Aerobics på kinesiska

Har inte den blekaste aning om vad aerobics kan heta på kinesiska (det stod "High/Low impact with Lucy" i schemat), men det har inte hindrat mig från att hänga på en kompis och träna under morgonen. Det är nog rätt mycket samma grej världen över, tror jag, och efter att ha konstaterat att det var första gången för oss 2 på passet sade instruktören "just follow me" och sedan var vi igång. De första minutrarna bestod av uppvärmning med lätta steg, och i drickapausen yttrade instruktören uppmuntrande kommentarer till mig och min vän (vi var de enda västerlänningarna på passet och jag tror de var nyfikna på oss och kollade in oss extra), och frågade ifall vi var dansare. Lite lustigt, med tanke på att i alla fall jag ser ut ungefär som en glad köttbulle när jag tar mig fram i salen. I alla fall så blev det rejält mycket svårare efter den där drickapausen, och tempot ökade. Detta resulterade i att jag blev helt slut i både huvud och kropp, och liknade än mer en köttbulle, fast en ganska trött och högröd sådan. Efter den där första drickapausen fick vi inte fler frågor om ifall vi varit dansare.

Efter träningen var det brunchdags, denna gång för att vinka av en Ericssonanställd som flyttar från Taiwan. Sådant är det typiska expatlivet - folk runt om en kommer och går. Precis som en själv. Det är tråkigt, eftersom man saknar folk när de försvinner och på ett sätt det sämsta med att leva så här. Men också det som gör att man har mycket lättare för att börja umgås med folk i första taget och även det som gör att man har så många roliga vänner att besöka världen över efteråt, och också det bästa med hela upplevelsen. Jag tycker utan tvekan att just människorna man träffar när man är ute så här är den absolut största anledningen till att åka iväg.

Vi kvarvarande tjejer i Taipei gick efter avskedet och fick världens sämsta manikyr. Tjejen jag satt bredvid utbrast till och med "nääe! Själv är bäste dräng!" vid ett tillfälle och drog tag i nagelfilen för att rätta till de skavanker som manikyrtjejen missat. Nu vet vi dock att vi inte ska gå till det där stället igen, och vi fick dessutom höra Marit Bergmans "no party" spelas i bakgrunden under tiden, så det var nästan värt det bara för det! (Dessutom kostar fransk manikyr 100 sek här, det är inga jättesummor man förlorar)

Kvällen har jag och Jens spenderat hemma. Ingen utgång med öldrickande, inget IKEA, inget fixande och trixande i lägenheten, och inte ens ett restaurangbesök. Det var riktigt skönt att bara göra inget för en gångs skull!