En av de saker jag har absolut svårast för här i Taiwan är att jag aldrig själv kan bestämma hur jag vill framställa mig inför andra. Vart jag än går så sticker jag ut, och folk bildar sig en uppfattning om mig baserad på att jag inte hör hemma här. Eller, så upplever jag det i alla fall, och även om så inte är fallet så behandlas jag annorlunda än taiwaneserna runtomkring mig. Även om jag pratar kinesiska med biträdet i 7-eleven butiken så svarar han/hon mig ofta med några få, knaggliga ord på engelska (de som kan, vill säga). Säkert är det av enbart goda avsikter - dels hör de att min kinesiska inte är så bra och vill underlätta för mig och/eller de tycker det är kul med en utlänning och vill öva sin egen engelska - men jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att de gör bedömningar om min person, som att jag gärna pratar engelska med dem, eller att jag överhuvudtaget faktiskt behärskar det engelska språket (vilket dock inte är en helt okvalificerad gissning, eftersom jag ser ut som en västerlänning och vi nästan alla pratar engelska), utan att vet något alls om mig mer än att jag inte är taiwanes. Jag tycker inte om att jag inte har någon chans att visa vad jag är för typ av person innan de har klart för sig hur de ska bemöta mig. Folk har observerat mig långt innan jag hinner öppna munnen, och de har redan en åsikt klar om vem jag är. Att jag är utlänning, att jag kan engelska, och säkert en massa andra saker. Det stör mig. Får mig att känna mig lite identitetslös.
Förutom att det är jobbigt att inte riktigt kunna uttrycka min identitet, finns även det motsatta problemet - att aldrig få vara anonym. Nästan i princip vart jag än går så lägger folk märke till mig. Vissa registrerar en bara stilla, andra visar att de sett mig med en nick eller ett leende, åter andra stirrar som om jag var från yttre rymden. Oavsett om reaktionerna är trevliga eller mindre trevliga, stora eller nästintill omärkbara, så finns de där. Jag blir noterad. Jag smälter aldrig in.
Jag har ingen egen identitet. Jag är aldrig anonym. Jag är alltid någon, men aldrig mig själv. Alltid en främling.
måndag 31 mars 2008
Alltid främling
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det där är ju något man önskar att varje köksbordsrasist här hemma i svedala fick känna på någon gång. Dessutom skulle jag själv må bra av det, så att jag inte slentrianmässigt tänkte "förtryckt" så fort jag såg en kvinna i slöja. Jag försöker låta bli, men det är svårt när jag inte känner någon som bär slöja. Min bekantskapskrets är förfärande homogen. Det är pinsamt.
mvh medelklassångest
hahahaha!! Dina brister vägs nog upp av den glädje du sprider med kommentarer som den där! =)
Men visst har du rätt. En dos av att bli dömd på förhand av orsaker du inte ens rår för skulle nog många må bra av. Eller ja, bra är väl just det man inte mår av det. Men just därför.
Skicka en kommentar