inväntar förstärkningen. När denna väl kommer, i form av en ung tjej, börjar mamma återigen be om handdukarna. Mamma vill vara vänlig och tydlig, så hon börjar förklara "Vi är tre personer i ett trebäddsrum, men vi har bara fått handdukar till två, skulle vi kunna få ett par handdukar till?" säger hon. Jag inser genast vart problemet ligger och blir inte alls förvånad när den nyanlända tjejen svarar "ohh...you want one more bed?". Lite snabbt griper jag in och säger "no! no bed! Towel. Towels for one more person. Now. xiexie" Tjejen ser genast gladare ut och svarar att det strax ska vara fixat. Så är det liksom här. Man kan inte vara så avancerad, då förstår de helt enkelt inte. "Du göra [fyll i efterfrågad handling] för mig, [fyll i önskad tidpunkt], xiexie (=tack)" är i princip den svåraste nivån man får hålla sig till. Utöver det får man le, försöka se snäll ut, och hoppas att de förstår att man är fredligt inställd och vill vara vänlig. Och hoppas på att ens förfrågan eller kroppsspråk inte signalerar något annat mystiskt som bara kan uppfattas med taiwanesiska ögon.

Ps.
Senast igår ondgjorde jag mig över alltför flitigt användande av titeln till Sofia Coppolas kultfilm "Lost in Translation". Så snart något är minsta åt språkförbistringens håll tenderar man att sätta just denna titel på det, och säkert därigenom försöka indikera att man är hipp och med i svängen, samtidigt som man solar sig lite i stjärnglansen och mystiken av filmen. Men här tyckte jag faktiskt att det passade. Och dessutom vill jag ju också vara hipp... ds.

Puh..

Klockan 03:30 inatt gick min familjs taxi från hotellet ut till flygplatsen. Klockan 02:00 skiljdes vi åt på den bar vi för tillfället besökte. Min mamma är coolast, tycker jag. Att festa sig ur problematiken att behöva gå upp svintidigt för att flyga hem är ett trix som förvisso inte är särskilt nytt eller unikt, men mest brukar användas av folk i 20-30 års åldern sådär. Vettetusan om jag själv ens hade pallat med det (resan hem tar ändå cika 24 timmar), men mamma hon är på. Härligt att de avslutade sin vistelse här med flaggan i topp! Vi hade för övrigt en riktigt, riktigt trevlig kväll igår med svenskar i multum. Jens familj anlände i fredags, så igår kväll var vi 9 svenskar på restaurang och därefter blev vi ännu fler när vårt gäng slöt upp på en svensk förfest innan den ovan nämnda baren (vilken för övrigt är vårt stammisställe - Barcode). Kvällen slutade dock inte där för min del, utan först vid 04:30, så idag har inte många knop blivit gjorda. Däremot har jag och de svenska tjejerna hängt i gäng och ätit, tittat på film, ätit, ätit, sett en film till, ätit, sett en tredje film och sedan slappat lite. Skön dag.

Så många ord om Hong Kong har det inte blivit, dels för att jag inte bloggat särskilt mycket alls, och dels för att det inte går att beskriva stan på ett rättvist sätt. Vi hade det verkligen bra där, på så många sätt och vi har många upplevelser tillsammans som vi sent kommer att glömma. Bästa kommentaren får nog min bror Lars anses ha stått för i samband med att vi tittade på några av de tusentals bilder vi knäppte under resan: "Ja...nu när vi tar så många bilder så får man helt enkelt bara vänja sig vid att man inte ser ut som man hoppas!"


Bland alla konstiga miner och tokiga vinklar finns det dock en hel del fina bilder, och så illa tycker jag inte att varken brossan eller någon av de övriga ser ut på exempelvis bilden ovan.

Nu ska jag stupa i säng, oerhört trött efter intensiva dagar med massor av skratt. Det känns lite tomt att tänka på att familjen inte är kvar i stan, men helt ärligt kommer jag vara för trött för att hinna reflektera särskilt mycket över det innan jag somnar. Skulle gissa att det kommer gå sisådär 2-3 sekunder mellan det att jag lägger huvudet på kudden och att jag sussar sött.

Natti natti

Inte så pjåkigt..

Att fira sin sextionde födelsedag genom att se vaktombyte på Sun Yat-sen Memorial Hall, gå i den lyxiga gallerian i Taipei 101, dricka kaffe med sina barn i samma trevliga miljö, uppleva utsikten från världens högsta byggnad, äta lunch och få paket på The Hyatt, få manikyr tillsammans med dottern, äta middag på restaurang där dörrarna saknar handtag och där enda sättet att komma in är att veta att man ska stoppa in handen i en sten vid sidan om dörrarna, att på samma restaurang få en extra födelsedagsdessert levererad av en av servitörerna medan denne sjunger "happy birthday" vilken avslutas med utdragna och inlevelsefulla toner med tillhörande jazzhänder, för att sedan få sig en rejäl överraskning då barnen i smyg bokat bord för att inmundiga vodka i -16 gradig kyla eftersom man sedan länge haft en dröm om att få uppleva en isbar, det tror jag är rätt ok. Mamma verkade glad i alla fall!

Länge leve webb-tv

Ska strax gå och lägga mig eftersom jag inte sovit så mycket inatt. Vaknade 04:30 av hemlängtan och kunde inte somna om. Så när Jens nu ikväll överraskade med att plötsligt spela upp rapport på vår storbilds-tv blev jag helt omotiverat glad. Hurra för webb-tv!

De talar om oss

I hissen på väg upp till Marco Polo, den italienska restaurang där nyårsmiddagen intogs, på 38:e våningen småpratar jag och min familj med varandra. Vi delar hiss med ett taiwanesiskt par, och plötsligt hör jag hur kvinnan säger till mannen: Ta men shuo yingwen ma? - Pratar de engelska? Mannen svarar: wo bu zhi dao - jag vet inte. Jag hade god lust att svara wo men bu shi yinggouren, wo men shi ruidianren - vi är inte engelskmän, vi är svenskar, men jag lät bli. Ville inte riskera att få några ansikten att falla sådär sista timmarna på året.



Väl uppe i restaurangen var maten vi fick var fullkomligt utsökt, och vi hade ett väldigt trevligt slut på 2007. Vi började 2008 med att dagen efter festligheterna besöka en nästan lika stilful och elegant restaurang. Den har gyllende bågar som sin symbol och man kan verkligen få måltiden komponerad helt enligt egna önskemål. Och snabbt går det. Härligt att även mamma, som fyller ett jämt antal år imorgon, kunde uppskatta denna typ av mat och då liknande restauranger finns hemma kändes det nästan som att upprätthålla en tradition.

Vi tog väldigt många bilder på fyrverkerierna ifrån Taipei 101, och efter att ha tittat igenom dem alla har jag hittat min favorit, som får avsluta det här inlägget.