När asien blivit vardag

Idag köpte jag och Jens en systemkamera och 2 objektiv (en Nikon D80 med 1 zoom objektiv 18-135 mm och ett ljuskänsligt, fast objektiv 50 mm/1.4). Det ska bli kul att ge sig ut på stan och ta bilder nu! När vi sprang runt i kamerakvarteren blev vi plötsligt hungriga. "Vi kanske borde äta" sa Jens. "mm..", svarade jag och såg mig omkring. "Där!" fortsatte jag, och pekade på en dörr 3 meter bort, "det ser ok ut". Jens höll med om att det såg ut att vara den mysigaste av de ca 17 restauranger vi hade inom armlängds avstånd, och vi gick in. Ganska snabbt upptäckte vi att menyerna bara var på kinesiska, i ganska vanlig ordning. "Vi får be om mat och ta vad vi får, som vi brukar" konstaterade jag. Efter att vi beställt var det dags att duka fram te och bestick, och vi fick frågan om vi ville ha någon sked. Vi tackade ja till detta, och tänkte att maten nog var svår att äta annars. När maten väl kom in visade sig denna vara kokt ris med strimlat kött och lök. "Det här måste ju vara lättast att äta med pinnar! De gav oss nog bara skedar för att vi är utlänningar", utbrast jag. och Jens höll med. Vi började glatt äta och maten var väldigt god. Vi hade ätit och suttit och småpratat en stund när Jens plötsligt frågade "har du tänkt på vilken skillnad det är på dig nu och på hur du var i augusti, innan vi kom hit? Tänk om augusti-Eva träffat november-Eva för att gå ut på restaurang. November-Eva trillar glatt in på första bästa hak och beställer hej vilt från menyer hon inte kan läsa, vill helst äta med pinnar och tycker att kokt risk med kött och lök sitter som en keps en grå torsdagseftermiddag. Augusti-Eva hade nog inte ens velat var kompis med November-Eva".

Han har rätt. Innan jag kom hit tyckte jag att asiatisk mat var pest och pina (den är säkert det fortfarande, i Sverige! Men här är det fantastiskt!), jag var inte så förtjust i främmande, konstiga saker och jag var absolut mest bekväm med att äta med kniv och gaffel. Så snabbt man kan vänja sig, ändå. Det som var främmande bara för några veckor sedan reflekterar jag inte ens över nu, och även själva känslan att något är främmande har blivit bekant. Jag börjar nästan känna mig lite hemma här i Asien nu.

Dock är jag inte så hemma att jag känner mig blasé inför taiwanesernas julskyltning och Jens fick vackert stå modell idag när vi gick förbi nedanstående helt vansinnigt fula "dekoration".