Taiwan fun

Det blev inget valborgsfirande för vår del igår. Jag tycker att hela poängen med valborg är att högtiden infaller på vår/försommarkanten i Sverige och att man blir så där glad av att kunna vara ute i naturen, och det gör sig liksom inte riktigt att försöka återskapa det i 25-30 gradig temperatur. De som har jobb är dock lediga idag här också, så igår festade vi till det lite genom att gå på traditionell kinesisk restaurang och sedan sticka och sjunga karaoke. På restaurangen käkade vi pekinganka (första gången för både mig och Jens. Det var gott, men inget särskilt mer än så) och dim sum. Som aptitretare fick vi tusenåriga ägg, och även dessa var det premiär för för mig. Äggen kokas inte utan läggs liksom in i något och förvaras sedan svalt i flera månader, och det hela resulterar i att gulan hårdnar och att vitan blir mörk och genomskinlig. Det var faktiskt mycket godare än det både låter och ser ut. Smakade ägg i kubik, ungefär.

Nu ska jag och Jens gå och hämta vår hyrbil och sedan dra runt i Taiwan i 4 dagar. Vi hörs efter helgen!

Trångt och mysigt på KTV

Rainy season

Den främsta anledningen till att jag uppmärksammade att det var nästan behagligt att vistas ute i morse är att det de senaste dagarna varit oändligt fuktigt här. Det härliga, nästan torra och ack så soliga, värdet från de senaste veckorna verkar har försvunnit, och ersatts av någon form av våtvarmt omslag kring stan. Det går inte att gå mer än ett par steg innan en ganska ocharmig hinna av svett och fukt lagt sig överallt på huden, och att sitta ute är inte länge ens att tänka på. Så fort vi kan flyr vi in i väl luftkonditionerade köpcenter och restauranger. Fick under lunchen veta av en taiwanesisk vän att det hela kommer sig av att regnsäsongen börjat nu, vilket jag fick en väldigt tydlig bekräftelse av när himlen plötsligt öppnade sig och gjorde mig dyblöt på bara ett par sekunder under min promenad mot tunnelbanan hemåt.

Nästan

Jag har börjat promenera på morgnarna nu för tiden och har just kommit in från en liten sväng på stan. Idag var det nästan inte alls fuktigt ute. Nästan inte alls för varmt. Nästan inte för disigt i luften, utan man kunde nästan se bergen som omger stan. En riktigt bra start på dagen.

Min stad

En god vän till mig som också snart ska flytta hem till Sverige uttalade under lunchen att hon var glad att hon haft möjlighet att bo här i Taipei, att hon fått chansen att vara här under så pass lång tid att hon känner att hon kan greppa den här staden nu. Det slog mig att jag känner likadant. Jag känner mig verkligen inte borttappad någonstans här nu längre. Det är som att tusen millimeterstora (eller egentligen millimetersmå, men det säger man väl inte?) pusselbitar fallit på plats, och att de tillsammans på något sätt blir mer än summan av delarna. Det är inte bara det att jag vet vilka gator som leder vart, hur det ser ut på gatorna, vilka affärer som ligger där, hur man beteer sig vid ett rödljus, hur man lättast gör för att gå om de otroligt söliga taiwaneserna (herregud! är de aldrig på väg någonstans?!? jag fattar ännu inte hur det är möjligt att gå så sakta som de gör, och ändå röra sig...), vad gatornas olika dofter och ljud kommer ifrån, osv osv, utan något mer. Något jag inte kan sätta fingret på riktigt, men närmast beskriva som en känsla som lutar åt att känna sig hemma. Som om Taipei är min stad. Så känns det nog. Mitt Taipei.

Storebror ser mig

I våra nya kvarter bor det lite fler västerlänningar och vi sticker inte ut lika mycket som vi gjorde i de kvarter vi bodde förut. Trodde jag. Idag blev jag dock upphunnen av en glad liten man under min promenad hemåt ifrån vår närmaste MRT station. "Hallo!!" ropade han käckt, "how are you?". Jag svarade att jag mådde bra och fick sedan en harang andra frågor ställda till mig. Mannen ville veta varifrån jag kom, vart jag var på väg (2 förvisso mycket relevanta frågor. Har ställt mig dem själv ett par gånger....), hur länge jag varit i Taiwan också vidare. "You live close to here, right?" frågade han också, och berättade att han brukade se mig ibland. Mycket noga kunde han redogöra för vilken väg jag brukade gå, och vart han trodde jag bodde. Mannen var mycket rar och i det här fallet var det nästan bara trevligt att bli pådykt på stan, men som sagt jag tidigare så är det ändå lite frustrerande att inte kunna röra mig fritt vart jag vill utan att hela tiden bli observerad. Som att storebror alltid ser mig. Fast storebror i form av en massa små taiwaneser.

I alla fall. När mannen fick veta att jag var från Sverige blev han glad och sa sanningsenligt att han inte kunde förstå hur en nordbo kunde stå ut med att bo i Taiwan (smart kille, det där, när jag tänker efter. Det har ju inte alltid varit en picknick att försöka anpassa sig till livet här). Jag fick veta att han heter Erik och jobbar med att köpa och sälja bildelar, och att det var anledningen till att han känner till Sverige. "You have the sebabba, no?" briljerade han, och jag bekräftade att så var fallet. Sebabba är ju så klart SAAB. Det fattar ju vem som helst.

Keelung

Wannabe Hollywood? Det är ganska långt ifrån, i många avseenden.

Vaknade tidigt idag och fick för oss att vi skulle hyra en bil och köra ut till nordkusten. Enligt Jens, som körde, var det faktiskt inte alls så svårt att manövrera sig runt i den här tokiga trafiken. Jag tyckte att Jens körde hur bra som helst, och blev bara lite förvånad när jag plötsligt fick höra honom lugnt konstatera att "..jaha.. nu fattar jag hur det hänger ihop. Jag och den bilen framför som jag bara hängde på, vi kör mot enkelriktat. Ok."

Jag läste ett inlägg på en blogg där frågan ställdes om ifall det var för sent att bli turist i det land man bott när man snart ska lämna det. Jag tycker inte det. Även om vi varit runt en del i Taiwan så har vi mestadels spenderat vår tid i Taipei, där vi bott. Av flera anledningar är jag glad för det. Bland annat för att vi faktiskt inte hade fått så bra uppfattning om Taipei och kunnat lära oss att känna oss så pass hemma här som vi faktiskt gör om vi tagit varje chans vi fått att bege oss utanför staden, men framför allt för att jag inte tror att det hade gett mig lika mycket att turista tidigare som det gör nu. De utflykter vi gjorde i början av vår vistelse här slutade nästan alltid med att jag kom hem något besviken och lite frustrerad. Det fanns ju ingenting att se här! Inget som jag tyckte var vackert! Även om jag redan tidigare visste att kulturskillnaderna och ovanan vid att se landet låg bakom dessa dystra intryck, så hjälpte den insikten mig inte att se förbi olikheterna mellan det jag är van vid att uppfatta som vackert hemma i Sverige och det jag såg i Taiwan. Nu har jag vant mig mycket mer vid landet, och precis som jag i början upptäckte att jag kunde se nyanser i tillvaron och i staden omkring mig, upptäcker jag nu att jag kan se andra saker än tidigare och att jag tycker att här är väldigt vackert. Förvisso är det inte svårt att tycka att delar av nordkusten här är fin, men även den väldigt fula staden Keelung, som i princip bara är ett enda stort virrvarr av lyftkranar, pråmar, betong och annat som hör industrihamnar till, tyckte jag hade sin charm.

Nedan tre bilder från en av de mera oemotståndliga delarna av nordkusten, Heping Island Park, med fascinerande klippformationer.

En dag i Danshui

Eftersom luften i Taipei är "av så dålig kvalitet att det inte kan rekomenderas att cykla runt i staden" (enligt en av våra guidböcker), är det skönt att komma ut ibland. Idag tog vi oss en 40 minuters tur med tunnelbanan, ut till den lilla kuststaden Danshui. Staden är ett väldigt populärt utflyktsmål för Taipeiborna under helgerna, och idag var det...

..många taiwaneser att trängas med på plats..


..strålande vackert väder..


..härligt att vara vid havet..


..och på det hela taget nästan grisigt skönt.

I Taipei just nu

Det är soligt och varmt (ca 26 grader) och jag driver runt och mår mys med The Nationals "Fake Empire" i min mp3-spelare. Det ser ut ungefär så här:




Och låter ungefär så här (tryck på play för att lyssna):

Dålig skapelse..

Idag hittade jag och Jens något så ovanligt som en restaurang med levande ljust, dämpad belysning, och mjuk, fransk jazz strömmande ur restaurangens högtalare. Mitt i vi-älskar-ljusrör-och-nästan-vad-som-helst-så-länge-det-levereras- med-hög-ljudvolym-land fanns denna pärla som dessutom var sparsamt och vackert inredd. Stora glasfönster vette ut mot en mysig gata och stället hade verkligen atmosfär. Vi satt där och njöt en stund.

Tills någon drog fram en storbildsskärm och drämde på en inspelad konsert med Genesis på högsta volym. Om det finns tillfällen då det är mindre njutningsfullt att lyssna på Genesis än andra (det brukar väl aldrig vara förenat med särskilt mycket nöje) så var detta definitivt ett av dem.

framåt och bakåt i tiden

Det slog mig idag hur mycket det är i min vardag som jag tar för självklarheter, som absolut inte var det för åtta månader sedan. Som till exempel att man börjar äta direkt när man får sin mat, och inte väntar på att de andra vid bordet ska få in sin (eftersom det kan ta allt mellan 3 sekunder och en halvtimma innan det sker), om man har en egen rätt då alltså. För det mesta äter vi ju alla från samma fat. Det är också en självklarthet att att det inte alltid behöver vara så att man får in det man har beställt. Och att folk eldar rökelse och gula papperslappar i små tunnor på gatan då och då. Och att man måste säga vart man ska till taxichaufförer på kinesiska, annars är man körd (och då alltså inte "körd" som i "körd dit man ska"). Och en massa, massa annat. Jag hittar i stan nu. Hittar ganska bra till och med. Det är inte som i september förra året när jag satt i en taxi och storögt tittade ut genom fönstret och undrade vart taxichauffören körde och försökte utröna om han tänkte lura mig eller inte. Nu vet jag att inga taxichaufförer luras (i princip) och att den snabbaste vägen mellan Sheraton (som vi bodde på då) och Ericsson (som jag var på väg till) går precis så som de körde då. Jag minns också att jag tyckte det var svårt att få grepp om staden, och att jag saknade att kunna referera till saker, så som jag i Lund alltid kunde säga "norr om sjukhuset", eller "nära mårtenstorget", eller "längst ner på stora södergatan", eller något liknande. Nu har jag inte refererat till något i Lund på väldigt, väldigt länge. Däremot blir det mycket snack om "väster om Dunhua", "nära 101:an", eller "andra stoppet söderut från zhongxiao fuxing på brun linje".

Jag undrar vad jag kommer göra och var jag kommer att vara om 8 månader från idag.

Sakta men säkert vänder vi hemåt

Åh vad det var härligt att vakna utan feber imorse! Undrar om det är beviset för att man börjar bli vuxen - att man mår så himla kass så snart man blir krasslig? De säger ju det, att vuxna klarar av att vara sjuka så mkt sämre än barn. Jag har aldrig mått så dåligt för så lite tidigare (även om inget slår hur kass jag var när jag hade magproblem och 39 graders feber OCH en resa på sisådär 18 timmar framför mig när vi skulle hem från semestern i Ghana). I alla fall. Idag mår jag bättre.

Vi har nu inte mindre än 3 fester inplanerade för sommaren, I SVERIGE. Det känns konstigt, men bra. 2 av festerna är ju så klart på samma kväll, men det får lösa sig på något sätt. Räknar man med midsommar, som jag alltid viger åt släkt och familj och som i år är bokad att firas hos en av mina kusiner, är antalet inbokade fester 4. Vi har också bestämt oss för att tapetsera hallen i vår lägenhet i sommar och ska snart beställa leverans av den soffa som vi köpte precis innan Jens fick erbjudandet om att jobba i Taiwan och som stått lagrad hos Mio i snart 10 månader. Det är 6 veckor kvar av vår vistelse här och undan för undan poppar det upp saker som rör tiden efter att vi flyttat hem, händelser som kommer att utspela sig i Sverige. Det ska verkligen bli jättekul att komma hem igen. Men att vi är hemma i Sverige också innebär att vi inte kommer att vara i Taiwan, det är något jag föredrar att inte tänka på riktigt ännu.

Dagens i-landsproblem

Vår städerska kommer 2 gånger i veckan och har egen nyckel till vår lägenhet, vilket fungerat fint hittills. Hon hämtar även våra sopor de dagar hon inte kommer och städar och någon gång när vi glömt ställa ut soporna utanför dörren har hon kommit in och hämtat dem. På lördagar och söndagar kommer hon dock inte alls, trodde vi. Tills jag igår kväll, när jag liggandes på soffan läsandes en god bok endast iförd en t-shirt (feber gör en varm!) plötsligt hörde hur det rasslade i vår yttre ytterdörr. Jag flög upp och rusade in i vår klädkammare och fick på mig ett par byxor medan jag hörde städerskans glada "häälllååå!" från entrén. Jens försökte säga fråga vad hon skulle göra, och framför allt tala om att vi inte ville ha henne i lägenheten för tillfället, men hon stövlade glatt förbi Jens trots hans protester. Tydligen hade hon glömt tömma soporna när hon städade i fredags, och tyckte att klockan 8 en lördagskväll var en ypperlig tidpunkt att åtgärda problemet på.

Det tyckte inte vi.

Update

4 filmer blev det. För de nyfikna (hej bror!) kan jag meddela att de var: Lust, caution. Juno. Den siste kejsaren samt Babel. Alla ok filmer. Idag har jag lite feber så det blir nog någon film till. Tänkte köra en klassiker och se antingen Casablanca, Det sjunde inseglet eller Fanny och Alexander. Eller kanske allihop....

Inte helt frisk

Det senaste dygnet har jag sett 2 filmer samt 8 gamla avsnitt av "vänner". Jag är inte direkt på topp utan ligger mest till sängs och tycker synd om mig själv för att jag har ont överallt och hostar.

Undrar vem det är mest synd om - mig som har ont, eller Jens som får så tråkigt sällskap? Ingen tid att fundera på det, för nu kommer Jens precis in genom dörren med indisk hämtmat i händerna! Vem som har snällast pojkvän är det dock ingen fråga om - det är jag!

Kuriosa

I Taipei använder man inte hundbajspåsar. Istället går hundägare runt med några pappersark av typen tidningspapper i handen, och när hunden gör sin grej sätter man sig snabbt på huk bredvid och sticker pappret under baken för att samla upp det hunden producerar. Det är säkert mer miljövänligt än de påsar vi använder, men jag undrar så var de gör av de där arken när de är använda? Som tidigare nämnts så finns ju det mesta att få tag på i den här staden - utom papperskorgar! Eftersom man betalar skatt för att slänga sopor genom att köpa speciella soppåsar finns det tydligen folk som försökt spara några dollar genom att slänga sitt hushållsavfall i publika papperskorgar, varpå dessa togs bort. Går man runt med hundbasjpappret tills man kommer hem? Lägger man det i en buske? (Jag har dock aldrig sett något papper ligga och skräpa) Håller man i det tills man kommer förbi en av de sällsynta papperskorgarna? Hur gör man? Frågorna är många...

Are you sure?

Igår ville jag och Jens både dricka en sangria innan middagen, OCH dela en flaska vin till maten. Det gick alldeles utomordentligt att beställa detta, men efter en liten stund kom vår servitör tillbaka till vårt bord och frågade oss om ifall vi verkligen ville ha vin när vi nu beställt sangria sedan tidigare. Vi försäkrade att så var fallet, men servitören verkade inte riktigt med på noterna och frågade ifall vi verkligen menade att vi skulle ha en hel flaska vin att dela på, utöver sangrian. Vi nickade glatt och svarade att det var precis så vi ville ha det, varpå servitören tvekade lite och sa:

"Ehmm...are you sure!? I think maybe....you drink to much!"

Vi skrattade gott och lovade honom att så inte var fallet. En liten sangria klarar vi av innan vi tar 2 glas vin. Helt säkert.

Måste bara tipsa

Titta på det här helt fantastiska projektet! Folk skickar in sina livs historier - beskrivna med hjälp av endast 6 ord! Otroligt vad vissa kan förmedla med så lite!

Hatkärlek

-Fröken, hur länge har du varit i Taiwan? frågar min taxichaufför mig.

Detta är standardöppningsfrasen för taxichaufförer av den pratglada sorten . Egentligen har vi varit här i 7 månader nu, men 7 är så himla svårt att säga på kinesiska, så jag tänjer lite på sanningen och svarar "6 månader" på den frågan ännu ett tag. Tills det blir dags att svara "8", vilket heter ba på kinesiska och inte är det minsta svårt att få fram.

-6 månader, svarart jag-
-6 år? frågar chauffören
-Nej, 6 månader, säger jag igen.
- Aha! säger chauffören, din kinesiska är inte dålig!

Jag har aldrig begripit det där, att de berömmer min kinesiska efter bara ett par meningar, och framför allt inte efter att det jag sagt blivit missförstått. Det är ju rätt uppenbart att min kinesiska inte är sådär klockren om jag uttalar månader (ge yue) och år (nian) så att det låter lika. Hursomhelst. Taxichauffören, som så många andra, ville väl säkert bara vara trevlig. Han är verkligen trevlig, denne något äldre man som kör mig till dagens lunch.

Efter de inledande frågorna om längden på min vistelse i Taiwan fortsätter han inte, som de flesta andra taxichaufförer, med att prata om hur otroligt smidigt det är i Taiwan, utan övergår istället till att försöka lära mig lite taiwanesiska.

Som en parantes kan jag nämna att en vän till mig en gång nämnde att hon jämt brukade få höra av taxichaufförer att Taiwan var så ofantligt smidigt, och mycket riktigt, när jag själv börjat lära mig så pass mycket mandarin att chaufförerna börjat prat med mig upplevde jag det också. Första frågan man får av taxichaufförer är: "hur länge har du varit i Taiwan?" Den andra: "Visst är det smidigt här!? Allt finns att få tag i och det finns en dygnet-runt-öppen 7-eleven i varje gathörn!". Det stämmer förvisso, men jag tycker i alla fall att det är lite lustigt att alla säger exakt samma saker, nästan som om det vore inövat. Kanske finns det en mall för hur samtal med främlingar ska gå till när man är taxichaufför?

Jag gillar inte mallar. Jag kommer aldrig sluta irritera mig över bristen på flexibilitet i både tanke och agerande hos taiwaneserna som dessa mallar skapar. Aldrig bli bekväm med att bli bemött bemött efter ett schema som mallarna ställt upp, aldrig förlika mig med att bli bedömd utefter dem. Och aldrig, aldrig, aldrig kunna anpassa mitt eget beteenden till dem.

I alla fall. Jag får av taxichauffören lära mig de taiwanesiska orden för "taxi", "scoter", "1000" och "100". Undervisningen är helt bortkastad på mig, eftersom jag har svårt att uttala orden och glömmer dem lika fort som jag fått höra dem, men taxichauffören skrattar så gott åt mina tafatta försök att det inte gör något. Vi har trevligt ihop, dessa minutrar som min taxifärd tar. Jag stiger ut taxin med ett leende på läpparna, men också med en liten sten i mitt hjärta.

Det spelar ingen roll hur vänlig taxichauffören är mot mig, hur väl han menar. Jag tycker i alla fall att det är lite stört att skratta åt att någon annan säger något fel. Inte för att jag tycker att det är taskigt eller för att jag blir stött eller så, men därför att jag tycker bara det är så poänglöst. Jag försöker mig på ett främmande språk, jag uttalar det galet. Jaha.Vad är finessen med det? Vari ligger det snillrika? Det roliga?

Jag tror nog aldrig riktigt att jag kommer att kunna helt och hållet ta asien till mitt hjärta. Aldrig känna att jag asien passar mig som handen i handsken, aldrig känna att det inte är något här som stör mig lite grann. Eller ibland till och med mycket.

Men åndå.
När jag idag efter träningen står och väntar på en vän i den öppna receptionen till mitt gym, som saknar dörrar och liksom utgör någon form av flytande gräns mellan gymmet och gatan utanför, slås jag av livet och pulsen i staden. Från gymmets högtalare hörs upptempomusik, och utanför både lyser och blinkar neonskyltarna. Folk strömmar förbi utanför, i full gång trots att klockan närmar sig 22. Jag går hemåt genom gränderna mellan gymmet och vår lägenhet, som alla är fulla av små poppiga butiker och matstånd. Överallt är det fullt med folk, liv, ljud och rörelse. För att inte tala om dofterna. Matstånden trängs längs gatkanterna och tävlar med restaurangerna bredvid om att osa mest mat. Det är fuktigt och varmt i luften, och ganska skitigt. På ytan ser Taipei väldigt välordnat ut, men här på bakgatorna tar myllret, ljuden och dofterna över och det är mycket mer som jag tänkte mig att traditionellt taiwanesiskt vardagsliv skulle se ut. Allting är verkligen öppet och allting går att få tag på. Jag springer till och med på några vänner som jag stannar till och pratar med en stund innan jag fortsätter min obekymrade promenad hemåt.

Visst kommer jag sakna det här. Visst kommer jag sakna det mycket ibland, till och med.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna ta Taiwan till mitt hjärta, aldrig falla för det totalt. Men frågan är om jag inte alltid kommer att bära landet med mig, om jag någonsin kommer kunna släppa det helt?

En oas

Över 30 grader och sol idag. Lektionen i kinesiska på förmiddagen var jättekul och inspirerade till att plugga lite, varför jag och en vän begav oss iväg till Taipei Botanical Gardens för att njuta av vädret medan vi försökte memorera glosor. Ingen av oss hade varit där förut, och det var en miss! Vilken oas mitt i stan! Inte en bil hördes, och det var inte så mycket folk där heller. Bara en massa nästan tama ekorrar, en hel del vackra fåglar, fjärilar, fiskar, och sköldpaddor. Och så mygg så klart, men det gjorde inte så mycket.

Jens lugnar på flyget del 2

En av de bästa sakerna med resan till Japan var att jag inte var ett enda dugg nervös för att flyga, varken innan flygningen eller under den. Jag brukar alltid vara lite nervös när jag ska flyga, men kanske har alla semestrar och långflighter under de senaste 7 månaderna gjort att jag vant mig. (Jag vet att det inte är farligt att flyga, hade jag trott det så hade jag ju inte gjort det, men det är ändå något så konstigt med det hela att jag brukar vara nervös innan man kommit upp i luften) Jens brukar vara snäll och bara låta mig vara när han märker att jag blir nervös, förutom enstaka tillfällen då han försöker lugna mig. När vi denna gång nått 10 000 meters höjd vände jag mig till Jens och berättade glatt att jag inte alls var nervös, varpå han svarade "vad bra!" och log. Sedan tittade han ut genom fönstret och sa "oh! Titta! Nu är vi precis över den djupaste klyftan på jordklotet! Ungefär här nedanför ligger Marianagraven och den går lika djupt ner i jordskorpan som vi är högt över vattenytan just nu!"

Att titta ut genom fönstret med bilden av att det finns ett hål under en som är lika djupt som man själv sitter högt upp i luften på näthinnan var inte det mest behagliga jag upplevt.

Svensk sommar

Har just sett "Farväl Falkenberg", vilken i all sin knasighet är en av de absolut bästa filmer jag sett på länge. Jag tyckte otroligt mycket om den. Hemsk, men fin. Förutom historien som berättas består filmen av mängder av bilder ifrån sommar-Sverige och jag blir återigen påmind om hur mycket jag tycker om Sverige. Speciellt på sommaren. De svala nätterna. Fåglar som sjunger i skymningen. Ljuset. De långa dagarna. Att så mycket är semesterstängt. Att man så ofta bara hänger och bara är. Att allt luktar så gott när det är solvarmt. Att luften är så fräsch.

Bland det bästa jag vet är att sitta inomhus med öppen balkongdörr, sådär varm och trött som man blir efter en dag i solen, och plötsligt känna den första kalla vindpusten av lite kylig kvällsluft. Kan det bli bättre? Helt ärligt?

Just nu längtar jag hem.

Hello Saferide

Den här helgen har varit kalasbra på så många sätt. Riktigt kul fest i fredags, härligt slappande igår med massor av avsnitt av "HippHipp" sedda på datorn i sängen, en skön dag idag med brunch och ett body pump-pass och sedan massa härligt slappande igen och sist men inte minst en riktigt bra konsert igår kväll. Taipei gästades av de svenska artisterna Maia Hirasawa och Hello Saferide, och de båda artisterna bjöd oss på riktigt fin show. Tydligen är Maia Hirasawa någon form av världskändis i hela Sverige just nu, men jag hade aldrig hört talas om henne förrut. Jag tyckte hon var väldigt charmig som artist, och otroligt duktig. Favoriten är och förblir nog dock ändå Hello Saferide. Jag faller pladask för pop som är så smart.

Nu ska jag återgå till min deluxhelg. Ska lyssna på lite trevlig musik och lära mig några kinesiksa glosor innan jag ska se om jag kan övertala Jens att avsluta helgen med en bra film.

Bildextravaganza

Om man är i Tokyo kan man ta bild på två söta, sovande ungdomar på tunnelbanan om man låtsas att man tar foto på en Eva som fnissar lite. Resultatet ses nedan.


I Tokyo är det framför allt väldigt mycker folk. 32 miljoner människor, har jag hört, och det märks. Förutom att prata i jättestora mobiltelefoner av vik-variant vilka alla kan spela upp TV och agera som små dataspel, sova på tunnelbanan, gå runt i kostym och se prydliga ut, så gör även japanerna konstiga saker. Som att klä sig i guld och göra reklam, till exempel.


Härligast med Tokyo tyckte jag nog var att alla dessa mängder med människor verkade ha en identitet som de ville uttrycka, ha egna tankar om saker. En cool kille som vi hittade på tunnelbanan hade en t-shirt med texten "för Sverige i tiden" och tyckte det var jättekul att vi var från Sverige.

Åter andra Tokyobor, företrädelsevis yngre sådana, tycker om att klä upp ut sig och hänga i stadsdelen Harajuku.


Åter andra klär också upp sig, fast mer traditionellt, och finklädda damer i kimono tillhör faktiskt stadsbilden.


Men vart man än går och vad de än gör, så är alltså japanerna många. Den berömda korsningen vid tunnelbanestoppet Shibuya som figurerar i många filmer för att visa att det är Tokyo man befinner sig i, var helt galet fylld med folk.

Shibuyakorsningen på avstånd

Mitt i korsningen

Att körsbärsträden blommar innebär att japanerna firar, med något som såg väldigt mycket ut som vårt valborgsfirande. Picknick i parker, och mängder med risvin, Sake. Och självklart mängder med människor...

Tokyo har mest och störst av mycket, bland annat världens största fiskmarknad. Tonfisken vi fick se styckas var absolut inte världens största, men vi var rätt imponerade ändå.

En hel del traditionellt japanska inslag finns så klart också i stora staden Tokyo. Tempel med rislampor finns det exempelvis ganska många av.


I den gamla stadsdelen Ueno var det väldigt mysigt.


Mitt i allt det asiatiska och japanska hittade vi dock en pub alldeles intill vårt hotell, som kändes som tagen precis ur östra Berlin. God öl hade de också!


Och så här glad kan man bli av att vara i Tokyo:

När alla vännerna åkt hem

Har just vinkat av våra vänner som flyger tillbaka till Tokyo idag, för att sedan fortsätta mot Europa. De såg inte helt pigga ut när de stack. Det är dock helt förståeligt med tanke på att vi kom hem vid 4-snåret i morse, efter en helkväll på stan. Förutom middag, drinkar och nattklubb tog vi ett par timmar karaoke, vilket gjort oss alla ganska hesa idag. Men kul var det!

Nu sitter jag här trött, hes och alldeles själv i mitt kök. Jens sover och vännerna har åkt. Efter intensiva dagar i Tokyo och nästan minst lika intensiv fortsättning här i Taipei känns det lite ovant med tystnad och stillhet.

Sakura

Av en händelse råkade vi åka till Tokyo mitt under körsbärsträdens blomning. Överallt var staden fylld av blommande körsbärsträd. Och japaner, så klart. Modemedvetna japaner. Japaner som arbetade, som sov på tunnelbanetågen, som spelade spel på överdimensionerade mobiltelefoner med bling-bling på. Som inte åkte scoter och inte körde bil, utan gick på gatorna, i kostym. Överallt japaner. Och så staden. Denna överväldigande stad. Det kommer nog ta ett tag för mig att sortera både bilder och intryck. Så länge blir det körsbärsträd för hela slanten.

Big In Japan

Jag hade verkligen inte tänkt referera till Alphaville. Någonsin. Men nu ska vi ju dit imorgon, till Japan alltså, och låter sitter som gjuten i mitt huvud. Nåja. Tokyo blir nog skoj, trots det. Världens största stad ska väl säkert ha något att erbjuda, kan man tänka. Med eller utan Big in Japan snurrandes runt, runt i huvudet. Om inte annat så kommer vi i alla fall att träffa två av våra svenska vänner där, vilket ska bli väldans trevligt.

Förresten flyger vi vid middagstid imorgon. Någon som tror att jag packat än?

Bergsgetter

Jag är lite dålgit uppdaterad på de flesta fronter, bland annat på musikfronten. Hade därför missat att en av mina absoluta favoriter, The Mountain Goats, hade släppt ny skiva. När jag nu sitter och lyssnar på den blir jag återigen så förtjust i sångaren och låtskrivaren John Darnielle. Han är ett geni, tycker jag. The Mountain Goats bestod till en början endast av just John, även om han idag brukar vara uppbackad av flera andra musiker. När jag, efter en rekommendation av min ena bror, gick och såg en konsert med The Mountain Goats på smålands nation i Lund för flera år sedan satt John på en enkel pall och såg ut som att han var en 47-årig trebarnsfar som var anställd som systemtekniker på Telia (eller något annat riktigt mördande tråkigt och ospännande). Tills han började sjunga. Och fängslade mig totalt. Sedan dess har jag varit mer eller mindre fast, och varje gång jag lyssnar på låtarna hittar jag något nytt, snillrikt i musiken eller någon av alla de många fantastiska texterna. En helt ny skiva med massor av nya musikslingor att följa och texter att fascineras av är som julafton för mig.

Jag har läst någonstans, eller kanske hört, att John bestämde sig för att göra musik när han en dag insåg att han tyckte att han skrev riktigt bra dikter, men att ingen någonsin skulle komma att ta del av dem eftersom det inte är särskilt vanligt att läsa poesi. Tonsatta dikter är dock väldigt poppis, och så föddes The Mountain Goats. Att John valde att döpa sitt enmansprojekt till något som låter som ett bandnamn för ett flermannaband, förklarade han ungefär så här:

"Det var helt logiskt. Jag menar, tänk dig själv! Det är fredag, du är ung, du kan inte riktigt bestämma dig för vad du ska göra till kvällen. På ett ställe spelar någon okänd kille som heter John. På ett annat spelar "The Mountain Goats". Vilket ställe väljer du att gå till?"

Genialisk. Jag säger det bara. Genialisk.

Varför göra det lätt, när det går att göra omständigt?

Idag gick jag med min vän Tove till California Fitness för att försöka skaffa ett 1 månads träningskort till henne. Jag förvarnade om att det hela kunde ta en stund, och mycket riktigt krävdes nästan en timmes snack och pappersarbete innan det hela var klart.

Efter att vi blivit satta i en trevlig soffa och förklarat att Tove vill ha ett en månads träningskort och att vi vill veta vad de kan erbjuda henne för deal för detta, får vi veta att det inte är möjligt att lösa ett kort för bara en månad.

-Minst 12 månader måste man skriva upp sig på! Det är företagets policy! får vi veta av tränaren som hjälper oss.
-Men, försöker jag, min man (det funkar inte att säga "sambo" här, Jens får vara min man annars fattar de inte) har just löst ett träningskort på bara 2 månader, så sent som förra veckan?
- Det går inte! säger tränaren bestämt
- Eh..joe.. han har ju just ett sådant kort, säger jag. Och avslutar så klart med ett leende och ett litet skratt, för att mjuka upp det hela.

Tränaren skrattar tillbaka och ber att få veta min mans namn och går sedan iväg för att se vad det är för deal som Jens lurat till sig. Efter några långa minuter kommer han tillbaka.

- Aha! säger tränaren triumferande, Din man har visst löst ett 12 månaderskort! Ett 12 månaderskort som kommer att frysas efter 2 månader och därmed inte kosta något mer!

Åh, tänker jag, ett två månaderskort eller ett 12 månaders kort som fryses efter 2 månader är ju heeeeelt olika saker. Så dumt av mig, liksom. Att tänka att det skulle vara samma sak....

I alla fall så skiner både jag och Tove upp och säger att den där dealen, den vill Tove också ha, fast för 1 månad.

- Det går inte! säger tränaren igen. Den kortaste tiden vi kan göra det här på är två månader, eftersom man betalar 1 månad extra när man skriver på för sitt kort.
- Inte alls? frågar vi, två månader är det minsta man kan få ett kort för? Är det ditt bästa erbjudande?
-ja, svarar tränaren, det är företagets policy. Jag kan inte gå emot den.

Både jag och Tove har varit tillräckligt länge i Taiwan nu för att i detta läge bara ligga lågt. Vi ser lite funderande ut. Ler och försöker vara vänliga. Ser ut som vi tänker och klurar.

- Så det finns ingen annan möjlighet? frågar jag.
- Nej, företagets policy kan jag verkligen inte bryta, svara tränaren.
- Åh, det förstår vi! svarar vi, men då får vi nog fundera lite...

Vi klurar lite till. Tränaren leker med sin penna (alla taiwaneser är mästare på att jonglera med sina bläckpennor! Helt otroligt! De slänger och fixar med dem så att man blir mäkta imponerad av deras fingerfärdighet. Jag förstår inte var de lär sig det. Fast det hör egentligen inte hit).

-hmm...ja...vi får nog fundera på det då, säger vi till slut.

Tränaren tittar på oss igen och vänder sig sedan till mig och säger:
- men vänta, var du redan medlem här?
-eh..ja, får jag fram.
-men då ska du ju ha någon bonus för att du bjudit med en ny medlem! Du kan få en månads gratis träning som tack för besväret, och så betalar du Toves andra månad, så kostar det inget för varken henne eller dig!

Så det gick absolut inte att bjuda Tove på en gratis månad, men att ge mig en gratis månad och sedan låta mig betala för den andra månaden som Tove inte kommer att utnyttja, det gick bra. Och trots att det absolut inte gick att lösa träningskort för mindre än 12 månader och absolut inte kortare än två, ska jag idag gå och träna Tove och hennes enmånadskort. Fast på California Fitness heter Tove inte Tove, utan sitt efternamn. Trots att hon ungefär 6 gånger pekade på "Tove" på sitt körkort och sa "det här är mitt namn", så fick hon sitt efternamn till förnamn och sitt mellannamn som efternamn. Snyggt.