Alltid främling

En av de saker jag har absolut svårast för här i Taiwan är att jag aldrig själv kan bestämma hur jag vill framställa mig inför andra. Vart jag än går så sticker jag ut, och folk bildar sig en uppfattning om mig baserad på att jag inte hör hemma här. Eller, så upplever jag det i alla fall, och även om så inte är fallet så behandlas jag annorlunda än taiwaneserna runtomkring mig. Även om jag pratar kinesiska med biträdet i 7-eleven butiken så svarar han/hon mig ofta med några få, knaggliga ord på engelska (de som kan, vill säga). Säkert är det av enbart goda avsikter - dels hör de att min kinesiska inte är så bra och vill underlätta för mig och/eller de tycker det är kul med en utlänning och vill öva sin egen engelska - men jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att de gör bedömningar om min person, som att jag gärna pratar engelska med dem, eller att jag överhuvudtaget faktiskt behärskar det engelska språket (vilket dock inte är en helt okvalificerad gissning, eftersom jag ser ut som en västerlänning och vi nästan alla pratar engelska), utan att vet något alls om mig mer än att jag inte är taiwanes. Jag tycker inte om att jag inte har någon chans att visa vad jag är för typ av person innan de har klart för sig hur de ska bemöta mig. Folk har observerat mig långt innan jag hinner öppna munnen, och de har redan en åsikt klar om vem jag är. Att jag är utlänning, att jag kan engelska, och säkert en massa andra saker. Det stör mig. Får mig att känna mig lite identitetslös.

Förutom att det är jobbigt att inte riktigt kunna uttrycka min identitet, finns även det motsatta problemet - att aldrig få vara anonym. Nästan i princip vart jag än går så lägger folk märke till mig. Vissa registrerar en bara stilla, andra visar att de sett mig med en nick eller ett leende, åter andra stirrar som om jag var från yttre rymden. Oavsett om reaktionerna är trevliga eller mindre trevliga, stora eller nästintill omärkbara, så finns de där. Jag blir noterad. Jag smälter aldrig in.

Jag har ingen egen identitet. Jag är aldrig anonym. Jag är alltid någon, men aldrig mig själv. Alltid en främling.

Post är bra

Jag älskar att få post! Jag tycker om att få post även när jag är i Sverige, men när man är utomlands är det speciellt skoj med försändelser hemifrån. Dessutom tycker jag väldigt mycket om ungdomsböcker och speciellt Mårten Sandéns böcker, så därför blev jag extra glad när jag idag kunde hämta ut ett paket jag fått med en bok av just honom. Fast jag ska inte börja läsa redan ikväll. Jag behöver sova, och Mårtens böcker har en tendens att vara svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa...

Nog med nakna Taiwaneser

Helt ärligt. Skulle inte asiater vara blyga av sig? Lite pryda sådär? Det trodde i alla fall jag, men ack så fel jag hade. Har just kommit tillbaka efter träningen och även om jag inte brukar spendera sådär väldigt mycket tid i omklädningsrummet så räcker dosen av nakna taiwaneser som jag får både gott och väl. Inte för att jag är så pryd i vanliga fall, men jag häpnar ändå över hur naken man kan bli. Som om taiwaneserna är nakna i kubik. Kanske för att de är nakna så himla nära mig? De har ju inte riktigt den där "gärna-en-armlängds-avstånd-till-nästa-människa-för-att-livet-ska-
kännas-riktigt-bekvämt"-grejen som vi skandinaver har. På gymmet kan man lätt bli stött i sidan av någon annans nakna gump. De liksom verkligen väller ut nakna taiwaneser, överallt, i omklädningsrummet. De springer runt med handukar i handen, de dricker vatten, de går och står, och sminkar sig. Nakna, nakna, nakna. Och fönar håret gör de också. Och då syftar jag inte enbart på det hår man har på huvudet.... Jag har blivit jättesnabb på att snöra på mig skorna, låsa in mina saker i mitt skåp, och ta mig ut i träningslokalen för att börja träna.

Mera mahjong

Det var så fint uppe i Yangmingshan att jag tog massor av bilder. Tänkte att jag kunde dela med mig av några fler.

Glada mahjongspelare.

Vackra färger i bergen.


Min tur.


Svagt, svagt kan man skymta 101:an i diset.

Jag försöker mig på s.k. "trippel knitting", vilket jag faktiskt lyckades med och jag vann just den här omgången.

En bild som för mig känns väldigt representativ för Taiwan, på sitt sätt. En äldre man under ett tak uppe i Yangmingshan.

Yes, det regnar!

När det är strålande sol och runt 25 grader varm blir man sällan sugen på att krypa ner i varma källor och ligga i tills man blir både slö av värmen och alldeles skrynklig. Det är dock en trevlig aktivitet, och vi blev därför nästan glada när vi upptäckte att det regnade och var snudd på kyligt idag - sista chansen att njuta av varma källor innan det blir för varmt! Efter vår sedvanliga brunch drog vi iväg, denna gång till ett ställe som ligger i Taipei och bara en halvtimma bort från brunchstället, och lät oss värmas av det svagt svaveldoftande vattnet.

En annan aktivitet som passar för dagar när det regnar är att tittta på film, och jag och de andra svenskarna som brukar spendera helgerna ihop har just satt igång vår andra film för kvällen. Vi ser just nu "The Bourne Supremacy" och har ätit nybakta kanelbullar.

Det absolut sämsta med att vara utomlands är saknaden av att ha vänner och familj runtomkring sig. Men å andra sidan så är det ingen av oss som är här som har någons släktkalas att gå på, inga hus/lägenheter att renovera eller fixa så mycket i, och överhuvudtaget inte särskilt många andra förpliktelser förutom sina arbeten. Helgerna blir väldigt lediga, och vi har väldigt kul när vi driver runt i klump. Det finns en särskild charm i det, tycker jag. Det finns för- och nackdelar med allt.

Mahjong i Yangmingshan

Taipei ligger precis vid ett berg, Yangmingshan, i vilket det är populärt att göra utflykter. Innan vi flyttade hit bläddrade jag i en guidebok och fick syn på en bild föreställande ett runt litet hus med vacker utsikt uppe i berget och jag tänkte "åh vad fint! dit måste jag åka!". Sen har jag helt glömt bort det där ibland allt annat vi har sett och upplevt, och jag har inte tänkt på det där lilla huset förrän jag i fredags gick på hike i just Yangmingshan och plötsligt, efter en promenad på 700 meter i lodrät riktning, fann mig stående vid en vidunderlig utsikt över Taipei och - ja just det - det där lilla runda huset. Förutom att både promenaden, vädret och sällskapet var så ypperligt trevligt, kändes det extra skoj att ha stött på det där lilla huset. Just inne i huset fanns inga bord och stolar, men väl bredvid, och där satte vi oss och spelade mahjong i solskenet, åt riktigt smarrig äpplekaka och bara hade det gott i några timmar, innan vi promenerade de 700 meterna rakt neråt igen.

En ny resa

Den 31 maj har vi en ny resa på schemat. Både jag och Jens flyger till Sverige. För gott. Vad nu det kan innebära. Vi flyttar hem i alla fall. För den här gången. Och förmodligen är det sista gången på länge som vi kommer att se Taiwan.

Hela vår vistelse här har genomsyrats av ändrade planer, från att 2 veckor innan avresedatum i höstas plötsligt få kontraktstiden förkortad från 9 månader till 6, till att sedan förlängas till 9 igen, för att sedan ha ytterligare 3 månader uppe till förhandling, till att nu ha spikat hemfärden efter de 9 ursprungligen tänkta månaderna. På ett sätt känns det väldigt skönt att ha ett besked, att veta. Och att slippa ta beslutet själv. Jens har gjort ett bra jobb, de är jättenöjda med honom, men man planerar inte att göra sådana satsningar på kontoret här att de har behov av honom mer. Alltså flyttar vi hem.

Hem till svensk sommar. Till lägenheten i Lund. Till våra familjer. Till högtider med släkten, till bebisar som antingen kommit till medan vi varit borta eller som kommer att födas snart, till små barn i vår bekantskap som blivit större, till vänner som saknats och till fester som ska hållas. Det kommer så klart bli fantastiskt. Jag ser mycket fram emot det.

Men ändå. Det är med ett litet sting i hjärtat som jag nu betraktar Taiwan. Vädret är helt underbart och tillvaron här är fantastiskt just nu. Det finns så mycket här jag kommer att sakna. Jag är inte säker på hur länge jag skulle ha velat stanna här, och jag är väldigt säker på att jag kommer att älska att komma hem. Men ändå.

Jag vill inte riktigt åka här ifrån.

Likheter

Läser en bok som heter "Mei wenti! Inga problem!: om livet i dagens Kina" av Catarina Lilliehöök just nu. Den är väldigt trevligt skriven och intressant, och även om den handlar om Kina och kineser, så är det mycket som jag kan relatera till livet här i Taiwan. Framför allt tycket jag att författarens reflektioner kring hur kineserna verkar leva sitt liv efter färdiga mallar stämmer väl överens med hur jag uppfattar taiwaneserna.

Ibland tycker jag att det känns som om Kina är fullt av färidga mallar. Man konstuerar en lämplig mall för hur man vill att någonting ska se ut. Därefter pressar man in verkligheten i den. I mitt studentrum står det två stolar och ett litet bord borta vid fönstret. Eftersom jag varje dag vill kunna öppna fönstret flyttar jag bordet och stolarna inåt rummet. När jag kommer tillbaka är mäblerna flyttade till sin ursprungliga plats. Jag flyttar dem genast inåt rummet igen och tänker att snart måste väl städerskan förstå att det är så här jag vill det. Möblerjan kan ju faktiskt inte flytta sig av sig själva. Det är uppenbart att jag har placerat dem på ett nytt ställe och logiskt border det vara för att jag önskar att det ska stå där. Men icke. Varje dag flyttar jag möberlna bort från fönstret och varje dag flyttar städerskan dem tillbaka till fönstret. Önda tills jag lyckas leta rätt på henne och förklara att jag inte vill ha dem vill fönstret.
"Aha", konstaterar hon förvånat.
Hon är städerska och hon lyder order, följer bara den färdiga mallen. Mallen säger två stolar och ett bord vid ett fönster. Men verkligheten säger två stolar och ett bord inne i rummet. Men det är mallen som gäller, det är vad hon fått lära sig och vad hon blint följer.
(Lilliehöök, 2007, sidan 34)

Det där känner jag verkligen igen. Vår städerska verkar fungera på precis samma sätt. När vi flyttade in låg ett antal kuddar på hög i ena hörnet av soffan. Vi har köpt fler kuddar, och har spridit ut dem på ett sätt som vi tycker ser hemtrevligt ut. Varje gång städerskan varit hos oss, hittar jag kuddarna fint staplade på hög i ena hörnet av soffan. Detta efter att jag fått låsa upp den inre av våra två ytterdörrar, trots att jag och Jens alltid låser den yttre (vi tycker den har ett lättare lås). Så varje tisdag och fredag när jag återvänder till lägenheten efter att ha varit ut e en sväng börjar jag med att låsa jag upp den krångliga innerdörren och därefter lägger jag ut våra kuddar så som vi vill ha dem. Lustigt.

Bilder från en eftermiddag

Idag spenderade jag efter- middagen på en parkbänk i Daan park tillsammans med en god vän idag. Vi tog oss 3 timmar i eftermiddagssolen. Det var förvisso aningen disigt, men det var skönt ändå. Vi tyckte det var kalas, vilket mannen på bänken bredvid oss kanske också tyckte, trots att han hade täckjackeväst och keps på sig...

Rolig fågel på en sten.

Och 101:an är så klart alltid med.

Var är djurens vänner när man behöver dem?

Det råder svensk högsommar i Taipei. Eller "vår" som taiwaneserna kallar det när de förfärat tittar på mina bara armar som sticker ut ur tröjans kortärmar. Temperaturen pendlar mellan 20 och 25 grader och solen strålar för det mesta. Mitt på dagen brukar det inte ens vara disigt och antingen är det mindre fuktigt nu än det varit tidigare eller så har vi vant oss, för vi upplever inte fuktigheten som besvärande längre. Och mitt i allt detta härliga så möter jag, vart jag än går, hundar med kläder på stan. De är påpälsade till tänderna med allt från små små tunna sjalar till rejäla täckjackor i hundmodell. På vägen hem från träningen idag såg jag och Jens till och med en hund som bar små stövlar på varje tass. Undrar om det är straffet för de allra värsta synderna i tidigare liv, att bli hund i Taiwan....

Gott och ont

En vän till mig berättade i förra veckan att hon skulle ta sina barn och gå och titta på kinesisk opera. Jag tyckte det lät spännande, och hakade så klart glatt på när hon frågade ifall jag ville följa med. Jag förväntade mig att det hela skulle vara långt mycket mer intressant än bra, och blev därför väldigt förvånad när det första vi bjöds på var en häftig uppvisning i akrobatik. Den var riktigt bra och innehöll såväl traditionellt balanserande av porslinstallrikar på långa pinnar som akrobatisk dans till moderna musikstycken.

Föreställningen hölls på en skola för akrobater/ operasångare, av skolans elever, och efter den inledande delen blev vi visade runt i ett museum som hörde till skolan. Där fick vi se modeller av traditionella figurer och höra om olika detaljer av kinesiska opera, och det var riktigt intressant. Vi var ganska många utlänningar (de västerländska skolorna har påsklov nu, fattade jag det som) och vi gissade helt fel när vi fick frågan om vilken av de tre grundläggande ansiktsfärgerna rött, vitt och svart representerade godhet i den kinesiska operan. Vi trodde att vitt skulle stå för renhet och godhet, men så var icke fallet. Rött är den högst rankade och bästa färgen (lyckans och glädjens färg, vilket man verkligen märker av under det kinesiska nyåret då det mesta är rött), och svart står för godhet. En man med svartmålat ansikte i operan kan se se skrämmande och hemsk ut, men han är god. En man med vitt ansikte, däremot, kan se vänlig ut, men han gömmer sin ondska bakom ett leende och det är människor av det här slaget man ska se upp med. Vi fick också höra om de olika dräkterna som används i operan, och om symboliken bakom brodyren på dessa.

Efter denna tur kunde man ju tänka sig att det skulle vara riktigt kul att få se lite kinesisk opera, men även om det var intressant var vi allra gladast över att den föreställning vi fick se bara varade i 30 minuter. Någon värre "musik" (bankande på trummor och något som lät som plåttunnor) har jag nog aldrig hört och "sången" (skrik i falsett av både kvinnor och män) kunde jag lätt ha varit utan. Fast å andra sidan passade det speciellt bra med en riktigt bra föreställning och en dålig (i mina ögon då, säkert var de båda förstklassiga på sina sätt), i äkta kinesisk yin yang-anda.

Kvällspromenad

En slö och skön söndag har vi haft idag, och innan vi avslutade den med pannbiff (!) och en fullkomligt urkass film (Beyond Borders, med Clive Owen & Angelina Jolie) hemma hos våra vänner tog jag och Jens en promenad genom våra nya kvarter. De är verkligen så himla mysiga och trevliga.

Typisk gatubild från våra nya kvarter.

Typiskt Taipei. Text, text, text och åter text.

Sun Yat Sen Memorial Hall i kvällsbelysning.

Taipei City Hall. Det var lite kylslaget på kvällskvisten, bara 17 grader...

Solen skiner och Kina håller sig på avstånd

Igår var det val här i Taiwan, och läget var lite spänt. USA hade lagt två stora militärfartyg utanför Taiwans kust och hade stridsplan i luften. En "övning" påstods det att det hela handlade om, om jag förstod det hela rätt, men den verkliga anledningen var så klart att Kina kanske, eventuellt skulle kunna få för sig att anfalla om valresultatet inte föll landet i smaken. Fast det där hotet märks liksom inte av när man bor här. Ingen pratar om det, och trots att det i år tydligen finns ovanligt många tillfällen när Kina skulle kunna bli uppretat och få för sig att markera mot Taiwan, så tänker vi så gott som aldrig på det. Det är bara om man skulle få för sig att vilja åka till Kina som den spända relationerna de två "länderna" (Taiwan är ju inget land, egentligen. Kina påstår att Taiwan tillhör Kina, Taiwan påstår att det är ett eget land, och FN blundar, säger "pass" och försöker hålla sig så passivt som möjligt) verkligen märks av. Trots att avståndet mellan länderna är så pyttelitet att man i princip skulle kunna vinka till varandra över sundet (inte riktigt, men ändå) så går det inga direktförbindelser mellan ön och fastlandet. Man måste in om Hong Kong och skaffa sig visum och hålla på och trixa, och det tar många timmar. Så för vår del är det smidigare att sätta oss på en direktflight Köpenhamn - Beijing än att ta oss från Taiwan till samma destination.

I alla fall så vann det parti som är positiva till att närma sig Kina något, så nu känns det ännu mer osannolikt att Kina skulle få för sig att bråka med oss. Så allt är lugnt här. Vädret är fantastiskt, vi sitter mest på uteserveringar och har det gott, helt utan Kinainvasioner. Tillvaron kunde varit svårare.

Nu kan jag läsa vad som står på hyllorna i affären

Efter att inte ha pluggat kinesiska särskilt intensivt på senare tid var jag lite orolig att jag skulle tappa allt jag lärt mig. Fast jag tycker inte att det känns som om jag gör det. Jag kan fortfarande prata lika mycket (eller lite, om man väljer att se det ur det perspektivet) med taxichaufförer, läsa lika många/få skyltar, osv osv. Och jag finner det lättare och lättare att hitta rätt i affärer här, och få tag på det jag vill ha. Fast det är klart, det är hel del lättare att veta vad som är i konserven som står på hyllan i matvarubutiken när det står text på ens modersmål på etiketten. Otippat!

Fönster

Den nya lägenheten saknar helt egenskaper som yttervägg till badrummet helt gjord av frostat glas och fönster som vetter mot ett svart hisschackt. Det är jag inte så ledsen för.

Vi har fönster i sovrummet.



I gästrummet (i form av en trevlig balkongdörr)



I vardagsrummet.



I badrummet.



I vår walk-in-closet.


I köket.


Och vid entrén.

Så har det börjat

Konståknings VM i Göteborg är i gång. Och här sitter jag, hänvisad till SVT play. Förvisso blir jag denna gång inte hindrad mig från att se några klipp för att jag befinner mig på fel geografiskt område, men väl av segt Internet. I den fart klippen laddas ner hinner jag nästan gå hem och titta på tävlingarna live innan ett tvåminuters klipp med kommentarer om förväntningarna inför tävligen laddats klart i min spelare.... *pust*

Bibliotek

För att vara bibliotekarie har jag bloggat ovanligt lite om just bibliotek. Fast å andra sidan har jag nog bloggat allt jag har att säga om biblioteken i ett land där jag är analfabet (alltså nästan inget alls). Idag har jag dock fått upp ögonen på två inlägg i (den svenska) biblioteksdebatten som jag tycker är mycket intressanta och lärvärda.

Det ena är Nick Jones artikel i biblioteksbladet nr 1 2008 (på sidan 21). Jones skriver om det uttjatade sättet att vurma för biblioteken som "vardagsrum" och pekar på nackdelarna med en sådan retorik.

Utmärkande för talet om offentliga rum som vardagsrum verkar vara att ”mötet” i första hand framstår som ett igenkännande av likar och en ömsesidig bekräftelse. Bilden man tycks måla upp, avsiktligen eller inte, speglar ett homogent samhälle där demokrati är detsamma som konsensus – ett entydigt och överblickbart samhälle präglat av samförstånd. Bilden tycks inte rymma olikheter, skillnader och konflikter.

Det andra inlägget (via Peter Alsbjers blogg. Även Erik på mymarkup skriver om det) och är Magnus Lindkvists diss av Svensk Biblioteksförenings kampanj Library Lovers. Tänkvärt!

.

Hej på dig

Välklädd man, omkring 40 år med västerländskt utseende sätter ner sin bricka två bord bort från det bord där jag sitter och pluggar under måndagsförmiddagen. Jag tittar upp, råkar möta mannens blick för en kort sekund, och han säger "Hi, how are you doing?" innan han sätter sig ner. Trevligt och artigt, ja visst, men ändå lite udda. Han hälsar ju inte precis på varenda taiwanes som sitter på kafet och råkar titta på honom. Jag kommer nog aldrig sluta tycka att det är lite roligt med de där hälsningarna, västerlänningar emellan. Det är som att det uppstår någon form av fascination över att se en annan malplacerad person, och att hälsningen är som ett uttryck för glädjen över detta. Ungefär som "åh! titta! Du har också naturligt vit hy och saknar sneda ögon! Yeah! tjeeeenaa!"

Lön för mödan

Efter att ha skrubbar och skurat lägenhetens alla vinklar och vrår tog jag och Jens oss en välförtjänt tur till IKEA för att komplettera med lite saker vi behövde till nya lyan. Nu när dessa finns på plats och den mesta av skiten är borta ser här riktigt trevligt ut.

Helgen har inte enbart inneburit skrubbande, vi har också hunnit med att gå på karaoke för att fira en födelsedag, sitta på uteservering och äta thaimat, träning, umgänge med vänner och jag har invigt klänningen jag köpte i Sverige. Aldrig har jag upplevt Taipei så behagligt förut. Det är 20-25 grader varmt, soligt, men (någorlunda) frisk luft och inte så farligt fuktigt. Och lustigt är att Taipei alltid tycks spotta upp sig när jag just kommer tillbaka från en resa. Som om staden och vädergudarna tycktes veta att jag varit någon annanstans, någonstans som jag tycker är finare, häftigare eller mer intressant än Taipei, och liksom vill överbevisa mig om att så inte är fallet.

Rent hus

Tawanesers uppfattning om vad "rent" innebär verkar skilja sig väsentligt från vad svenskar/västerlänningar lägger i begreppet. Visst har vi städerska 2 gånger i veckan i nya lägenheten, men inte tusan är här rent ändå. Jag tror på fullaste allvar att det inte är någon som någonsin ens torkat av skåpen. Än mindre städat av kaklet i badrummet. Jag och Jens spenderade en god del av gårdagen med att skrubba, skrubba och åter skrubba olika delar av lägenheten. Vi måste fortsätta idag.

Att "städa" på tawanesiska verkar vara synonymt med att "titta på smutsen. Om den inte faller bort av sig själv så finns den inte."

Tillbaka

Så då var jag tillbaka i Taipei igen. Det var med något av en lustig känsla som jag efter en del trixande och fixande med nya nycklar, klev över tröskeln till ett helt nytt ställe och satte ner resväskan ibland alla mina andra saker. Hemma igen, fast ändå inte.

Nu är jag vansinnigt trött efter en lång men problemfri resa. Ska se om jag kan hitta duschen, handdukar, 7-eleven och min säng. I nämnd ordning.

Bitterljuvt

Så var det dags att packa väskan igen. Att tio dagar kan gå så fort! Det känns helt fantastiskt att ha så många vänner att komma hem till, att kunna träffa så många av dem, att kunna spendera tid med familj och släktingar, att äta leverpastej och dricka kranvatten när helst andan faller på. Men å andra sidan så svider det till lite vid tanken på att åka ifrån allt. Sverige är så bra. Allt är så lätt. Allt och alla finns här.

Fast inte riktigt allt och alla. Taipei stoltserar med riktigt fint vårväder i form av 25 grader och sol, härliga vänner där också, en ny lägenhet och sist, men viktigast av allt, världens bäste Jens väntar på mig där. Det är verkligen inte särskilt dumt det heller.

Det hade bara varit så bra om valet av det ena inte nödvändigtvis innebar att välja bort det andra...

Plåster på såren

Det grämer mig mycket att jag missar århundradets händelse i Göteborg om bara 6 dagar - VM i konståkning. Just nu visas dock en konståkningsgala på Eurosport, så en liten dos av denna ädla sport får jag ändå. På busskurer lite här och var har jag dessutom under veckan hemma mötts av Kristoffer Bentssons blick, vilket gjort mig lite extra varm om hjärtat. Jag hoppas det kommer gå bra för både honom och Adrian Schultheiss under tävlingarna. Om det är någon som "bandar" (dvs spelar in på någon DVD eller så) evenemanget skulle jag bli outsägligt tacksam för att få en fil skickad till mig...

Oh! Nu är reklamen slut och Stephane Lambiel åker! En av mina (och hela konståkningsvärldens) stora favoriter!

Ränderna går aldrig ur

Igår stod det After Work på Grand Hotel i Lund på schemat. Det rimmar dåligt med bilkörning och jag nyttjade därför kommunala färdmedel. Det är otroligt vad smidigt det är egentligen. Vejbystrand - Lund tar bara ca 1 h och 20 minuter. Bara lite längre tid än vad det tar att åka från Tienmu ner till centrala Taipei med tunnelbanan. Och så får man åka tåg största delen av biten, vilket både är bekvämt och erbjuder utsikt över skåne. Finfint.

I alla fall. Jag var så klart sen till bussen. Så jag fick störtrusa ifrån hemmet till busshållsplatsen, och medan jag sprang kändes det som om jag blivit teleporterad direkt tillbaka till 1996. Eller egentligen vilket år som helst mellan 1993-1999, för under alla de åren åkte jag buss till skolan och jag skulle tro att antalet dagar jag inte var sen till bussen går att räkna på en hand, ungefär. Uppförsbacken som springturen till bussen börjar med kändes precis lika eländig som förr, och jag kom på att det är lättare att springa om man andas ordentligt istället för att hålla andan när jag passerade precis samma hus som jag brukade göra för sisådär 10 år sedan. Jag ser det som nästan en bedrift att jag lyckats tillskansa mig 10 års livserfarenhet utan att bli ett enda dugg bättre på att passa tider. Hur lyckas jag, liksom?

Vår

Solen strålar. Det är klart i luften. Temperaturen ligger på 10,9 grader. Det får vara hur varmt och gott det vill i Taipei, för just nu vet jag nog ingen bättre plats på jorden än Vejbystrand.

Mina kläder just nu

Nej, jag ska inte börja tjöta om min syn på mode och förpesta bloggen med bilder på min outfit i tid och otid, men jag vill gärna poängtera att jag just nu har på mig ett par jeans. Med storleken 36 tum i längd. Ett par jeans i den längden, på mig, är så osannolikt att jag var tvungen att dela upp den där informationen i två meningar. Annars skulle osannolikhetsfaktorn blivit så hög att vi alla plötsligt skulle vakna upp på främmande plats efter att ha läst den här blogposten (alla "liftarens guide till galaxen"-freaks vet precis hur jag menar. Ni andra kan antingen

A: ta er till närmsta bibliotek och låna detta mästerverk

eller

B: strunta fullstänidigt i den långa parantes som jag håller på att skriva just nu.

)

Alltså. Jeans till mig är svårt. Jens som är långa nog till mig är nästan ännu svårare. I asien är det omöjligt. Jag är mycket glad för mina jeans.

Dessutom har jag nya skor, ny kjol, ett par nya shorts, 3 nya toppar och en ny klänning. Klänningen hittade jag dessutom först i en affär och blev väldigt förjust i den men tyckte att den var något dyr. Jag lade undan den för att tänka igenom köpet och gick vidare. I nästa affär hängde samma klänning, 150 kronor billigare än i den första affären.

Det är så trevligt att vara i Sverige.

(Där storlek 39 i skor dessutom står framme på hyllorna, så man slipper leta tag i något affärsbitträde och få ett fniss och ett "solly, no possible" till svar på frågan om de har min storlek inne...)

Svenne i kubik

Fredagskväll. Oxfilé med berne. Klyftpotatis. Rödvin som damen i disken på systembolaget rekommenderat. Några tända ljus. Så ska det låta på TV:n.

Och sen en film med Michael Nyqvist.

Blir det mer Sverige än så?

Att leva i kappsäck

Jag trodde det skulle kännas besvärligt att flänga runt med en ryggsäck, sova en natt här och en där, ha späckat schema för att få plats med så många träffar som möjligt, men det tycker jag inte alls att det är. Det är bara kul att få träffa så många av mina vänner, och det är riktigt mysigt att bo över hos folk. Framför allt när jag, som i natt, fick dela madrassen på golvet med en ofantligt kelsjuk borderterrier. Hon inte bara sov hos mig precis hela natten, hon kom till och med och burrade ner sig under täcket och sov sked med mig! Helskön jycke.

Första fikadaten började idag klockan 09:00 och var väldigt trevlig. Dagen fortsatte i samma trevliga stil, och nu när jag återvänt till hemmet i Vejbystrand börjar jag bli lite trött. Snart dags för mig att burra ner mig. Det tänker jag göra tillsammans med inte mindre än 4 nummer av Sonic, vilka låg och väntade på mig här hemma. Fest!

Med kameran som sällskap

Sov lite längre idag. Med betoning på lite. Vaknade 06:38 pigg som en mört. Tog återigen en promenad innan frukost. Denna gången i Vadmöllan. Här är också fint. Speciellt med vinterfåglar som burrar upp sig för att undkomma kylan.

Min dag i bilder

På förmiddagen träffar jag en av mina äldsta vänner. Vid halv två hämtar vi hem hennes dotter från dagis. På 6 månader händer det mycket när man är så liten! Lilltjejen både går och "pratar".

Förslöv, 14:20.

Jag och den ofantligt söta tjej som jag är fadder till.

På eftermiddagen bär det av till Malmö och mina 3 månader gamla kusinbarn. Jag har bara sett dem på bild tidigare, och de är otroligt fina. Konstigt att tänka sig att min kusin och hans tjej verkligen har barn, och två stycken (tvillingar)! Men roligt är det.

Malmö, 18:30.

Jag och lilla tjejen.

Min kusin och hans son.

Malmö, klockan 20:37.

Vadmöllan 21:30.

Middag med ett gott glas vin hos min farbror & faster. En mycket bra dag!

Som det var igår.

Körde bil idag. Det gick hur bra som helst. Så fort nyckeln satt i gick resten som på räls och jag märkte inte av ett enda dugg att det var 6 månader sedan sist. Som att cykla, ungefär. Fast med bil. Det är verkligen udda hur hemma allting känns. Som om jag aldrig lämnat det. Som om jag aldrig varit i Taiwan. Som om jag bara varit här hela tiden.

Fast kvittot från tankningen tog jag emot med två händer, handflatorna upp. Sverige sitter i ryggraden, men Taiwan lämnar nog ändå något spår.

Många timmar senare..

Vaknade 06:37 i min säng i Vejbystrand. Började dagen med en långpromenad tillsammans med mamma. Minus 1,2 grader ute. Frosten låg kvar på marken. Luften kristallklar. Solen på väg upp. Det är så otroligt vackert här. Här också.

Efter promenaden - frukost. A-fil med osötad müsli och russin. Grovt bröd med leverpastej och prästost. Kaffe och så klart NST. Allt luktar som vanligt. Allt känns som vanligt. Fingrarna hittar vant greppet om kaffekannan och tusen andra saker jag hållt i så många gånger. Allt är preics som det alltid brukar. Men ändå inte. Känslan av att vara så totalt hemma är nykommen för mig. Det är riktigt kul att vara här.

Mot nya äventyr

När jag kommer tillbaka till Taipei har vi ny adress. Den lyder:

2F, No. 21, Lane 4, Dunhua N. Rd., Songshan District
Taipei City 105
Taiwan (R.O.C)

Nu är det dags för mig att sova. Imorgon bär det av till Sverige! Jippie!

Varma källor i natten

På Green Island finns det gott om vulkaniska lämningar och varma källor. Vi hade ganska mulet väder och detta i kombination med turen på "Båten från helvetet", vilket vi snabbt döpte färjan ut till ön till, gjorde att vi var ganska frusna i lördagskväll. Det blåste dessutom ganska mycket, och detta sammantaget gjorde att det var extra skönt att sänka sig ner i 40-gradigt vatten och mjuka upp hela kroppen. Spa:et som vi besökte låt precis vid havet och vattnet var väldigt salt. En av poolerna låg en liten bit utanför anläggningen, bland klipporna längst nere vid vattnet. Det var en mäktig känsla att springa i blåsten ut till poolen, ledsagad endast av ljuset ifrån anläggningen en bit bort, med havet dånande i öronen och krypa ner i det heta vattnet tillsammans med ett gäng taiwaneser som alla tittade nyfiket på oss under tystnad, tills en av dem tog mod till sig och yttradet ett blygt "Hello". När vi svarade "Ni hao" (hej på kinesiska) utbröt allmänt fnitter och vi fick sedan både säga var vi kom ifrån samt fick en ingående förklaring om att vattnet var salt och därmed bra för ens hy och att man skulle akta sig för mitten av poolen där varmvattnet som fyllde den kom upp. Härligt.

Tack för maten, den var god..

När jag gick på lågstadiet brukade vi rimma efter maten ibland. "Tack för maten, den var god. Mitt i maten stod en ko", kunde man säga. När man skulle busa till det lite extra kunde man till och med dra till med "Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog". Ungefär så var det på båten ifrån fastlandet ut till Green Island. Fast vi fick ingen mat. Och de flesta av dem som ätit innan fick upp maten igen. Vi hann bara precis lämna hamnen och sedan var berg-och-dalbanan igång. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tror första personen som spydde klarade sig 3 minuter av färden innan det var dags. Av vårt gäng på 7 pers var det 3 stycken som blev riktigt dåliga, varav 2 fick gå och lägga sig på hotellrummet och vila upp sig efter pärsen när vi väl kommit fram, och 1 fortfarande kände sig illamående idag, en hel dag efter. Själv var jag skräckslagen och klamrade mig krampaktigt fast i min stol, skrek tillsammans med de andra när båten föll rakt ner från toppen av någon våg och vi alla blev tyngdlösa för en stund, tuggade frenetiskt på mitt åksjuketuggumi, stirrade på horisonten och var tacksam som aldrig förr för Jens ljuddämpande hörlurar, vilka jag lånat och spelade musik i för allt jag orkade. Det var oerhört skönt att varken se eller höra alla som spydde runtomkring mig. Färden var över på 50 minuter, och de värsta vågorna la sig efter en dryg halvtimme när vi kom i lä för ön, men det kändes som en hel evighet.



När vi väl kom fram till ön visade den sig vara otroligt vacker och vi hade en jätteskön helg. Om vi betalat 300 NT mer per person än vad vi lade på vår båtbiljett, hade vi kunnat flyga ut till ön. Planet som trafikerar sträckan är 15-sitsigt och har en restid på 9 minuter, varav 7 minuter i luften. Jag vet det, för vi tog tiden när vi tog planet tillbaka idag. Jag är inte så förtjust i att flyga, och framförallt inte i små plan, men jag tar det där flyget 1000 gånger innan jag skulle sätta mig på den där båten igen.