Länge leve låtsaslandet

En liten kille på en 7-8 år springer över tunnelbanestationen. På ryggen hänger en ryggsäck med spindelmannenmotiv och i handen håller han en liten, liten väska med Nalle Puh på. Ur ryggsäcken faller plötsligt en av hans saker. Genast är någon framme, plockar upp den, springer ifatt killen och lämnar över den tappade prylen. Lill-killen fortsätter framåt utan att ha fattat varför hans sak trillade ut. Han springer hinner några meter fram till, innan nästa person lite försynt pentar honom på axeln. "Din väska är öppen", ser det ut som att killen får höra. Han ler lite och vimsar vidare. Alla i omgivningen släpper fram den lille ivrige killen, och här och var får hans ryggsäck små hjälpsamma knuffar för att bättre hålla sitt innehåll på plats.

Detta sker en måndag kl 19:50 (i slutet på rusningstrafiken) på Taipei Main Station. Skulle samma sak ha hänt på centralstation i Stockholm? '

Folk här är så hjälpsamma och vänliga att jag ibland tycker det känns overkligt. De är förvisso ganska försynta och lite blyga ibland, men när detta väl släpper vill de bara väl och har alltid nära till skratt. Inte en enda gång har jag känt mig rädd, osäker eller hotad sedan jag kom hit. Jag har inte ens stött på någon otrevlig människa (även om de säkert också finns).

Att alla människor är huvudet kortare än jag och springer omkring med seriefigurer och annat gulligt tryckta på sina väskor och kläder, som mobilsmycken och som andra tillbehör, kombinerat med den overkliga säkerheten och vänligheten gör dessutom att det ibland känns lite som att bo i en saga. Som om jag vore Eva i underlandet, lite grann.