Tack för maten, den var god..

När jag gick på lågstadiet brukade vi rimma efter maten ibland. "Tack för maten, den var god. Mitt i maten stod en ko", kunde man säga. När man skulle busa till det lite extra kunde man till och med dra till med "Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog". Ungefär så var det på båten ifrån fastlandet ut till Green Island. Fast vi fick ingen mat. Och de flesta av dem som ätit innan fick upp maten igen. Vi hann bara precis lämna hamnen och sedan var berg-och-dalbanan igång. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tror första personen som spydde klarade sig 3 minuter av färden innan det var dags. Av vårt gäng på 7 pers var det 3 stycken som blev riktigt dåliga, varav 2 fick gå och lägga sig på hotellrummet och vila upp sig efter pärsen när vi väl kommit fram, och 1 fortfarande kände sig illamående idag, en hel dag efter. Själv var jag skräckslagen och klamrade mig krampaktigt fast i min stol, skrek tillsammans med de andra när båten föll rakt ner från toppen av någon våg och vi alla blev tyngdlösa för en stund, tuggade frenetiskt på mitt åksjuketuggumi, stirrade på horisonten och var tacksam som aldrig förr för Jens ljuddämpande hörlurar, vilka jag lånat och spelade musik i för allt jag orkade. Det var oerhört skönt att varken se eller höra alla som spydde runtomkring mig. Färden var över på 50 minuter, och de värsta vågorna la sig efter en dryg halvtimme när vi kom i lä för ön, men det kändes som en hel evighet.



När vi väl kom fram till ön visade den sig vara otroligt vacker och vi hade en jätteskön helg. Om vi betalat 300 NT mer per person än vad vi lade på vår båtbiljett, hade vi kunnat flyga ut till ön. Planet som trafikerar sträckan är 15-sitsigt och har en restid på 9 minuter, varav 7 minuter i luften. Jag vet det, för vi tog tiden när vi tog planet tillbaka idag. Jag är inte så förtjust i att flyga, och framförallt inte i små plan, men jag tar det där flyget 1000 gånger innan jag skulle sätta mig på den där båten igen.