måndag 14 april 2008

Jens lugnar på flyget del 2

En av de bästa sakerna med resan till Japan var att jag inte var ett enda dugg nervös för att flyga, varken innan flygningen eller under den. Jag brukar alltid vara lite nervös när jag ska flyga, men kanske har alla semestrar och långflighter under de senaste 7 månaderna gjort att jag vant mig. (Jag vet att det inte är farligt att flyga, hade jag trott det så hade jag ju inte gjort det, men det är ändå något så konstigt med det hela att jag brukar vara nervös innan man kommit upp i luften) Jens brukar vara snäll och bara låta mig vara när han märker att jag blir nervös, förutom enstaka tillfällen då han försöker lugna mig. När vi denna gång nått 10 000 meters höjd vände jag mig till Jens och berättade glatt att jag inte alls var nervös, varpå han svarade "vad bra!" och log. Sedan tittade han ut genom fönstret och sa "oh! Titta! Nu är vi precis över den djupaste klyftan på jordklotet! Ungefär här nedanför ligger Marianagraven och den går lika djupt ner i jordskorpan som vi är högt över vattenytan just nu!"

Att titta ut genom fönstret med bilden av att det finns ett hål under en som är lika djupt som man själv sitter högt upp i luften på näthinnan var inte det mest behagliga jag upplevt.

3 kommentarer:

Sara sa...

Haha; jag sluter alltid ögonen när planet lyfter, för jag tror alltid att min sista stund är kommen... men det brukar gå över så fort planet rätar ut sig. Tills landningen, förstås? ;)

Jag sa...

Har du börjat plugga kinesiska igen? För du slutade väl innan? Ja, det måste vara helt hisnande att flyga ovanför jordens djupaste....djup....hehe....:-)

Eva sa...

Jenn: Jepp, här pluggas det kinesiska igen, för fulla muggar! Har privatlärare 1 timme om dagen på en ny skola, som känns mycket bättre och roligare än den förra. Jag hoppas på att vara flytande om 1 månad.. not..=)

Sara: haha! Ja, katastroftankarna känner jag igen. Jag tänker alltid att jag måste lyssna efter konstiga ljud/vara uppmärksam på udda händelser utifall något går snett, så att jag hinner fram i cockpit och kan rädda planet om det skulle behövas. Det känns sådär logiskt att tänka så i alla andra situationer, men just vid take off blir det världens mest vettiga tanke. Landningen struntar jag i, konstigt nog...