Sista hänget med gänget

Efter 2 månaders studier i kinesiska är första perioden studier över. Somliga av oss åker hem, men de allra flesta fortsätter vidare till nivå 2. Vi är flera stycken som hamnat i samma grupp även nästa period, vilket är kul. Det ska bli skoj att lära känna lite nya människor, samtidigt som det är skönt att ha några kvar i gruppen som man känner sedan innan. Tyvärr åker min amerikanska vän, Chelsea, hem. Det kommer bli väldigt tomt efter henne eftersom vi umgåtts så många timmar varje dag. Hon och jag åt en sista lunch ihop idag, och firade med riktigt amerikansk mat på vårt vanliga ställe, "The Diner".

Tempot på lektionerna de här sista dagarna har inte varit särskilt högt och det har känts som att vi alla inte riktigt orkat förmå engagera oss i våra studier lika mycket som tidigare, men jag firade i alla fall med att ha 99 rätt av 100 möjliga på "teminens" sista prov. Efter att vi skrivit våra prov gick vi ut och tog en öl i parken som ligger precis bredvid skolan. Och så tog vi foton på varandra, så klart. Massor av foton.

Ett par st från klassen, vackert poserande.
Chelsea dricker taiwanesisk öl.


Och så bilden som inte blev som den skulle. Bakom mig ligger 2 av mina klasskompisar som trillat just i fotoögonblicket.

Solen strålade och det var helt underbart ute, och det kändes nästan lite vemodigt att behöva bryta upp ifrån både parken och vår trevliga grupp. Mitt vemod varade dock inte så länge eftersom jag skulle hem och packa. Malaysia hägrar. Nästa gång jag bloggar har jag både haft semester och börjat nya studier, med nya klasskamrater och inte mindre än två nya lärare - jag ska ta privatlektioner 3 gånger i veckan för att få lite flyt i mitt tal. Mycket kul framöver, alltså.

Inte min kopp te

Torsdag, 28/11 -07.
Jens kommer hem med en färgglad påse i handen

Eva: hej! vad har du där i påsen?

Jens: Det är en ny telefon som jag ska visa för kunden jag ska till imorgon.

Eva: åh! en ny telefon! Vad spännande! Får jag se?! Eller är den kanske hemlig ännu? Eller har den sådär, hmm..vad heter det..."visats"* redan!? Kan jag få se!?

Jens: eh. Joe. Den är "visad". Du kan få se den.

Jens sträcker ner handen i sin påse och plockar upp något som ser ut ungefär så här (fast med lite fler knappar på):

Eva: åh. jaha. eh. Var det där en telefon sa du?

Jens: Ja. En sådan här "big board" som vi använder när vi utvecklar telefonerna. Jag har ju berättar om dem? Den här kan man faktiskt ringa med! (det sista sagt med stolthet i rösten)

Eva: men det är big boards är ju sådana som du arbetar med hela dagarna?

Jens: Ja?

Eva: Och vad var nu det roliga med ditt jobb sa du?


*Om en telefon har "visats" så är den kanske inte släppt till försäljning ännu, men så färdig att den inte längre räknas som företagshemliget. Typ.
Ps. Bilden har jag hämtat på nätet. Även om Jens stora klump med datasaker på inte var superhemlig så fick jag tydligen inte ta foto på den och lägga upp på bloggen. Känslig han är, Jens. ds.

Rekord?

Lunchade med en mycket frusen vän idag. "Det måste vara årets kallaste dag idag! Tror du inte det? Det är väl inte mer än 14 grader?" sa hon, och drog sin sjal tätare omkring sig. Just då fick vi båda syn på en sådan där reklamskylts-termometer som visar tid och temperatur med stora digitalsiffor. 17 grader, visade den.

När det är 17 grader i Sverige knäpper jag upp jackan och njuter av livet. I Taipei är det en ursäkt att bädda ner sig i soffan med en varm filt och en film. Man vänjer sig snabbt vid värmen. Men blommar gör blommorna fortfarande.

Typiskt Taipei

Det blinkar och glittrar och surrar och har sig överallt i stan nu. Julskyltandet går verkligen i linje med så mycket annat här - det är kopierat nästan rakt av ifrån USA. Inte för att det skulle vara bättre eller sämre för det, men jag påpekar detta för att ge en hint om i vilka mängder och med vilken måttlighet pyntandet sker (stora mängder och ingen måttlighet alls). Det känns lite udda att gå omkring i 20 graders värme (fast idag har det bara varit 16 grader och jag har hört mången taiwanes huttra och klaga över den oohyggliga kylan) höra julsånger spelas, se julpynt överallt och dricka jul-kaffe på starbucks.

Jag har tyvärr inga bra bilder på juldekorationerna, så jag lägger upp två bilder på scotrar istället. De är trots allt fortfarande det mest dominerande i stadsbilden, julpyntet till trots.

Både scotrar och Taipei 101. Mer typiskt Taipei blir det nog inte. (Den här korsningen är för övrigt vår närmsta, stora korsning. Jag tror jag ser den ungefär 2017 gånger om dagen. Den är väldigt mycket Taipei, för mig)

Parkerade scotrar med neonskyltar i bakgrunden.

5 dagar i december

För Jens ser schemat framöver ut som följer:

1-9 december - Malaysia
10-23 december - Korea
24-27 december- Hong Kong

Detta innebär att han kommer att spendera 5 dagar av december i Taipei. För min del, som kommer att vara med på hela första och sista resan samt komma över en helg till Korea, innebär det att jag kommer att besöka 3 nya länder inom loppet av en månad. Och dessutom får jag träffa min familj som möter upp oss i Hong Kong! Kan knappast bli bättre!

Bot mot november

Det är grått, fuktigt och i Taipei just nu. Det har regnat ganska kraftigt både igår och idag, och förutom att det är 20 grader varmt har det mest känts som typiska svenska novemberdagar. Så på lördag åker jag och Jens till Malaysia. Det ska bli fantastiskt.

Ny fransk

Jag faller ganska lätt för fransk musik, har jag märkt. Inte så att särskilt många av mina topp-20 artister kommer ifrån Frankrike, men de artister jag gillar har jag inte behövt mer än ett par-10 sekunders lyssning första gången jag hört dem för att veta att jag gillar dem. I torsdags upptäcktte jag franska Emilie Simon. På hennes myspace-sida ligger en cover av Davied Bowies "Space Oddity", som faktiskt är bra! Ett vågat drag att ge sig på en nästan helgon-förklarad låt (kan låtar bli helgonförklarade?), men hon gör det bra, tycker jag.

Helg

Vi har haft en slapp och skön helg. Fredagskvällen spenderades hemma hos vänner där vi bjöds på delikat mat och delade en flaska vin innan vi gick till The Wall (klubben där Pernilla Andersson spelade, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg). I samma lokaler som The Wall ligger finns också en skivaffär, där de hade massor med bra musik. Affären är pytteliten, men de hade ändå skivor av svenska artister så som Jens Lekman (tyvärr inte senaste skivan! Har ännu inte fått tag i den) och Taxi Taxi!. Jag köpte 2 skivor av Azure Ray, ett the album Leaf album och Jóhann Jóhannssons ibm 1401, a users´manual. Fina köp, allihopa, tyckte jag. Jag fick dessutom någon gratisskiva med på köpte, som det ska bli spännande att lyssna mig igenom.

Resten av helgen har vi sovit längre och strosat runt i staden med vår nya kamera i högsta hugg. Vi har upptäckt ett par nya stadsdelar, upplevt både goda och mindre goda överraskningar i matväg (ett fint teställe ligger bara ett par steg ifrån
vår tunnelbanestation, och numera är vi fullständigt övertygade om att det inte går att hitta bra italiensk mat i den här staden. Helgens chansning på ett cafe som verkligen såg fint ut var den sista..). Bilderna här är ifrån den poppiga och ungdomliga stadsdelen Ximending där vi strosade ett slag. Vi stötte på ett par japanska ungdomar som ville att vi skulle ta foto på dem. Trodde vi. Det visade sig att anledningen till att de pekade på oss, på sin kamera och fnissade fram "take picture!" var att de ville ta foton på sig själva, stående intill oss. Ja, vad skulle vi göra? Annat än att ställa oss bredvid dem, le så stort vi kunde, och komma snabbt därifrån? De glada japanerna syns till vänster på bilden med Jens och jättehundarna - ett annat udda inslag i Ximendings stadsmiljö. När solen dalade nådde vi en tunnelbanestation och tog oss hemåt för att under lördags kväll en prova på ett par nya, och mycket trevliga, ställen med min brittiska vän och hennes man.

Förutom ett ypperligt te-ställe har vi även en stor marknad precis runt hörnet från vårt hem, och där kunde man köpa allehanda riktigt äckliga saker. Jag äter helst inte kyckling i allmänhet, och framförallt inte kycklingfötter eller bokstavlig talat halva kycklingar - delade mitt på med huvud, kam, vinge och fot kvar. Hela fiskar fanns det också gott om för den hungrige, eller varför inte levande jätteräkor? Förutom all den konstiga maten får man akta sig för människor, barn, djur, scotrar, minilastbilar och gud vet vad när man går på marknad här, så det är i alla fall en intressant upplevelse även om man inte provar så mycket av maten som finns att köpa. Lunchen intog jag och Jens under mycket trevligare former på ett hak här i närheten, och vi konstaterade att det nog kommer bli ett hårt slag när vi tvingas vänja oss av med att äta dumplings så snart andan faller på. Dessa små knyten ser ganska oansenliga ut, men smakar vidunderligt.

Livet rullar på. Jag misstrivs inte här på något sätt, och jag paniksaknar inte Sverige, men jag börjar få den där känslan i magen, den där fullständiga övertygelsen om att det är Skåne som är Hemma. Har just läst Unni Drougges bok "Slyngstad Events" och kan i denna stund till och med tycka att det hade varit fint att komma hem och frysa lite, för att få blicka ut över ett nattsvart Skälderviken under en kall och stjärnklar himmel där månen spelar sig i vattnet.

At bränna pengar

När Jens och jag kom hit förundrades vi över sophanteringssystemet här. För det första spelar sopbilarna som sagt Für Elise för att markera att de kommer, så som hemglassbilarna hemma spelar sin trudelutt så att man ska veta att det är dags att gå ut och köpa glass. För det andra så har de som mål att återvinna allt, och man ska använda olika typer av påsar för olika typer av avfall och lägga i olika kartonger, boxar och kylskår (för matrester). Och sen var det ju det här med att varje familj verkade bränna en hel del av sina sopor, i små röda kärl, mitt ute på gatorna. Flera gånger observerade vi detta underliga beteende, och tyckte att det verkade ganska ineffektivt eftersom kärlen var så små och rimligtvis inte kunde rymma så mycket sopor. Sedan visade det sig att det inte är sopor man eldar, utan att det hela är en religiös akt. Eftersom man bränner människors kroppar efter deras bortgång, måste man också bränna saker man offrar till de dödas förmån. Då man har sina förfäder att tacka för mycket vill man självklart att de ska ha det bra, där på "andra sidan", och därför förser man dem med mycket pengar att sätta sprätt på - genom att bränna dessa. Nu är det inte faktiska pengar som bränns, utan en särskild sorts "spökpengar" som man eldar upp. Bredvid de små röda kärlen där "pengarna" brinner brukar man ha ett bord med frukt och rökelse på. Jag vet ännu inte riktigt vad man gör med den där frukten när man tar undan borden, men på något sätt står de i alla fall framme som gåvor till ens förfäder. I mitten på min bild av ett sådant där bord ligger en hög med "spökpengar", redo att eldas upp.

Lustig shopping

Min vän Lotta kommenterade fotot av Jens bredvid julprydnaden i förrförra inlägget, och den nya tröja Jens hade på sig vid fototillfället. Det är något med Jens, för han får så ofta killar att falla för honom. När vi var och handlade kläder senast började det med att den manliga expiditen i kassan kommenterade att Jens hade gjort ett ypperligt bra val av tröja. Jens log, tackade snällt för de vänliga orden, och sa att han också trodde han skulle bli nöjd med sitt köp. "Den passade verkligen dig!" fortsatte expiditen och började smått tindra med ögonen. "Tack, tack", svarade Jens. "Färgerna i tröjan går så perfekt ihop med färgen på din hud", gick expiditen på, och uttryckte om möjligt än mer engagermang i Jens klädval. Jens började få svårt att finna svar på denna svada av komplimanger, när expiditen fortsatte: "och för att inte tala om dina ögon! Tröjan lyfter verkligen fram ögon!" och i nästa andetag: "du har så otroligt vackra ögon!". Jens börjde nu bli lite smått besvärad och såg ganska lättad ut över att kortköpet nu var genomfört och det var dags för oss att gå. Jens trodde han skulle slippa komma på varianter av artiga kommentarer att besvara de generösa kommentarerna med, men då slänger sig expiditen över disken och sträcker fram sin hand för att skaka den med Jens. "Jag heter Jerry" utbrister han, ler stort och ser helt salig ut. "Och det här är min vän!" säger han medans han puttar fram sin manliga kollega, som även denne tindrar och ler mot Jens. "Eh.. jag heter Jens" säger Jens och försöker backa iväg för att komma ur affären, varpå vi blir följda hela vägen ut av de två leende, tindrande expiditerna som vinkar efter oss ropar saker som "kom snart tillbaka!" och "tack för att du handlade här!"

Jag kunde inte låta bli att le ganska stort jag också.

Svårt att hålla mungiporna i styr hade jag också när jag handlade skor på Marks & Spencer i veckan. Den brittiska klädkjedjan är den enda som har byxor i min storlek, och även det enda ställe där det finns mer än ett par skor i min storlek att välja mellan. I alla fall så fick man för varje tusenlapp (NT $) man handlade för en lottsedel med vilken man kunde deltaga i affärens stora jullotteri. Expiditen, denna gång en kvinnlig och till synes fullständigt ointresserad av Jens, berättade omständigt och engegerat om hur jag skulle fylla i min kontaktinformation på lottsedeln, så att de kunde kontakta mig om jag vann. Och det fantastiska jag kunde vinna var en gigantisk nallebjörn. "It is...ehmm..one hundered..and..I think even fifty five centimeters tall!!" sa hon med illa dold stolhet. Jag svalde hårt, frågade vänligt om det gick för sig att jag fyllde i mina kuponger hemma och lämna in dem vid nästa köp, och skyndade mig sedan tillsammans med Jens ut ur butiken och därefter gick vi skrattande hemåt.

En god anledning att köpa en systemkamera

2 bilder tagna i vårt vardagsrum:

Den här bilden är tagen i "night snapshot"-mode, utan blixt, med min i vanliga fall mycket omtyckta kompaktkamera Cannon PowerShot SD450 (amerikansk beteckning för Ixus, 5 megapixlar)

Nästa bild är tagen med vår nya Nikon D80 och vårt fasta objektiv (50 mm/1.4).


Vilken bild tycker du ser mest inbjudande ut?

När asien blivit vardag

Idag köpte jag och Jens en systemkamera och 2 objektiv (en Nikon D80 med 1 zoom objektiv 18-135 mm och ett ljuskänsligt, fast objektiv 50 mm/1.4). Det ska bli kul att ge sig ut på stan och ta bilder nu! När vi sprang runt i kamerakvarteren blev vi plötsligt hungriga. "Vi kanske borde äta" sa Jens. "mm..", svarade jag och såg mig omkring. "Där!" fortsatte jag, och pekade på en dörr 3 meter bort, "det ser ok ut". Jens höll med om att det såg ut att vara den mysigaste av de ca 17 restauranger vi hade inom armlängds avstånd, och vi gick in. Ganska snabbt upptäckte vi att menyerna bara var på kinesiska, i ganska vanlig ordning. "Vi får be om mat och ta vad vi får, som vi brukar" konstaterade jag. Efter att vi beställt var det dags att duka fram te och bestick, och vi fick frågan om vi ville ha någon sked. Vi tackade ja till detta, och tänkte att maten nog var svår att äta annars. När maten väl kom in visade sig denna vara kokt ris med strimlat kött och lök. "Det här måste ju vara lättast att äta med pinnar! De gav oss nog bara skedar för att vi är utlänningar", utbrast jag. och Jens höll med. Vi började glatt äta och maten var väldigt god. Vi hade ätit och suttit och småpratat en stund när Jens plötsligt frågade "har du tänkt på vilken skillnad det är på dig nu och på hur du var i augusti, innan vi kom hit? Tänk om augusti-Eva träffat november-Eva för att gå ut på restaurang. November-Eva trillar glatt in på första bästa hak och beställer hej vilt från menyer hon inte kan läsa, vill helst äta med pinnar och tycker att kokt risk med kött och lök sitter som en keps en grå torsdagseftermiddag. Augusti-Eva hade nog inte ens velat var kompis med November-Eva".

Han har rätt. Innan jag kom hit tyckte jag att asiatisk mat var pest och pina (den är säkert det fortfarande, i Sverige! Men här är det fantastiskt!), jag var inte så förtjust i främmande, konstiga saker och jag var absolut mest bekväm med att äta med kniv och gaffel. Så snabbt man kan vänja sig, ändå. Det som var främmande bara för några veckor sedan reflekterar jag inte ens över nu, och även själva känslan att något är främmande har blivit bekant. Jag börjar nästan känna mig lite hemma här i Asien nu.

Dock är jag inte så hemma att jag känner mig blasé inför taiwanesernas julskyltning och Jens fick vackert stå modell idag när vi gick förbi nedanstående helt vansinnigt fula "dekoration".

Dimensioner

Taipeis tunnelbana är verkligen smidig. Den är ren, tågen går ofta och det är vansinnigt billigt (kostar 16 NT$ att åka en inom centrum - alltså 3 kronor och 20 öre). Dessutom är det bara "vanliga" människor ppå tunnelbanan (som i resten av stan) och eftersom alla har samma syfte som en själv (att bli transporterad från punkt A till punkt B) behöver man inte vara sådär överdrivet vaksam på sina saker som ofta är fallet i andra städers tunnelbanesystem. Allt är alltså frid och fröjd, förutom en liten detalj. Den där lilla, men ack så viktiga, möjligheten att ta sig till perrongen och därmed själva tågen. Oftast finns det bara 1 eller 2 ynka rulltrappor, och det är inte alltid de komplementeras med en vanlig trappa. Inte ens under lågtrafiktimmarna kan ett enda litet tåg anlända utan att det blir fullständigt stopp på perrongen. De som lämnar tågen knuffas och skuffas för att försöka ta sig fram till trappan, och de som ska på tågen får slåss mot strömmen för att komma med sitt tåg. Det är verkligen löjligt feldimensionerat! Hur tänkte de egentligen? Inte alls, kanske. Kanske gick det till såhär, när antalet rulltrappor ner till en genomsnittlig perrong bestämdes:

Mr Wang: Så. Då var det det här med rulltrapporna ner till perrongen. Hur många ska vi ha?

Mr Lee: hm.. 3 kanske?

Mr Wang: 3? verkligen? Jag gillar 2. 2 är ett bra tal.

Mr Teng: ehum.. jag tycke nog vi ska ha ganska många rulltrappor. Kanske 8?

Mr Lee & Mr Wang: 8!??!!

Mr Teng: jae...? Eller?.. Det är ju ganska många som ska upp och ner till de där perrongerna, så jag tänkte att...

Mr Wang: men 8!??! Hur skulle det se ut!? Jag har i och för sig aldrig själv åkt tunnelbana, men 8 är ju bara helt otänkbart!

Mr Lee: ja! Med 8 rulltrappor blir det ju inte alls någon bra feng shui. Jag gillar också talet 2.

Mr Teng: oj, det tänkte jag inte på. My bad. 2 får det ju bli.

Mr Wang: då är vi eniga! 2 rulltrappor blir det. Vad var nästa punkt på agendan?

Det måste ju har varit något sådant. För inte tusan kan de ha byggt tåg som tar en väldans massa folk och sedan inte tänkt på att den massan måste ta vägen någonstans? Eller? Kan de?

Ny

Att komma hem nytränad till en nystädad lägenhet med ett par nya byxor i handen är inte helt fel. Efter 3 månaders intensiv jakt hittade jag äntligen detta enda par som var tillräckligt långa i benen för att passa mig. Eller ja, jag måste lägga ner dem för att de ska passa, men det går att göra detta, vilket liksom är det som får räknas.

Hela dagen har varit väldigt bra, från fin lunch med jättetrevligt sällskap på Grand Hyatt (vardagslyx är underbart!), till en lektion i kinesiska som gick bra, till byxköp och lyckad träning. Dessutom har staden i dag badat i ett nytt typ av ljus, som verkligen piggat upp. Jag känner mig nästan som en ny människa!

Eftermiddagssol

Tog en promenad upp på ena berget som omger Taipei igår. Den senaste veckans fina väder höll i sig och det var väldigt fint ute. Jag brukar inte tänka på Taipei som en vacker stad, men igår var den det.

Tempel i eftermiddagssol

Taipei i eftermiddagssol

Aldrig har det varit så skönt att komma hem..

..som efter att ha gått hem tidigt från kvällens övningar, stått framför entrédörren hemma, insett att min nyckel ligger på bordet bakom vår låsta dörr, fått ta en taxi över halva stan, få Jens nyckel och därefter ta en ny taxi tillbaka och sedan äntligen kunna låsa upp och kliva in i vår lägenhet.

Att jag hade sällskap på toaletten var däremot inte lika skönt, eftersom sällskapet bestod av en ca 7 cm lång kackerlacka. Vi har aldrig haft några problem med några skadedjur förut, och jag hoppas innerligt att det här var ett undantagsfall. Fy tusan vad räliga de är!

En vanlig dag i skolan

Vår lärarinna är helt fantastisk, tycker jag. Inte bara för att hon har tålamod med att vi gång på gång glömmer ord, uttalar fel och är allmänt hopplösa, utan även för att hon lägger upp vår undervisning på ett så smart och bra sätt. Vi övar på allt, att skriva, lyssna, prata, berätta historier, hålla föredag osv osv. Vi behöver aldrig sitta stilla i ett helt 2 timmarspass, utan hon fixar små lekar och andra utmaningar som gör att vi behöver sätta oss i olika grupperingar, gå fram och skriva på tavlan osv. Dessutom lär vi oss faktiskt en hel del! Från att ingen av oss kunde något, kan vi nu ändå prata om enkla saker med varandra, och somliga i klassen kan snacka en hel del. Att hon dessutom är himla gullig och brukar dela ut små pris i form av små godisaskar, söta anteckningsblock och liknande gör inte saken sämre (två gånger har jag vunnit anteckningsblock med grisar på. Det är ju grisens år i år, så det räknas som sött att ha en gris på sitt block). Senaste tävlingen gick till så att en person fick läsa ett ord på en lapp, och sedan skulle hon eller han beskriva ordet med andra ord, och lagkamraterna skulle sedan gissa det rätta ordet. Det gick som vanligt livligt till, vilket man kan på filmen nedan:

Ofräscht

Igår när jag skulle till skolan hamnade jag med den värsta taxichauffören jag haft hittills. Jag borde ha fattat redan innan jag klev in, för taxibilen var den skruttigaste jag sett den med, men jag hade bråttom och hoppade in i första bästa bil. Chauffören tuggade betle nuts - en sorts halvnarkotisk nöt som vissa taxichaufförer och långtradarförare använder för att hålla sig vakna. Nöten ökar salivutsöndringen väldigt mycket, och den här gubben satt ideligen och spottade röda strålar saliv (nöten gör folk röda i munnen, det ser rätt räligt ut) i en liten kopp Dessutom skakade han och svettades ymnigt. Jag blundade, höll andan, och kom till skolan i tid i alla fall.

Senare på dagen, efter en otroligt trevlig eftermiddag hos en av svenskorna i Tienmu (faktiskt den person som var den första att introducera mig till filmjölkspulvrets värld, vilket jag är henne evigt tacksam för), tog jag en taxi till tunnelbanestationen och hamnade med en chaufför som spenderade hela sträckan med att rapa och fisa ljudligt.

Väl på tunnelbanan var det packat med folk, eftersom jag åkte i rusningstid, och självklart hamnade jag bredvid en kille vars mun inte sett en tandborste på flera år. Han stank ruttet ur munnen.

Det var inte dagen för trevliga transporter igår. Men trevligt hade jag, både i skolan, i Tienmu och på restaurang och bar på kvällen. Nu ska jag och Jens äta frukost i sängen och se en film.

Lycka är..

..leverans ifrån Sverige!


Rikard är min nya bästis! Tusen tack! Jag längtar så efter frukost nu! Speciellt eftersom min andra favorit, Charlotte, fixat mig filmjölkspulver. Nu ska här ätas osötad frukost så det står härliga till!

Mera bilder

Nu finns det fler bilder på mitt webbalbum.

Ikväll jobbar Jens sent och jag sitter hemma med lite tända ljus samt senaste The album leaf-skivan och bara har det skönt. Har prov i kinesiska imorgon, så jag skriver några tecken då och då. Sorterar lite bilder då och då. Kopplar av mest hela tiden.

Shades in November

De senaste dagarnas härliga sol och värme har verkligen fått mig att uppskatta Taipei. Idag har vi 24 grader och sol. Precis lagom! Och det känns nästan lyxigt att behöva använda solglasögon i november. Solglasögon var för övrigt det enda vettiga som fanns att köpa ibland gatutsånden i Kenting. Jag hittade ett par snygga, och ett par roliga glasögon. De lite roligare har jag på mig på bilden till vänster. Sådär värst skoj är de kanske inte, men de är lite för stora och runda för att räknas som snygga. Tyvärr hittade Annika & Erik de absolut snyggaste glasögonen innan jag hann lägga vantarna på dem, så jag fick klara mig med bara två par. Kanske var det lika bra så, för jag vet inte om jag klär lika bra som Erik i rosa..

Besök från Sverige

Det har varit svenskar här i Taiwan. Vi pratade så klart med dem, och lärde dem att posera på asiatiskt vis.

Pernilla Andersson, i mitten, gav en mycket bra konsert här i Taipei i söndags kväll. Vi hann inte mer än bara precis komma hem och dumpa våra resväskor innan vi begav oss iväg till konserten. Det var hur bra som helst att få lyssna till livemusik och jag var verkligen positivt överraskad av Pernillas musik, som jag inte hört så mycket av tidigare. Förutom att hennes egen musik var bra, lyssna gärna själva på Pernillas myspace-sida, så bjöd hon på något jag aldrig trodde jag skulle få vara med om - en BRA tolkning av Depeche Mode! Fantastiskt!

På måndagkvällen gick jag åter på konsert, men denna gång var det körkonsert i National Consert Hall med svensk gästdirigent. Kör och dirigent var så klart väldigt duktiga, men mest imponerad blev jag nästan ändå av publiken, vilken var fullständigt i extas när konserten led mot sitt slut. Jag har aldrig hört om någon dirigent som blivit inropad så många gånger, trots (eller på grund av?) att han hade hela publiken till att ställa sig upp, klappa i händerna, dansa och sjunga "halleluja" i första extranumret.

Svenskar kan. Tydligen!

Engelska i Taiwan

När vi kom hem ifrån Kenting satt det ett meddelande på vår dörr. Det var ifrån vår hyresvärd, som ville ta flera minuter av vår tid i anspråk. Ganska gulligt meddelande, tyckte jag. Med stämpel och allt. Tur det, för annars kanske vi hade trott att någon utomstående skulle ha tagit sig igenom de två spärrarna man måste ha passerkort för att passera innan man ens kommer till vår hiss, förbi den personaltäta lobbyn och upp på tredje våningen för att sätta detta meddelande på vår dörr. Men nu har de ju stämplat pappret, så nu vet vi.

Vad som var mindre gulligt är sättet de "fixat" läckorna som våra airconditions orsakade. En dag började det plötsligt rinna stora mängder vatten ur dem, och detta orsakade långa, svarta ränder på våra vita väggar. Hyresvärden ringde på några hantverkare, som kom utrustade med silikonspruta och täppte till. En vecka senare bedömdes det hela tydligen som "torrt" och då var det alltså dags att måla över. Jag vågar inte ens tänka på vad som bor inuti de där väggarna. Jag hoppas att färgen håller det/dem på plats tills det är dags för oss att flytta ut.

Min nya favorit

Igår köpte vi äntligen en avfuktare. Vilken gåva till mänskligheten! Någon gång i natt vaknade jag till, av att luften i sovrummet faktiskt verkade gå att andas någerlunda ok. Och nu idag är luftfuktigheten i vår lägenhet nere på "bara" 74 %. Och vår nya, fina vän står snällt och brummar fortfarande och omvandlar rå, kall, fuktig luft till torr och fin sådan. Härligt!

Vädret har faktiskt också varit väldigt härligt sedan vi kom till baka från Kenting. Strålande solsken och lagom varmt. Livet i Taipei är helt okej.

Dubbelliv

Att bo utomlands, på ett ställe med noterbar tidsskillnad det nya hemmet och hemlandet, är lite som att leva två liv. Å ena sidan har jag en hel vardag här, med träning, vänner, skola, nöjen, tvätt som ska tvättas, mjölken som är slut osv osv. Saker som är viktiga i studen och vissa av dem kommer säkerligen att spela roll i ett långsiktigt perspektiv, men jag vet inte riktigt vilka av dem ännu.

Å andra sidan har jag de vänner och familj på andra sidan jordklotet. De som spelat störst roll för mig hittills, och som är jätteviktiga för mig även framöver. Jag vill veta vad som händer dem, blir glad när de får barn (jag fick kusinbarn i helgen! Jättekul!), lider med dem när det regnar småspik, vill veta vad de sysslar med och vad som engagerar dem. Det är lite svårt ibland, när kommunikationen ofta blir begränsad till lite platt text på en datorskärm. Tidsskillnaden gör verkligen sitt. På förmiddagarna är jag oftast hemma och har inte så fullt upp, men då där det natt i Sverige. Har hört att det inte är så poppis att ringa för att snacka lite skit då. Dessutom blir det lite svårt att hålla isär kommunikationen ibland. "Mailade jag X sent igår, så att jag kan förvänta mig svar idag? Eller var det tidigt och svaret skulle redan varit här? Eller var det tidiager idag, och jag antagligen inte får svar förrän imorgon? Eller mailade jag inte alls, utan tänkte bara göra det?"

Jag trivs jättebra här och har fantastiskt roligt mellan varven, men mina vänner och min familj ligger mig alltid närmast om hjärtat och det är många gånger om dagen som jag tänker, "det här skulle X ha tyckt om! Det ska jag säga till honom/henne", men sedan går dagen och blir fylld med aktiviteter och så blir det ett helt dygn tills nästa gång det är möjligt att ringa/sitta vid datorn, och oftast blir även timmarna dagen efter fyllda med något och samtalen/mailen blir inte hälften så många som jag hade velat.

Men jag tänker på er, ofta!

Kenting

Tänk er ett sådant där ambulerande tivoli. Slå fast det vid en vik, lägg till ett styck gata och en väldans massa små stånd som säljer fullständigt meningslöst tingeltangel, så har ni Kenting. Dessutom var det fullständigt omöjligt att hitta något ätbart för dagens övriga mål så snart middagen var uppäten. Förvisso åt vi middag på en mycket trevlig uteservering och i klass långt över förväntan, men det kunde inte riktigt kompensera för att min mage inte fick en enda gnutta fibrer under resten av helgen. Fast det kanske också hör ett ambulerande tivoli till?

Solen sken i alla fall. I kapp med blåsten, men det var varmt och skönt i alla fall. Vi hyrde skotrar och åkte runt nästan hela södra Taiwan. På sina ställen var det otroligt vackert, och det var väldigt kul att köra skoter. Att man blir så otroligt snygg i hjälm gör ju inte saken mindre skojig. Jag provade att köra i taiwanesisk stil - med tröjan/jackan bak och fram, men förstår fortfarande inte riktigt poängen med det. De allra flesta skoterförare här har tröjan bak och fram, men jag har alltså ännu inte begripit varför. Att de har långärmat på sig i även den västa hetten beror på att man inte vill få sol på sig, "taiwanese girl need white skin to make man happy", som den tjejen jag frågade angående fenomenet uttryckte sig. Men det borde ju i rimlighetens namn ge lika bra solskydd om man sätter på jackan bak och fram som om den används rättvänd?

I alla fall. Tempereturen i Kenting var mycket skön, och staden passade perfekt till att köra ifrån. Förstår verkligen varför stället blivit populärt, men det är ju en hel del här nere som jag inte riktigt förstår. Det var i alla fall fantastiskt att se havet igen. Det hade jag längtat efter!

Eva gör "en Jens"

När vi flyttade från Sheraton råkade vi få med oss några av deras små shampo-, balsam- och body lotionflaskor. Jens lärde sig ett och annat om dessa under vår vistelse på Sheraton, och nu efteråt tycker vi att de är hemskt behändiga att ha när man reser. De hade alltså en given plats i necessären när det bar iväg till Kenting (rapport kommer senare!). När det så var dags för en dusch shamponerade jag glatt mitt hår men när jag sträckte mig efter balsamflaskan var det plötsligt slut på det roliga.

Texten på den lilla flaskan jag fått med mig och därmed stod och höll i löd: "Body lotion".

Hej då fukt!

Nu blir det ingen blogg på ett par dagar. Imorgon åker vi till södra Taiwan. Till....jag vågar knappt säga det.. tänk om Sara läser...men i alla fall. Vi ska till Kenting. Jag bryr mig egentligen inte om ifall hela stället är en enda stor turistfälla, bara solen är där så är jag nöjd. Ska ta med de pocketböcker jag hittade på senaste damträffen/bokbytarkvällen i exportrådets regi. Och så ska jag se till att Jens sover mycket. Det gör inte så mycket om det är turistigt och tråkigt om man ändå bara tänker sova i solen.

Länge leve låtsaslandet

En liten kille på en 7-8 år springer över tunnelbanestationen. På ryggen hänger en ryggsäck med spindelmannenmotiv och i handen håller han en liten, liten väska med Nalle Puh på. Ur ryggsäcken faller plötsligt en av hans saker. Genast är någon framme, plockar upp den, springer ifatt killen och lämnar över den tappade prylen. Lill-killen fortsätter framåt utan att ha fattat varför hans sak trillade ut. Han springer hinner några meter fram till, innan nästa person lite försynt pentar honom på axeln. "Din väska är öppen", ser det ut som att killen får höra. Han ler lite och vimsar vidare. Alla i omgivningen släpper fram den lille ivrige killen, och här och var får hans ryggsäck små hjälpsamma knuffar för att bättre hålla sitt innehåll på plats.

Detta sker en måndag kl 19:50 (i slutet på rusningstrafiken) på Taipei Main Station. Skulle samma sak ha hänt på centralstation i Stockholm? '

Folk här är så hjälpsamma och vänliga att jag ibland tycker det känns overkligt. De är förvisso ganska försynta och lite blyga ibland, men när detta väl släpper vill de bara väl och har alltid nära till skratt. Inte en enda gång har jag känt mig rädd, osäker eller hotad sedan jag kom hit. Jag har inte ens stött på någon otrevlig människa (även om de säkert också finns).

Att alla människor är huvudet kortare än jag och springer omkring med seriefigurer och annat gulligt tryckta på sina väskor och kläder, som mobilsmycken och som andra tillbehör, kombinerat med den overkliga säkerheten och vänligheten gör dessutom att det ibland känns lite som att bo i en saga. Som om jag vore Eva i underlandet, lite grann.

Ok! Då räcker det..

Skulle aldrig sagt något om att det var mysigt med höstrusk igår (eftersom universum kretsar kring mig påverkar så klart mina uttalanden vädret. Så skyll på mig nästa gång det regnar på midsommar..), för idag känns Sverige verkligen inte långt borta. Det är grått, tungt och lite rått i luften. Än så länge har den råa kylan inte letat sig in i vår lägenhet, men det kanske inte dröjer så länge. Min käre tränare tittade dock förskräckt på mig när jag frågade om det var den här typen av väder vi hade att vänta framöver, och svarade att "no! this is extremely cold!" (vi har just nu 20 grader), så man kan ju hoppas att det inte blir så mycket värre. Väderprognosen ser dock ganska dyster ut för Taipei den kommande veckan, så vi funderar på att åka till södra delan av Taiwan för att bada och sola. Trots att Taiwan inte är större än jämtland är det stora skillnader i väderlek mellan norr och söder. Det går någon form av tropis/subtropisk klimatgräns någonstans på något vis, och det gör att det enligt rykten ska gå att bada året om i söder. Det hade verkligen inte varit dumt att kunna alternera höstmys med slappande i solen.

De personer som jag tycker allra mest synd om i regnet är de som av någon outgrundlig anledning har till uppgift att hålla i en skylt. Lite var stans i stan står det människor som med tomma blickar stirrar rakt framför sig, och håller en skylt upprätt med ena handen. Vad det står på skyltarna förstår jag oftast inte helt, men på tunnebanan kan jag se att det ofta handlar om att rulltrappor är farliga saker och hur man ska göra för att överleva en åktur med dessa hastighetsmonster ("Escalators move fast at 39 meters per minute!" både står det på skyltar och ropas ut i högtalare). De som står utspridda i andra delar av stan håller antagligen skyltar med någon form av reklambudskap, men de står verkligen på de mest udda ställen och jag kan för mitt liv inte begripa poängen med denna form av marknadsföring. Jag hoppas att de får ohyggligt mycket betalt och kan leva lyckliga i alla sina dagar efter en kort karriär som skylt-hållare.

Väder

Höstlejonet, autumn lion, d.v.s den varma sensommarsolen som river allt i sin väg är sedan länge borta. Istället har vi nu haft mulet och duggregn varvat med lite större regn några dagar. Det börjar bli mörkt tidigare (vid 17-17:30 börjar det skymma) och det känns faktiskt lite höst. Idag vid 17-tiden satt jag på Starbucks och gjorde jag läxan med en Green Tea Latte i handen. Då och då slängde jag en blick på de svartregniga gatorna nedanför där paraplyförsedda fotgängare skyndade fram och det kändes nästan som att kura lite skymning. Temperaturen har sjunkit och är till och med under 20 grader ibland, och jag har då och då långärmad tröja på mig. Det är ganska mysigt faktiskt.

Taiwaneserna tar tillfället i akt och använder yllemössa, yllehalsdukar och dunjackor. Jag skojjar inte. Däremot undrar jag stilla ifall de möjligtivs kan ha något fel på värmefunktionen i sina kroppar.

Bjuder på en bild av ett av mina favoritvardagsställen, utsikten vid MRT-stationen Zhongxiao Fuxing, där jag byter tunnelbana varje dag när jag ska till/från skolan. Såhär ser det ut en sen måndagseftermiddag den 2:e november:

Taipei är inte någon direkt vacker stad, men i mörkret och regnet blir det ändå ganska fint med alla upplysta skyltar och billyktor.

Skånekoloni

En lite lustig slump (?) är att de flesta av svenskarna här i Taiwan är från skåne. De svenskar som jag är Jens umgås med allra mest är superskåningar, så förankrade i skånskan och den skånska mentaliteten att det nästan fortfarande luktar skånsk mylla om dem. Den enda svenska restaurangen har en kock från Malmö, som lagar mat med rötterna i vårt platta landskap. Är det för att det är lite, lite närmare till Taiwan från skåne? För att det går bättre förbindelser mellan Köpenhamn och Taipei än från Stockholm? Hur jag än vrider och vänder på fenomenet kan jag inte hitta någon bra förklaring,

Ikväll har jag bjudit in en frisk fläkt till vårt umgånge, en amerikansk kille jag träffade och lärade känna för ett tag sedan. Så nu blir det engelska kring matbordet ikväll, och inte total skånedominans längre. Kanske väl överdrivet att kalla blandningen som uppstår för mångfald, men lite variation blir det i alla fall. I vilket fall som helst blir det säkerligen väldigt trevligt.

Blogged with Flock

Sött

Jag och Chelsea har numera matchande väskor. Vi använder dem, på riktigt, till att ha som skolväskor. Ingen förutom våra klasskompisar och lärare, som på fullaste allvar tyckte de var fina, regerar på dem. Bilden ovan är tagen för några timmar sedan, när vår jättegulliga lärarinna bjöd hela klassen på kaffe i skolans cafe. Även bilden av mig och Issac, nedan, är tagen vid detta tillfälle. Är jag inte bra på att se asiatiskt ut, så säg?


Kaffedrickandet skedde alltså idag, just innan jag gick och klippte mig. Det var skojjigt. När man fick sitt hår tvättat fick man en liten pappersnäsduk med hål för näsan lagd över ansiktet. För tänk om det skulle stänka vatten på en när man tvättar håret! Håret blev..kortare. Har inte riktigt bestämt mig för något annat utlåtande ännu.

Har haft mkt att göra den här veckan då jag har haft tenta i informatik och nu är det fredag kväll och jag ska som vanligt ut och träffa svenskorna. Återkommer!