Lost in translation

När min familj anlänt till sitt hotell fann de att det saknades en uppsättning handdukar på rummet. De var tre personer, men det fanns bara handdukar till två. På väg ut för att äta middag stannar mamma till i receptionen för att be att få upp en omgång handdukar till. Jag och Jens väntar utanför, men går efter en stund tillbaka in i receptionen eftersom vi tycker att det hela tar väldigt lång tid. Killen i receptionen håller då på att ringa efter någon annan i personalen, någon som kan lite bättre engelska. "Han förstår oss inte", förklarar mamma. Detta är inget ovanligt i sig, och vi inväntar förstärkningen. När denna väl kommer, i form av en ung tjej, börjar mamma återigen be om handdukarna. Mamma vill vara vänlig och tydlig, så hon börjar förklara "Vi är tre personer i ett trebäddsrum, men vi har bara fått handdukar till två, skulle vi kunna få ett par handdukar till?" säger hon. Jag inser genast vart problemet ligger och blir inte alls förvånad när den nyanlända tjejen svarar "ohh...you want one more bed?". Lite snabbt griper jag in och säger "no! no bed! Towel. Towels for one more person. Now. xiexie" Tjejen ser genast gladare ut och svarar att det strax ska vara fixat. Så är det liksom här. Man kan inte vara så avancerad, då förstår de helt enkelt inte. "Du göra [fyll i efterfrågad handling] för mig, [fyll i önskad tidpunkt], xiexie (=tack)" är i princip den svåraste nivån man får hålla sig till. Utöver det får man le, försöka se snäll ut, och hoppas att de förstår att man är fredligt inställd och vill vara vänlig. Och hoppas på att ens förfrågan eller kroppsspråk inte signalerar något annat mystiskt som bara kan uppfattas med taiwanesiska ögon.

Ps.
Senast igår ondgjorde jag mig över alltför flitigt användande av titeln till Sofia Coppolas kultfilm "Lost in Translation". Så snart något är minsta åt språkförbistringens håll tenderar man att sätta just denna titel på det, och säkert därigenom försöka indikera att man är hipp och med i svängen, samtidigt som man solar sig lite i stjärnglansen och mystiken av filmen. Men här tyckte jag faktiskt att det passade. Och dessutom vill jag ju också vara hipp... ds.