5 i 12

Ikväll vid 21 ringde världens absolut bästa Lotta, som hjälpt oss med att hitta en ny lägenhet (bland annat spenderat 5 timmar av sin lördag med att följa med oss runt och titta på olika lägenheter och tolkat åt oss. Beundransvärt!), och berättade att vi får den lägenhet vi siktat in oss på och vill ha! Helt underbart!

Speciellt eftersom jag flyger ner till sydöstra Taiwan klockan 09:40 imorgon. Kommer tillbaka sent på söndag kväll, för att sedan flyga till Sverige tidigt på måndag morgon. Jag kommer landa i Taiwan igen den 14 mars. Och vi måste vara ute ur vår nuvarande lägenhet den 10 mars. Ibland blir det bra när man har is i magen.

Mina kommande resor och vår flytt har dock inneburit att jag spenderat dagen med att packa ihop alla mina saker så att Jens ska ha lättare för att flytta dem själv (och här känner jag mig tvungen att påpeka att jag faktiskt ensam fick flytta in båda våras alla behörigheter i vår lägenhet i Lund när vi köpte den 2005. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag ska åka iväg och lämna Jens ensam med flytten eller så..). När jag var någorlunda klar med flyttpackandet började jag se över packningen inför Sverigeresan på måndag. Sista maskinen tvätt roterar just nu. Någon packning inför helgens resa till Green Island har det inte blivit ännu. Men så är det också hela 8 timmar och 10 minuter tills planet lyfter imorgon...

Det är trevligt att ha besök..

Ett par släktingar till Jens är i stan. Vi sitter i en taxi och ska ta oss till en bar i närheten av Far Eastern Plaza Hotel. Väldigt få taxichaufförer känner dock till det engelska namnet på hotellet, och jag råkar ha en guidebok med adressen till hotellet i handen, så jag försöker få oss på plats genom att säga adressen.

Eva (på kineiska): 201 Dunhua South Road, Section 2.
Chauffören: uh?
Eva (denna gång koncentretat för att försöka få rätt på tonerna): 201 Dunhua South Road, Section 2.
Chauffören: eh..uh?
Eva: (nu superfokuserad): 201 Dunhua South Road, Section 2.
Chauffören: eh.....201 Dunhua South Road, Section 2???
Eva: ja!

Chauffören ser förbryllad ut och jag vågar inte riktigt lita på att han uppfattar mig rätt.

Eva (på kinesiska): Det är det där...ehm..öhh...stora... eh.. vad-heter-det..ehm...

Här upptäcker jag ett enda stort blankt utrymme i min hjärna där ordet för "hotell" på kinesiska borde finnas. Jag försöker igen:

- Äh! jag har glömt!...Det där...det där...jättelångt öster..

Orden för "Far Eastern Plaza Hotel" har även dom tagit kafferast.

Eva: Äh! 201 Dunhua South Road, Section 2!
Chauffören: hm...................du menar inte Far Eastern Plaza Hotel?
Eva: JA! Tack!

Besökande släktingar: Väldigt vad hon är slängd i kinesiskan! Verkligen imponerande!

Yeah. Right.

Saker jag tänker göra, bara för att jag kan

Förutom att träffa vänner och familj, finns det ett par saker jag ser fram emot extra mycket när jag kommer hem.

*Andas frisk luft.

*Dricka kranvatten.

*Inte fundera på om restaurangen jag är på har en västerländsk toalett, eller en hål-i-golvet variant.

*Äta gott kött.

*Be servitören på restaurangen jag äter på om råd när det gäller vilket vin som går bra till min mat.

*Gå in i en matbutik och förstå vad för varor som står på hyllorna.

*Prata med främlingar och förstå allt vad de säger.

*Tjuvlyssna på folks konversationer på stan.

*Se svenska nyheter på TV.

*Se på underhållningsprogram.

*Läsa löpsedlarna, trots att de bara står strunt på dem.

*Köra bil.

*Be om att få något anpassat efter mina önskningar, bara för att inte mötas av en tom blick och sedan ett fniss.

*Ringa mina vänner när helst jag får lust (vi kommer ju att vara i samma tidszon!).

*Besöka bibliotek, bara för att de är trevliga.

*Äta groteskt stora mängder leverpastej.

Det ska bli kul att komma hem!

Andra namn

Det finns de svenska namn som på kinesiska blir mycket roligare än mitt. "Linda" kan man tex dela upp i "Lin" som skulle kunna betyda "skog" (förutsatt att man uttalar det med rätt ton då, så klart) och "da", som betyder stor. Förvisso sätter man inte ihop ord på just det här sättet i kinesiskan, men vi tycker ändå det är roligt att kalla vår vän Linda för "storskogen".

Bästa namnet är nog ändå "Annika". Om man förvränger det lite, och inte är så noga med grammatiken, blir det "Ai Ni Ka" - I love your credit card. Det är ett namn med tyngd bakom!

Eva på kinesiska

Vet inte varför det tagit mig så lång tid, men hur som helst så var det inte förrän i lördags som jag skaffade mig ett kinesiskt namn. "Eva" klingar inte jättekinesiskt och är lite klurigt för kineserna att säga, ja för alla asiater faktiskt. "Ävvaa" brukar det låta, och även om jag nu vant mig hade jag en period när jag verkligen retade mig på misshandlandet av mitt namn. De flesta taiwaneser har ett engelskt namn, av varierande kvalitet. De väljer sina namn i tonåren, och ganska många heter saker som "Apple", "Ocean", "Puffy" och "Diamond". För att inte upprepa taiwanesernas misstag att välja ett kinesiskt namn som låter fint i mina öron, men väl lustigt på kinesiska, fick jag hjälp av en taiwanesisk tjej att välja ett namn. På kinesiska heter heter jag "Guo Yihua", vilket skrivs med kinesiska tecken enligt nedan. "Guo" är mitt efternamn, alltså det kinesiska efternamn som låter mest likt "Kronfält" och "Yihua" både låter likt "Eva", klingar äkta kinesiskt, och upplevelsen av vad de tecken som utgör mitt namn betyder ska enligt min vän vara helt ok.

郭伊華

Efter 6 månader i Taiwan..

Åkte taxi med Jens idag. Vid ett trafikljus ska vår taxi svänga höger, men det är rött och framför vår taxi står en annan bil och väntar på att ljusen ska slå om. Vår taxi rullar lite närmare bilen framför. Stannar. Rullar lite närmare. Stannar. Vår chaufför verkar lite rastlös. "Ska han inte tuta på bilen framför för att den inte kör mot rött?" undrar Jens. Två sekunder senare lägger sig vår chaufför på tutan, bilen framför ser en lucka i trafiken och drar iväg förbi det röda ljuset och vår chaufför hänger på. Jag kunde inte bestämma mig för vilket jag tyckte var knasigast: att de båda chaufförerna verkligen körde mot rätt eller att Jens reagerade för att de först inte gjorde det.

Varma källor

Efter att ha börjat dagen med överraskningsfrukost på Sheraton (på Sheraton Hotell Taipei har de en helt vidunderligt god yoghurt som inte står att finna någon annan stans i hela Taiwan, och alla som någonsin bott på hotellet får något drömskt i blicken när denna kommer på tal) för en av våra vänner som fyller år i helgen, fixade vi fram en stor taxi och var 5 stycken som åkte på tur till ett spa med varma källor uppe i bergen. Stället vi åkte till låg i en dalgång, med överväxta, gröna berg på alla sidor. Det har regnat lite hela dagen, och varit ganska fuktigt i luften, vilket bidrog till att upplevelsen av att sitta utomhus i varma bassänger med den vackra naturen omkring oss blev ännu bättre.

Bubblebadspoolen, en favorit. Båda bilderna ifrån Bai An Hot Spring Resorts hemsida

Jag och 2 andra av oss provade även på att besöka bassängen med "doctor fish". Det var helt enkelt en bassäng med 32 gradigt vatten och en himla massa akvariefiskar i, vilka alla frenetiskt putsade ens hud under de 20 minutrarna man fick sitta i just den bassängen. Det kittlade rejält, och var säkerligen vansinnigt välgörande på något sätt. Vi hade i alla fall kul. Dessutom blev vi så avslappnade och slöa av badandet att vi alla nu begett oss hem för att ta en siesta innan vi ska fira födelsedagen med en fest ikväll.

Natti natt.

Idag..

..har jag spenderat förmidagen med att lära mig grunderna i Mahjong. Trodde först att det skulle ta ett tag att bli biten men känner redan ett sug efter mer, mer, mer..

...har jag njutit av det sköna vädret och tyckt väldigt mycket om Taipei..

...sett en äldre man iförd shorts och ett speciellt höftskynke med bjällror deltaga i en magdanskurs på mitt gym, och tyckt ännu mer om Taipei.

Nu blir det indisk take out och film hemma hos vänner. Bra dag.

Främling

Igår kväll ringde jag till Sverige och bokade en klipptid till mig själv. Eftersom det tar två timmar att få en herrklippning gjord här, vågar jag inte ens tänka på hur lång tid det skulle ta att försöka få lite ny färg i håret. Förvisso kanske det tar extra lång tid för Jens eftersom hans frisörska verkar vara förtjust i honom och fotograferar honom när hon är klar, men även mitt eget lilla hår tar evigheter att få kortat en bit. Så jag passar på när jag är hemma. När jag ringde min vanliga salong var det dock inte min vanliga frisör som svarade, utan en annan tjej som jag inte känner. Eftersom jag är rätt vass på svenska gick det så klart bra att boka en tid ändå, och efteråt var jag glad av två orsaker. 1) jag har en klipptid som väntar på mig. 2) jag hade interagerat med en främmande människa helt obehindrat. Det var ungefär 5,5 månader sedan sist.

Kassörskorna i skåne får passa sig i början av mars. Kanske kommer jag vara så glad att jag kan prata med dem att jag tjatar sår i öronen på dem.

Fördel Taipei

Många saker här i Taipei är lite udda. Visst är folk serviceinriktade, de springer benen av sig för att vara en till lags, men bara så länge man vill ha saker inom ramarna för så som det är tänkt att man ska vilja. Skulle man vilja ha mer av något och mindre av något annat till en maträtt man beställer ser personalen ofta ut som att de fått "syntax error" i hela huvudet. Ett av de roligaste exemplen tycker jag är Saras försök att köpa croissanter. Men det finns så klart saker som fungerar bättre än hemma. På mitt gym finns till exempel schampo, balsam och duschtvål (som doftar underbart!) i alla duschar, så det slipper man kånka med sig. Handdukar i diverse storlekar finns också till låns, och likaså finns sminkbord med stora speglar, bra ljus, hårfönar, tops, bomullstussar och annat som kan vara bra när man gör sig fin. Varför har inte Gerdahallen i Lund anammat ett sådant här koncept (jag vet svaret: för att alla studenter köper ett träningskort i början på terminen och att de flesta sedan upptäcker att det är roligare att dricka öl än att svettas på gymmet - dvs de behöver satsa på att locka med bekvämligheter, de går runt ändå). Igår provade jag mitt gyms träningslokaler i stadsdelen Tienmu (California fitness är en kedja som finns över hela staden) tillsammans med än vän, och det var riktigt trevligt. Att jag i omklädningsrummet efteråt genast blev pådykt av en främmande taiwanesiska som berättade att hon minsann aldrig sett mig träna där förut och undrade ifall jag var ny i stan, är sådant man får stå ut med.

En annan stor fördel med Taipei är vädret. Efter en hel lång månad med tråkigt väder, och efter att ha haft dåligt väder mesta delen av tiden ända sedan nyår, har nu temperaturen ökat 10 grader på en vecka. Igår hade vi över tjugo grader och solsken. Lunchen intog jag i en biergarten på en tysk (såklart) restaurang och det var helt fantastiskt. Idag blir det dock lite kallare igen, enligt väderleksrapporten. Kanske ner mot kyliga 18 grader....

18 ~ 24 COOL~COMFORTABLE

I Kina käkar de hundar, och är lite annorlunda..

Taiwan är förvisso till stor del befolkat av före detta kineser, men länderna verkar skilja sig ganska mycket åt ändå. Jens visade mig precis den lista med krav på hur man ska se ut för att kunna bli medaljutdelare vid OS i Peking, och jag kunde inte låta bli att skratta. Vem har satt ihop den där listan, och vad tänkte de på?

De måste vara mellan 18 och 24 år, mellan 1,68 och 1,78 meter långa. ..Avståndet från pannan till näsroten, från roten av näsan till nästippen, och från nästippen till hakan ska vara lika, lyder en av reglerna. En annan regel förklarar att längden av ögonen ska vara tre tiondelar av längden av hela ansikte.

Läs hela artiklen från DN här. Det roligaste jag hört om OS var dock när min vän berättade för mig hur man i Kina försöker uppfostra sin befolkning i fint uppförande, och därför den 11:e varje månad har stora kö-dagen. Siffran 11 ser ut som två fina rader, och för att det ska vara lätt att komma ihåg har man valt ut denna dag till dagen då kineserna ska öva på att köa. Resten av månaden är det ok att de knuffas och trängs i vanlig ordning, men när västisarna väl kommer för att se på OS så ska kineserna ha fått kläm på det här med vänta på sin tur. Det ska bli spännande att se om projektet lyckas...

Mera ljud

Det finns så klart ljud jag kommer att sakna när jag flyttar ifrån Taipei också. Sopbilarna hemma spelar ju som bekant inte Für Elise, och eftersom den melodin (i hysterisk synt-tappning från skraltiga sopbilshögtalare) var den första jag hörde när jag kom hit (på flygbussen in till stan, och jag minns fortfarande hur otroligt konstigt allting såg ut) blir jag alltid lite glad när jag hör den.

Jag känner inget speciellt band till rösten i tunnelbanan här, men är ganska säkert på att jag kommer att minnas den och även exakt med vilket tonfall damen i högtalarna säger namnen på de stationer jag åker förbi, ofta flera gånger om dagen. Jag skulle kunna bli väckt mitt i natten än i dag och berätta precis hur det låter när ett San Francisco-tåg kommer in på Ashby station i Berkeley (Med nasal datorröst: San Francisco Daily City bound train...now approaching...platform 2"), trots att jag bara åkte sträckan ett par gånger i veckan och att det nu är 2 år sedan.

Hissar som pratar kinesiska tycker jag är ett mycket trevligt inslag, nu när jag lärt mig förstå vad de säger - "Vi har kommit fram till 3:e våningen. Dörrarna öppnas". Egentligen säger hissen "dörrarna öppnas i mitten", vilket jag inte riktigt förstår varför. Å andra sidan säger de "inte bra mening" om man direktöversätter uttrycket för "ursäkta", så jag gissar att det finns någon bra anledning till hiss-snacket också, men att jag inte lärt mig den ännu.

Förresten så kommer det gå lite seg på språkfronten ett tag nu - jag har hoppat av min kurs i kinesiska! Jag blev så trött på att jag inte tycker att undervisningen ger något, så nu söker jag jobb på heltid och läser informatik på allvar istället. Dessutom har jag börjat ta datorn med mig och ge mig ut på fik för att plugga/söka jobb om dagarna så när det nu är dags för lunch lämnar jag mitt "kontor" (Starbuck's) och på så sätt känns det nästan som att jag har ett jobb.

Och på Stabuck's senast blev jag bittert påmind om att det finns ljud som jag verkligen inte kommer att sakna den dagen jag lämnar asien: snorharklingarna. Bakom mig satt vad som till en början såg ut att vara en söt liten dam som praktiserade kalligrafi, men ack så fel jag hade. En gång cirka var 10 minut tog den lilla damen i för allt vad tygen höll och drog in snor genom nästan, harklade upp det hela, och spottade ut i en kopp som hon försett sig enkom för detta ändamål (åtminstone hoppas jag innerligt att hon höll isär spottkoppen och tekoppen, men man vet aldrig..). Smackandet, smaskandet, rapandet, fisandet och allehanda andra kroppsljud (företrädelsevis producerade någonstans i munregionen) är taiwaneserna enligt min mening på tok för förtjusta i och det tillhör nog en av de få saker jag aldrig någonsin ens vill vänja mig vid.

Det hörs inte på bilden men oberoende, statistiska undersökningar (läs: mina 6 månaders vistelse i landet) visar att cirka 107% av taiwaneserna smaskar i en utsträckning som skulle kunna betecknas som "störande" eller "mycket störande".

Ljud jag saknar

Säkerligen finns det någon av våra hundratals kanaler som visar någon form av komediserier vid någon tidpunkt på dagen, men jag har inte lyckats pricka in någon sådan sändning ännu. Det är alltså snart 6 månader sedan jag såg något avsnitt av "vänner" eller liknande, och jag kan sakna ljudet av det där pålagda burk-skrattet ibland. Det är något så banalt och vardagligt över det, som jag aldrig tänker på när jag är hemma men som fattas mig lite när jag är här. Ljudet av Rapports jingel saknar jag också, framför allt på morgonen när man är lite nyvaken och ljudet av morgonnyheterna blandas med doften av nybryggt kaffe. Svenska hallåor och underhållningsprogram ser jag också fram emot att få lyssna till om 2 veckor.


Tyvärr kommer jag väl antaligen inte att kunna få uppleva så mycket sommarljud, men kanske kan jag få höra en och annan efterlängtad koltrast. Deras sång på vårkanten, när det fortfarande är lite kallt i luften men börjar bli ljusare på eftermiddagarna, är något av det bästa jag vet med Sverige. Varma sommardagar tycker jag om Hemglassbilen och ljudet av en motogräsklippare långt i fjärran.

Fast mest av allt saknar jag nog havet och tystnaden hemma i Vejbystrand, och det får jag garanterat uppleva. Det ska bli kanon!

Fotona från Kambodja

Nu finns foton från Kambodja i mitt webbalbum. Vi skulle skojja och kalla oss för Kambodjagänget -08, men vi tappade bort 10 år hela tiden och sa -98 istället. Så sen fick det bli det.

men skärp dig för tusan!

I förra veckan satt vi och såg hungrande barn äta upp våra frukostrester. Idag läser jag det här:

Nicole otursdrabbad - tappar bort skor och stylister

VÄSTERÅS. Först försvann hennes specialbeställda
Dior-skor. Sedan fastnade hennes stylister i en grekisk flygstrejk.
- Jag har gråtit jättemycket, berättar Nicole Fuentes.

Det är ju så att man baxnar. Jag har ingen aning om vem denna Nicole Fuentes är, men hon har redan säkrat en plats på min lista över "mest patetiska människor någonsin". Grattis Nicole.

Alarmerande

Grrr!!!
Vissa saker gör mig bara galen här! Vissa små saker, som att ingen jädra taiwanes kan begripa att de kanske skulle kunna ta och prata lite långsammare om de märker att de pratar med en person som har ett ordförråd i klass med en treåring, som att de absolut inte kan förstå vad man menar om man råkar vilja ha något som är precis lite utanför de ramar som finns på förhand uppsatta (vad då hudcreme utan whitening effect? vad då liksom!? Den hudcreme som stod närmast till hands har en blekande effekt, och den vill jag inte ha, men vad kan det då vara för något konstigt jag kan tänkas fråga efter när jag säger "precis den här, men utan whitening effect"? Nej, det går ju absolut inte att tänka ut), som att de är helt galna i att rapa upp inlärda fraser som ingen jäkel vill höra bara därför att det ska så vara (när man går och tittar på saker i butiken kastar de sig tex efter en och berättar detaljer om materialen som sakerna man tittar på är gjorda av, på knagglig engelska, trots att jag inte alls vill veta något om detta). Och sen är det det här med säkerheten. De är helt knäppa med sitt säkerhetstänkande. Man ska hålla sig hårt i räcket när man åker rulltrappa, stå i den kameraövervakade zoonen om man åker tunnelbana som ensam kvinna efter 20 på kvällen (och detta i vad som måste vara världens absolut säkraste tunnelbana), och inte dricka för mycket kallt vatten. Samtidigt som det självklart får plats 3 personer, varav en håller ett hjälmlöst spädbarn i famnen, på en scoter som susar fram i den helt galna Taipei-trafiken. Samtidigt som killen som levererar gas slänger upp 7 gastuber på sin scoter och drar fram i samma trafik - gärna med en cigg i munnen.

Ikväll är jag extra trött på säkerhetstänkandet här, eftersom man i vår bostad installerat ett obegripligt högljutt brandlarm.

Som går av sisådär en gång i månaden.

Senast nu ikväll, klockan halv 12 på natten, drar skiten igång och tjuter så att man kan dö av hjärtsnörp på kuppen. Det går knappt att ens skrika till varandra när det sätter igång, så högt är det. Förra månaden drog det igång vid 4-tiden en lördagsmorgon. Andra gånger har det bara tjutit en kort stund, 5-10 sekunder (även om det är mer än nog för att bli klarvaken), men idag trodde vi nästan att det brann på riktigt för det höll på i flera minuter. Vi fick så klart slänga på oss kläder, greppa passen i högsta hugg och börja ta oss ut, när larmet plötsligen tystnade och vi fick veta av våra trevliga grannar att det hela bara var ett falsklarm. Visst, det var jätteskönt att det inte brann. Men det hade varit tusan så mycket skönare att inte behöva höra det där bedrövliga larmet överhuvudtaget.

ticket to heaven

Traveling to Copenhagen
Mon 3-Mar-08

Traveling to Taipei
Thu 13-Mar-08

Det ni ser ovan är utdrag från en biljett bokad i mitt namn. Yes! Jag landar på kastrup den 3:e mars klockan 19:25. Det ska bli helt underbart att återse vänner och familj. Dessutom lyckades jag hitta flighter som tillsammans med 2 byten endast genererar en restid på 18 timmar och 10 minuter. Kanske landar jag pigg som en lärka!

Kanske inte...

Kallt

9 ~ 10

EXTREMELY COLD

Så här ser väderleksrapporten ut för Taipei just nu. Den stämmer inte riktigt, för idag har vi haft så lite som 7 grader! En av Jens kollegor berättade att han aldrig upplevt så låga temperaturer i sitt liv förrut. Om en vecka ska det gå upp mot 19 grader, och redan till helgen spås solen titta fram lite grann, så vi ska nog klara oss igenom köldknäppen, men kallt är det!

Det hänger på höjden

Vissa saker vänjer man sig vid snabbt, andra vänjer man sig aldrig vid. Höjden på vår badrumsspegel är något som stör mig varje dag. Foto nedan är taget med kameran i höjd med mina ögon när jag står rakt.



Det ska bli rätt skönt att flytta.

Har du diarré?

Jag har ju tidigare nämnt att man pratar om lite andra saker här i asien än vad vi gör hemma, och att det är ok att säga vissa saker som inte skulle vara ok att säga i Sverige. Min personliga tränare är ett exempel på en person som ganska ofta säger saker till mig som får mig att reagera lite, och han ställer frågor som jag verkligen inte skulle förvänta mig att få av en svensk. Ämnen som avhandlats redan i början av vår bekantskap är giftemål, planer på att skaffa barn, klädstorlekar och så klart kommentarer om att jag ser för djävlig ut när jag är trött. Jag trodde att jag vant mig vid det där nu. Att han inte skulle kunna säga fler saker som jag skulle kunna hoppa till av. Så fel jag hade.

När jag idag ringer för att tala om att jag inte kan komma på dagens träningspass eftersom jag fortfarande inte känner mig helt frisk sedan min resa frågar min tränare rakt ut "har du diarré?". "eh..." svarar jag, och kläcker ur mig något rumsrent om att jag nog ätit något olämpligt i Kambodja, medan jag hoppas på att vi snabbt kan komma ifrån detta samtalsämne. "Jag har nämligen diarré just nu" fortsätter min tränare. "eh..." blir mitt intelligenta svar ännu en gång. "ja, jag åt för mycket fisk under det kinesiska nyåret" förklarar han, och jag funderar på om jag ska be honom vänta medan jag hämtar block och penna för att anteckna, men inser sedan att han nog fortfarande inte förstår ironi och låter det hela därför passera.

Kambodja

Det är varmt och skönt under våra 9 dagar i Kambodja. Solen skiner så gott som hela tiden, utom just den dag vi spenderar på de öppna och oskyddade tempelområdena, vilket är väldigt skönt. Templen är imponerande på så många sätt, trots att vi får dela upplevelsen av dem tillsammans med ett gott antal andra turister samt mängder av försäljare (främst barn) som ständigt ropar efter oss att vi ska köpa än det ena än det andra, för ynka "one dollar!". En morgon beger vi oss iväg till Ankor Watt medan det ännu är mörkt, och är faktiskt de första som är framme vid templet. Det är mäktigt att gå den breda och stora gången fram i mörkret, akompanjerade av nästintill öronbedövande surr ifrån den omkringliggande djungeln, och bara svagt ana det mäktiga templet mot natthimlen. Långt innan det börjar ljusna sluter dock ett stort antal turister och försäljare upp, och vi får se dagen ljusna till ljudet av klickande kameror, smaskande asiater och försäljarnas eviga upplysande om att det finns kaffe att köpa, stolar att hyra.

Innan vi åker vidare tar vi en båttur kring ett flytande samhälle. Från början var det vietnamesiska flyktingar som bosatte sig på floden för att de inte hade någon annanstans att ta vägen, och nu bor de kvar där. De följer regn- och torrperioderna och flyttar sina hus längs med floden för att passa vattenståndet, och det är intressant att se hur de lever. Jag får upplevelsen av att man idag livnär sig mest på turism. Vi blir förvånade över hur skickliga barnen är på att hoppa mellan de olika turistbåtarna och erbjuda kylda drycker och frukt till försäljning, och somliga av dem försöker locka pengar genom att erbjuda möjligheter till fotografering tillsammans med ormar. Mest snopna blir vi nog ändå när en liten flicka kommer flytande i en balja som hon paddlar med en stor träslev. Det visar sig snart att en båt i närheten plockar upp och sätter av flickan där möjligheterna att tigga pengar verkar störst, men det är inte utan att allas vårt medlidande väcks när hon först kommer flytande, till synes helt ensam i sin balja.



Vi lämnar Siem Reap, den stad som ligger i anslutning till de historiska templen, och hyr en minibuss som med en snitthastighet på ca 60 km/h på 6 timmar tar oss tillbaka till huvudstaden Phnom Penh där vi stannar över natten. Staden är stor och skräpig, som så många andra delar av landet, men har en viss charm. Nästa dag åker vi buss de 23 milen söderut för att komma till den lilla strandstaden Sihanoukville. Det tar 4 timmar att åka. Vi passerar gröna slätter, de gråa hyddor och enklare hus där kambodianerna bor, under en blå himmel medan det röda gruset yr omkring oss. Korna, som självklart obekymrat lunkar både brevid och på vägen och därmed orsakar en och annan hård inbromsning, är så magra att man ser ut att kunna sticka sig på deras revben. Det är fattigt, fattigt, fattigt. Men vackert på många sätt ändå.

I Sihanoukville finns egentligen inte så mycket att se. Mer än smuts och misär, förutom en fantastisk strand. Det duger gott för oss, och vi har sköna dagar på stranden, på hyrda motorcyklar, på båttur och på en obebodd ö. Maten är helt ok, och framför allt är frukostarna goda. Mest tid spenderar vi nog ändå på att hänga i de otroligt sköna strandfåtöljer som vart och varenda hak verkar ha investerat i. Solen skiner, tiden står stilla, vi skämtar och skrattar tillsammans och allt känns för det mesta bra. Vi vänjer oss ganska väl vid tiggarna och försäljarna, men när barnen kommer fram och tigger våra frukostrester för att mätta sina hungriga magar är det ingen av oss som lämnas oberörd. Vi kan bara hoppas att den kalcium de får i sig när de hungrigt dricker upp vad som är kvar av mjölken vi fått till vårt kaffe gör god nytta i deras små kroppar, och att de pengar vi spenderar i landet kan hjälpa till att bygga upp något i framtiden. I en av våra guideböcker står det att man i Sihanoukville verkligen har möjlighet att känna på hur det känns när mätaren för det dåliga samvetet slår i taket, och vi kan alla bara instämma i detta.

Sista dagen och natten innan avresedagen spenderas åter i Phnom Penh. Vi går på marknad där vi handlar sjalar och dvd:er, några av oss tittar på museum, andra tittar på staden, och så njuter vi av att bo på ett lite finare hotell. Efter att ha spenderat en vecka i en blandning av salt och sand, boendes för 13 dollar/natt utan varmvatten (och i mitt och Jens fall även utan fungerande handfat, tills vi flyttade till ett lite bättre hotell de två sista nätterna i Sihanoukville) tycker vi alla att det är skönt med manglade lakan och varma duschar. Alla känner vi dessutom mer eller mindre av att vi befinner oss bland ovana bakterier (somliga av oss har rejält med "små kambodianer i magen. med svärd" vilka orsakar knip och allmän oreda) så när avresan närmar sig verkar alla vara ganska överens om att Kambodja var en härlig upplevelse, men att det ska bli ganska skönt att komma hem. Precis som det ska vara.

Finaste bilden från Kambojda..

..tar Jens redan första dagen i landet. Vi landar vid lunchtid och efter att jag konstaterat att Kambodja verkar vara ett land jag gillar (utan att ens ha lämnat flygplatsen, vilket övriga resenärer gör sig lustiga över) tar vi en minibuss norrut till staden Siem Reap. Det tar 6 timmar att åka på dammiga och gropiga vägar (egentligen väg, i singularis, eftersom detta är den enda asfalterade vägen som går mellan Siem Reap och huvudstaden Phnom Penh) och därför gör vi ett stopp för att sträcka på benen. Det är under detta stopp, då vi köper vatten, torkad frukt och tittar oss förundrat omkring på det vackra landskapet, som eftermiddagens solstrålar når en liten flicka med sitt yngre syskon (?) och Jens knäpper bilden nedan.




Eftermiddagens solstrålar är sedan länge försvunna här i ett 12-gradigt Taipei, och jag borde sedan länge ha krupit i säng. Resan var fantastisk och jag kommer att återkomma till den framöver, men just nu är det faktiskt ganska skönt att vara hemma.

Hej då, inboxen!

Åh! Jag har så många mail jag skulle velat svara på, men den här dagen (då jag till och med varit ledig från skolan) har inte alls blivit som jag tänkt mig! Hade trott jag skulle ha oceaner av tid att sitta hemma och skrutta med en kopp kaffe och skriva mail, men så blev det inte. Det blev väldigt bra för min del ändå, men för er som känner att ni väntar på ett mail kan jag bara säga - den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Eller nått sånt...=)

Nu är det i alla fall Kambodja om ca 7 timmar, så nu måste jag verkligen packa. Vi hörs om en vecka!