Bulleribång

Min familj kommenterade ljudnivån i det här landet när de var här. Min ena bror, som sovit ganska lite första dygnen i Taipei, tyckte till en början att det var helt ohyggligt mycket ljud här. Överallt, liksom. Så många ljudkällor på samma gång! Själv har jag vant mig nu, och tänker oftast inte på att det liksom aldrig, aldrig, aldrig är helt tyst. Inte heller tycker jag det är stressande att äta mat på ett ställe där man hör skramlet från köket, där personalen skriker till varandra över hela lokalen, där barn stimmar runt, och där folk pratar oavbrutet och högljutt vid sina bord.

Då och då lägger jag trots allt märke till bullernivån, och idag när jag satt på ett café och pluggade lite blev det extra tydligt hur bullrig min omgivning faktiskt varit, när caféts stora fläktsystem plötsligt tystnade. Hur man kan ha ett café och tänka att det är en bra investering att skaffa ett fläktsystem som väsnas så mycket som detta gjorde är i sig en gåta, men de lägger vikt vid andra saker här än vad vi gör hemma. Buller och ljusrör skulle jag tro hamnar i kategorin "mysigt" i Taiwan, medan jag själv inte riktigt skulle placera dem där. (Jag överdriver lite nu, de tycker säkert inte att det är särskilt mysigt, men de reflekterar helt enkelt inte över det bara. Det bara är så. Restauranger låter mycket och är skarpt belysta. Dämpad musik och levande ljus är liksom bara inte grejen här). I alla fall är jag idag ganska trött, efter att ha varit på stan mer än jag brukar idag. Buller gör en lite trött.

Den tinnitus jag införskaffade mig under en annars mycket trevlig konsert i somras har jag dock inte haft några som helst problem av sedan jag flyttade hit.

Alltid något.