Min stad

En god vän till mig som också snart ska flytta hem till Sverige uttalade under lunchen att hon var glad att hon haft möjlighet att bo här i Taipei, att hon fått chansen att vara här under så pass lång tid att hon känner att hon kan greppa den här staden nu. Det slog mig att jag känner likadant. Jag känner mig verkligen inte borttappad någonstans här nu längre. Det är som att tusen millimeterstora (eller egentligen millimetersmå, men det säger man väl inte?) pusselbitar fallit på plats, och att de tillsammans på något sätt blir mer än summan av delarna. Det är inte bara det att jag vet vilka gator som leder vart, hur det ser ut på gatorna, vilka affärer som ligger där, hur man beteer sig vid ett rödljus, hur man lättast gör för att gå om de otroligt söliga taiwaneserna (herregud! är de aldrig på väg någonstans?!? jag fattar ännu inte hur det är möjligt att gå så sakta som de gör, och ändå röra sig...), vad gatornas olika dofter och ljud kommer ifrån, osv osv, utan något mer. Något jag inte kan sätta fingret på riktigt, men närmast beskriva som en känsla som lutar åt att känna sig hemma. Som om Taipei är min stad. Så känns det nog. Mitt Taipei.