Ränderna går aldrig ur

Igår stod det After Work på Grand Hotel i Lund på schemat. Det rimmar dåligt med bilkörning och jag nyttjade därför kommunala färdmedel. Det är otroligt vad smidigt det är egentligen. Vejbystrand - Lund tar bara ca 1 h och 20 minuter. Bara lite längre tid än vad det tar att åka från Tienmu ner till centrala Taipei med tunnelbanan. Och så får man åka tåg största delen av biten, vilket både är bekvämt och erbjuder utsikt över skåne. Finfint.

I alla fall. Jag var så klart sen till bussen. Så jag fick störtrusa ifrån hemmet till busshållsplatsen, och medan jag sprang kändes det som om jag blivit teleporterad direkt tillbaka till 1996. Eller egentligen vilket år som helst mellan 1993-1999, för under alla de åren åkte jag buss till skolan och jag skulle tro att antalet dagar jag inte var sen till bussen går att räkna på en hand, ungefär. Uppförsbacken som springturen till bussen börjar med kändes precis lika eländig som förr, och jag kom på att det är lättare att springa om man andas ordentligt istället för att hålla andan när jag passerade precis samma hus som jag brukade göra för sisådär 10 år sedan. Jag ser det som nästan en bedrift att jag lyckats tillskansa mig 10 års livserfarenhet utan att bli ett enda dugg bättre på att passa tider. Hur lyckas jag, liksom?