Väskorna är packade, farväl har tagits, solen strålar och det är dags att ge sig av! Jag säger som Karin Boye,
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligr är vårt stora äventyr.
Middagen på den italienska rest- aurangen på 85:e våningen i 101:an var alldeles utsökt. Vi fick ett jättebra bord med fin utsikt och kvällen till ära var det en av de få alldeles klara kvällarna i Taipei, utan vare sig moln eller fuktig dimma över staden. Restaurangen var spektakulärt inredd med en stor gondol som med sprit i, i mitten av baren, och utsikten var magnifik. Jag gillar skybarer väldigt mycket. Det är ofta lite extra eleganta och, som även var fallet ikväll, har liveband som spelar eg
entligen helt outhärdligt behaglig musik, men som på något sätt ändå gör sig väldigt bra i den miljön. Man sitter där uppe och tittar ut över leksaksvärlden nedanför, och det känns som att man har semester ett litet slag. Man får onekligen ett annat perspektiv på tillvaron.
Härlig utsikt(nej, det här inlägget handlar inte om Jens..)
Det är väl säkert gammal skåpmat för er där hemma vid det här laget, och säkert är ni hjärtligt trötta på allt vad schalergfestivaler heter (en av de stora fördelarna med att inte bo i Europa under våren! Vi har så klart inte ens tänkt på att det hållits tävlingar), men jag fick just nys om att min store hjälte var med och drog hem segern till Ryssland det här året. Jag pratar inte om Dima Bilan (vars namn jag aldrig hört förut) utan så klart om den store konståkaren, giganternas gigant, mästaren Evgeni Plushenko. Han har varit min favorit sedan han började dyka upp på EM och VM i slutet av 90-talet, och för mig kommer han alltid att vara nummer 1, oavsett hur många fransmän och schweizare som domarna placerar före på pallen i mästerskap. Efter två lyssningar är jag redan trött på låten, men jag skulle kunna stå ut med den hur länge som helst för att få se Evgeni åka om och om och om och om igen...
Sen Ryssland bidrag på Youtube här, om du lyckats missa..
Jag packar. Och har några små ärenden att uträtta. Väntar på att det ska bli dags att använda mascaran en sista gång innan den packas ner. Väntar på att se vad det blir för väder så att jag vet vilka skor jag kan packa ner och vilka som jag kan behöva använda under dagen. Väntar egentligen på att dagen ska gå. I mitt huvud är jag redan i lägenheten i Lund. Men innan det verkligen blir väntar ett styck mördande lång flygning (eller egentligen 3 om man räknar varje flight för sig själv. Taipei --> Bangkok --> Amsterdam --> Köpenhamn). Och ikväll ska jag och Jens äntligen gå och äta i toppen på 101:an, vilket vi pratat om ända sedan vi kom hit. Bättre sent än aldrig.
En gång i veckan har jag träffat en tjej och haft språkutbyte under tiden här. Tjejen är jättegullig (och vill lära sig svenska för att Europe var hennes faboritband när hon var mindre, vilket jag tror jag nämnt förut), men idag var hon inte riktigt lika charmant som vanligt. Eller, egentligen var hon ju mest bara taiwanes, som taiwaneserna är, men det är i sig inte alltid så förenligt med svensk etikett.
Kompis: åh! har du klipp dig?Jag gissar att hon inte tycker att frisyren är särskilt fördelaktig.
Eva: jajemän!
Kompis: ehh...har du gjort det själv?
(Den här kommentaren skulle nog ha sårat min "senior stylist" på TONI&GUY, för vilken jag betalade dyra dollar, mer än vad den sårade mig, om han hade hört den)
Eva: Nej, jag var hos en frisör och klippte mig.
Kompis: men alltså...eh.. varför vill du se ut sådär!?
Idag är det så varmt att det inte ens är skojigt. Termometern står inte på mer än 35 grader, men det känns som mycket mer. Övriga förhållanden gör att temperaturen upplevs som 39 grader, enligt www.weather.com. Det känns som att gå runt i feber. Jag kapitulerar och gör som taiwanesiskorna när jag går på stan - fäller upp mitt paraply till skydd mot solen. Inte för att jag, som de, är rädd för att bli solbränd, utan för att det är den portabla skugga som paraplyet innebär är guld värd ur värmeperspektiv.
Jens och jag pratar packning och Jens går i huvudet igenom hur många par kostymbyxor han har. "Jag har dem två jag köpte nu i helgen", säger han och håller fram en knuten näve där pek- och långfingrarna sticker fram, "och så de paret jag hade med mig hit", fortsätter han och fäller upp ringfingret, "och så det paret i garderoben", och så är det lillfingrets tur att fällas ut. "Fyra kostymbyxor totalt i den här packningen alltså", summerar han, och slår ner med sin hand i luften. Handen vars alla fingrar är utfällda utom tummen som göms inne i handflatan - det taiwanesiska sättet att markera siffran fyra. Tar man tummen med när man visar att nummer så läggs genast talet 5 till det antal fingrar man håller upp. Tumme + pekfinger + långfinger är alltså lika med siffran 8. Siffran sex visar man genom att hålla upp en knuten hand där man låter tumme och lillfinger sticka ut (mycket praktiskt! Bara man vet att det här är det samma som ett surfartecken i Australien, och inte bör andvändas där). Det är väldigt praktiskt att kunna markera siffor upp till tio med en hand (ifall man tex bär något i ena handen) och väldigt praktiskt att lätt kunna markera siffor överhuvudtaget i ett land där ljudnivån ibland omöjliggör verbal konversation. Så det är inget konstigt att Jens använder sig utav siffermarkeringen. Det roliga är att han gör det hemma hos oss, när bara jag är närvarande. Det har blivit så naturligt att använda sig av de taiwanesiska gesterna att han inte tänker på att han gör det. Att bo utomlands sätter spår. 9 månader i Taiwan lämnar oss inte oberörda. Inte på något sätt.
Fick frågan från mitt lunch- sällskap en dag om vad jag kommer att sakna när jag åker hem till Sverige. Jag behövde inte tänka länge, utan
4 av 7 bilar i Taipei är Taxibilar
replikerade omedelbart "taxi". Sorgligt, men sant - taxiresorna en av de saker jag verkligen tycker om här. Dessutom är de för mig så förknippade med Taipei. Jag åker taxi varje dag, ibland flera gånger om dagen (miljövidrigt, jag vet. Jag lovar att bli en bättre människa i mitt nästa liv. Om jag inte har åkt så mycket taxi att det inte finns någon bot för mina synder och jag därmed blir en hund i Taiwan, då kommer jag dö av värmeslag innan jag ens hinner säga "tax..") och förutom att det är smidigt och bekvämt så blir det också i baksätet på stans taxibilar som jag hinner samla tankarna lite och reflektera över livet här.
En annan sak jag inte tycker om att tycka om, men som jag faktiskt tycker mycket om, är Starbucks. Jag är töntigt förtjust i kaffejätten. Det är så smidigt och lätt, de finns överallt, man får sitt kaffe precis som man vill ha det, och de har en massa trevliga saker att köpa. Eftersom all både mat och dryck i det här landet serveras så het att man bränner tungan av sig på den tycker jag det är svårt att få en god kopp kaffe på något annat ställe (att beställa en kaffe "not too hot" på starbucks funkar dock finfint). När vi bodde i USA tyckte jag Starbucks hade det sämsta kaffet (men brukade gå dit för deras low fat coffe cake och deras frappucino), men här är det bland det bästa. Och oavsett vad så är det så känns det så välbekant, så hemma, för mig. Som en liten oas de tillfällen då asien känts lite väl spännande...
101:an. Jag tycker mycket om byggnaden i sig, och även om jag inte brukar handla i gallerian
som utgör dess 5 första våningsplan, så tycker jag mycket om att vara där. Det är ofta man har ett ärende dit, eftersom en av stans bästa bokaffärer ligger uppe på just 5:e våningen, eftersom folk som kommer på besök alltid vill åka dit, eftersom det finns en stor food court med massa god mat i källarplan, och eftersom stans bästa (och så klart dyraste *muttra*) mataffär med en massa god importerad mat ligger i samma källarplan. Sen är shoppingcentret faktiskt väldigt fint, i massor av ljus marmor, vackra dekorationer och klassisk musik på svag volym. Den femte våningen har dessutom väldigt högt till tak och en massa ljusinsläpp, så om man sätter sig och tar en kaffe för 150 NT (ca 30 kr, hutlöst pris!) på det östeririska cafeet där uppe, känns det nästan som att sitta på en piazza utomhus. Fast med fräsch luft då, vilket man inte får utomhus i den här stan annars. Dessutom luktar det speciellt inuti 101:an. En blandning av fukt, dam, rengöringsmedel och parfym. "Gott" vet jag inte om jag skulle kalla det, men det är en doft jag så starkt förknippar med 101:an och som jag tycker om.
Mandarin. Det kommer att kännas konstigt att inte höra de annorlunda svåruttalade ljuden omkring mig dagarna i ända. Nu när jag ändå kan ta mig fram på mandarin vill jag använda det så mycket som möjligt. Hoppas på att hitta någon kurs i Lund.
Maten. Åh maten! Jag som överhuvudtaget inte åt asiatisk mat innan jag kom hit har vekligen gjort en kovändning och vet nu inte hur jag ska klara mig utan. Vietnamesiska vårrullar, koreansk bibim bap, thailändska shrimp cakes, japansk teppanyaki, indisk curry, pekinganka, dim sum, räkor med annanas och majonäs, den fantastiska vitkålen, och dumplings av alla sorter. Hur ska jag kunna klara mig utan!?
Vietnamesiska vårrullar
Doften av rökelse och jasmin. Den buddistiska traditionen att bränna rökelse praktiseras ofta här i Taiwan, och minst ett par gången i veckan går man förbi ett tempel eller ett litet bord där man offrar till sina förfäder, där doften av rökelse känns över hela gatan. Jasminblommor säljs i gatukorsningar och somliga taxichaufförer köper ett knippe och hänger i backspegeln för väldoft.
Taiwaneserna. De smaskar och rapar och stirrar och låter, men när man kan prata lite med dem visar det sig att de är otroligt vänliga och gladsinta själar. Asiater är inte lika kända för sitt kroppsspråk som vad tex italienarna är, men jag kommer ändå sakna sättet taiwaneserna exempelvis understryker något genom att slå ner med ena handen i luften, hur de markerar siffor genom att hålla upp ett visst antal fingrar från ena handen i andra handens handflata och hur de fnissar med händerna för munnen.
Men mest av allt kommer jag nog ändå att sakna de människor vi träffat och framför allt vännerna här. Vissa människor vi träffat är gör en massa spännande saker och är otroligt fascinerande, andra lite udda och spännande på ett lite lustigt sätt, åter andra trevliga och roliga, osv osv. Dem som det kommer att allra mest tomt efter är dem som vi umgåts med mest under 9 dessa månader. Vi har antingen träffats eller i alla fall hörts av varje dag, och vi har gjort massor av saker tillsammans. De har blivit lika självklara delar av min vardag som allt annat här. Jag önskar jag kunde ta allihopa med mig i resväskan hem...
En del av vårt kompisgäng. Här hoppandes i Angkor Watt, Kambodja.Kommentar 1
Igår, efter att Jens kommer ut ur ett provrum:
"Hur kan man göra ett provrum, som till storleken, färgen, antalet speglar, antalet sittplatser och temperaturen är så snubblande likt ett kylskåp?"
De taiwanesiska provrumen är inte alltid de bästa...,
Kommentar 2
Igår, när vi letar kläder i en affär säger Jens:
"Jag vill ha en t-shirt med något kul tryck på, kanske någon text. Men inte med något störigt budskap, typ A ganster has gotta do what a gangster has gott do eller så...
Joe, den t-shirten förföljer ju en vart man går. Eller inte.
Kommentar 3
På hemsidan för vår nya, käcka dator:
[...] the overall weight [...] remains below 1kg – allowing children and women to carry it with ease.
Ja, ett kilo är väl ungefär vad vi kvinnor klarar. Fråga bara alla de mammor som storhandlar åt sina familjer varje vecka. Det blir väl inte mer än nån liter mjölk att bara hem va?
Jag tror aldrig har jag shoppat så mycket som idag. Jens och jag och sprungit i och ur klädesaffärer och nu bytt ut större delarna av våra garderober. "NET" är en taiwanesisk klädkedja som har en hel del trevliga kläder, i helt ok kvalitet, till inga pengar alls. Den dyraste tröjan jag köpte idag kostade 390 NT, alltså 80 kronor. Förutom kläder har vi också varit iväg och köpt en del elektronik och en del datorprylar, varibland en Asus Eee PC 900. För dem för vilka den beteckningen inte säger något kan jag avslöja att det är den dator som syns på bilden ovan. (Bilden har jag snott härifrån) Den väger mindre än en liter mjölk, är otroligt liten och minst lika kul som den är liten. Jens och jag kan inte komma fram till vem av oss som är gladast för den, och Jens börjar fundera över vem det egentligen är som är nörden utav oss. Nu är jag så trött att jag inte vill se en enda affär till på ett bra tag. Tror jag ska sätta mig och titta lite på vår fina dator istället.
På frisörsalongen TONI&GUY i Taipei
* jobbar det ca 3 frisörer per kund
*har varje frisör minst 2 assistenter
*har varje assistent en annan assistent vars enda uppdrag är att tvätta kundernas hår
*tar en hårtvättning ca 30 minuter eftersom den inkluderar massage (fast det får man på vilken frisörsalong som helst här i Taiwan. Jag som egentligen inte tycker om massager och frisörbesök, de är liksom så ansträngt avslappnade tycker jag, försökte be om att få en klippning utan massage men fick då glada skratt till svar och blev sedan grundligt masserad)
*får man en käck liten skärm fastsatt på pannan under hårtvättningen, så att inget vatten ska stänka i ansiktet på en
*luktar schampot fantastiskt
*får man under klippningen ställa in sin handväska i ett skåp som låses, med en nyckel som man inte blir av med eftersom den sitter i ett armand med strasspärlor på
*kan man få en väldigt modern och poppig frisyr (så modern och poppig att jag de första timmarna efter klippningen övervägde möjligheterna för att aldrig mera visa mig utomhus igen)
Jag tror att det råder någon form av hierarki mellan de olika frisörerna, assistenterna och assistenternas assistenter. Lägst ner i rangordningen tror jag att man finner hårtvättarna, vilket egentligen är konstigt eftersom de står för den mest njutningsfulla delen av frisörbesöket.
Nu ska jag gå och lägga mig och lukta på de väldoftande men ack så korta stumpar som finns kvar av mitt hår. Jag har under kvällen börjat vänja mig lite vid frisyren och får inte längre en chock när jag ser mig i spegeln, men jag har fortfarande mycket svårt att tro Jens när han säger att det är fint... Vi får se hur det känns imorgon...
För nästan exakt 9 månader sedan gick jag och försökte att i möjligaste mån låta bli att tänka på att jag så väldigt snart skulle flytta från Lund. Jag fick så mycket fjärilar i magen när det slog mig. Men ändå smög sig tankarna hela tiden på. När jag stod på ICA med en paket mjölk i handen kunde det slå mig att när mjölken gick ut skulle jag bo i Taiwan. Att det inte var lönt att bunkra upp med nötfärs trots att det var extrapris, för det skulle vara minst 6 månader innan jag återsåg min frys igen. Att varje dag var den sista av sitt veckodagsslag jag skulle spendera i Sverige på mycket länge - sista lördagen, sista söndagen, osv osv.
Jag minns inte så exakt vad jag gjorde de där sista dagarna mer än att försöka tänka på saker som inte gjorde att man mage simulerade berg-och-dalbana, men jag minns avresedagen väldigt klart. Jag vet att det nästan sista jag gjorde hemma var att köra diskmaskinen tom så när som på en sådan där speciell diskmaskinsrengörare som efter att diskningen var klar gjorde att hela köket doftade tvättmedel. Jag vet att solen sken in och gjorde ränder på vårt hallgolv och jag minns vilka blommor jag köpte och ställde på bordet för att välkomna våra hyresgäster. När vi väl lämnat vår lägenhet gjorde vi ett stopp hos Jens föräldrar i Malmö för att lämna av vår bil till dem, och där åt vi baguetter med parmaskinka. Jag var så nervös att jag tvingade Jens att sätta på gamla familjevideos från semestrar när han var liten (är det bara jag som faktiskt inte tycker att det är tråkigt att se?) för att skingra mina tankar, och mitt i alltihopa blev jag så otålig att vi var tvungna att ta en promenad. Väl i loungen på Kastrup drack vi gin och tonic, och om det var alkoholen eller det faktum att vi nu äntligen var på väg vet jag inte, men jag började slappna av.
Idag har vi spenderat mesta delen av dagen med att packa ihop våra saker. Igår var sista fredagskvällen i Taipei, och ikväll var det sista festkvällen med vännerna här. Jag är inte nervös den här gången, jag är glad och förväntansfull eftersom jag vet vad jag är på väg till, men jag har definitivt börjat räkna ner.
En sak som alltid brukar få nykomlingar att lyfta på ögonbrynen är säkerheten i Taiwan. I centrum är det så gott som ingen som stjäl, och jag har även tidigare skrivit om fantastiskt skönt det är att kunna röra sig hur man vill, vart man vill, när man vill, utan att behöva oroa sig över vare sig själv eller sina saker. Visst, det finns kriminalitet här också, och man ska aldrig vara övermodig, men man kan slappna av och ta det väldigt lugnt här. Ett bevis på det är sättet man paxar sin plats på
Bordet är upptaget!
caféer och dylikt - genom att lägga sin plånbok/mobil/laptop på bordet där man tänkt sitta på och sedan gå iväg och köpa sin kaffe. Jag hoppas att jag snabbt blir av med den vanan när jag flyttar tillbaka till Sverige. Om inte annat lär jag ju snabbt bli av med mina saker...
Det var dags att läsa mig nya glosor under min mandarinlektion idag, och jag fick öva mig på att göra meningar innehållande ord som "att se bra ut" och "att vara arg". Jag sa att min pojkvän ser mycket bra ut, och att han i princip aldrig blir arg. Min lärarinna sken upp och utbrast att en sådan pojkvän skulle hon också gärna vilja ha! Hon tyckte jag var mycket lyckligt lottad (jag kan bara hålla med) och ville genast veta mer om min spännande pojkvän (Hon skulle bara se honom, med sina 190 cm, ljusa hår och ljusblå ögon är han en raritet här i Taiwan). Hon började med att ställa den helt naturliga frågan: "Vilken blodgrupp har han?". Jag såg lite skeptisk ut och svarade: "ehh...ingen aning!" till min lärarinnas stora förtjusning. "Jajustja! Nu utlänningar vet ju inte sånt! ho! ho! ha! ha!" skrattade hon. Pucko mig, liksom, som inte har koll på min pojkväns blodgrupp.
När min lärarinna fick veta att vi båda var födda i jungfruns tecken kunde dock hon genast veta att vi har det pedantiskt fint hemma hos oss och att vi är väldigt sparsamma med pengar.
Jahaja, tänkte jag, och tog min ständigt röriga handväska och gick ut och shoppade i 4 timmar.
Det enda som är värre än 34 grader, 83 % luftfuktighet och strålande sol, är 34 grader, 83 % luftfuktighet och regn. Spöregn. Det regnar som det bara kan i Taiwan. Stora droppar som tätt, tätt tillsammans rusar ner mot marken och gör små kratrar i de redan befintliga vattenpölarna när de landar. Och självklart stänker de på mina ben. Hela jag är genomblöt. Nerifrån mina fullständigt dränkta skor med våta strumpor, upp till hårfästet där svetten obönhörligt sipprar fram. När jag klädde mig i morse var det soligt och fint och jag valde en ljusgrå tröja. Den känns av någon anledning inte lika rätt längre.
Och absolut inte lika torr.
Idag berättade min mandarinlärarinna att om man är för tjock ska man inte äta rött kött och hummer. Djur som blir till rött kött när man ska äta dem samt hummer har så mycket olja i sitt blod, förklarade hon. Jag sa att det var väldigt intressant, för i Sverige säger vi att just rött kött och hummer (nåväl, fisk i allmänhet) är bra om man vill gå ner i vikt. Nyttigt och inte så fett (förutom den feta fisken då). "Hahaha" skrattade min lärarinna, "ni är allt bra konstiga ni!". Jag sa att jag tyckte att det var taiwaneserna som var konstiga. Så satt vi där, båda konstiga på sitt sätt, och log mot varandra.
Nu har det gått upp för mig att vi ska hem. Och det enda jag kan tänka på är frisk luft, sena sommarkvällar, koltrastar som sjunger, min röda apollo haga vars cykelkorg jag ska packa med frukt och cykla ut till Lomma och bada på, doften av osötat bröd, riktigt kaffe på stortorget, och sist men inte minst - telefonen där hemma, som jag kan lyfta precis när jag vill och ringa alla dem jag saknat under tiden här, helt utan att fundera över tidsskillnader.
Det hela började med att jag råkade få syn på flygbilder över Lund på eniro.se. Bilderna är tagna tidigt på morgonen, och Lund är helt försommargrönt. Det ser fantastiskt ut. På bilden nedan syns mitt hus och träden på vår gård.
10 dagar kvar nu. Så nu tänker jag ge mig ut och njuta i fulla drag av Taipei innan det är dags att komme hem till vår balkomg, som nätt och jämt syns på den där bilden.
Vi är så asiatiska vi bara kan när vi åker gondola.
Och självklart syns den kära 101:an även ifrån MaokongIdag slog det mig att vi kommer att kunna öppna våra fönster i lägenheten när vi kommer hem. Att man faktiskt gör det. För att vädra. Att man öppnar upp för att släppa in luften utifrån in i sitt hem. För att luften där ute är bättre än den där inne.
Det känns som en helt främmande och bakvänd tanke i nuläget.
Vädret fortsätter att vara helt fantastiskt. När jag lämnar vår lägenhet känns det sådär speciellt, med solen som värmer den stillastående luften, dofterna och ljuden, de ojämna gatorna, och massor av annat gör att det känns nästan som när man är utomlands. Vilket jag ju är. Men ändå inte.
Igår tog jag och Jens tog en slö promenad genom staden och värmde oss i solen. Vi gick förbi Starbucks och hämtade upp var sin (faktiskt jättegod) kaffe och strosade sedan bort till en park där vi tittade på sköldpaddor, blev uttittade och låg på en bänk i skuggan och bara slappade. På vägen hem gick vi förbi ett bostadsområde som vi kom fram till att vi båda hade lagt märke till för att det var så fint. Husen ligger liksom i en fyrkant och inuti fyrkanten har de lite gräsmattor och lite rabatter med blommor i. När man går inne i fyrkanten hörs trafiken inte alls så mycket, och det känns nästan lite lugnt.
Det var inte förrän vi hade gått en stund och pratar om hur fint det var i bostadsområdet som det slog oss att det ser nästan exakt ut som Rosengård i Malmö. Jag vet inte när jag senast skulle ha kategoriserat det området som charmigt, men efter 9 månader av trafikdån, avgaser, smutsiga fasader och folk överallt så sänker man sina kvav. Uppenbarligen.
Tog aldrig någon bild på det "fina" området, men här är en som visar en relativt vanlig gata i Taipei.
När jag och Jens var i Keelung för några veckor sedan körde Jens bil för första gången i Taiwan. Som jag också skrev då, gick detta jättebra, och skedde helt utan incidenter. Att Jens råkade köra lite mot enkelriktat var aldrig någon fara, för vi mötte ingen och det var ingen som såg oss.
Förutom en och annan övervakningskamera då.
Att bli fångad på bild när man kör mot enkelriktat i Taiwan kostar 900 NTD (ca 450 180 kr, (hur räknar jag egentligen!?) ). Det vet vi nu. '
Det är så många saker som skiljer Sverige och Taiwan åt. Det är inte så häpnadsväckande stora skillnader att det sådär slår en omedelbart när man kommer hit (i alla fall inte sedan man kommit över den allra första "alla ser helt annorlunda ut, de pratar konstigt, de beter sig konstigt, det luktar annorlunda, det är konstig luftfuktighet och allt ser annorlunda ut"-upptäckten). De allra största skillnaderna tycker jag ligger i vardagen. De små sakerna. Som i hur man väjer för varandra på gatan, hur man beter sig när man handlar i en affär, och hur man gör när man visar glädje/förvåning/osv. Alla de där sakerna har blivit mer eller mindre självklara för mig nu. De har blivit min vardag.
Men idag slog det mig faktiskt återigen hur annorlunda de kör här. Att det här är helt normalt att först köra rakt ut i en korsning, för att sen upptäcka att det inte fanns någon plats att ställa sig där man hade tänkt. Och sedan, när man står där och blockerar hela korsningen, inse att det håller på att braka en buss i full karriär rakt in i sidan på en.
Och att lösningen på det är att yttra ett relativt lugnt "ooh", tuta till lite, och sedan se på när bussen tvärnitar och kör rakt över på motsatt körbana för en stund (medan alla bilarna som egentligen skulle ha kört där i sin tur väjer undan), och sedan är situationen löst.
Helt normalt. I en helt vanlig korsning, en helt vanlig fredagseftermiddag i Taipei.
En vän till mig har bott i Hong Kong och tycker att kinesernas sätt att vara väldigt explicita kan vara hysteriskt roligt. Taiwaneser är noga med att de är just taiwaneser, och inte kineser, men vissa drag har de allt gemensamt. Eller är det någon som tvivlar på att de är bra på skaldjur på restaurangen nedan?
Folk frågar mig om vi räknar ner nu. Om vi börjar göra oss reda för att flytta hem. Mitt svar är: nej. Jag lever fortfarande helhjärtat i Taiwan. Jag är fortfarande just här, just nu. Jag går upp på morgonen, går till skolan, käkar lunch med mina vänner, gör planer för helgen, och funderar över livet i den här ibland så knasiga stan. Visst förstår jag att det är ynka 15 (!) dagar kvar tills vi flyttar hem, men det har ännu inte försatt mig i transitmode. Och det är skönt. För det finns få saker jag avskyr så mycket som transitmode. När man har en fot där man står och en annan på väg någons annanstans Och egentligen känner det som att man inte har några fötter någonstans. I alla fall inte några fötter som har kontakt med någon mark att ta stöd på. Så ännu några dagar njuter jag av allt som är bra här, stör mig på det som jag finner irriterande, och känner ibland en bitterljuv längtan efter Sverige.
Om det är så kul att se på när folk ser roliga ut när de tränar vet jag inte, men jag har i alla fall upptäckt något som verkligen faller mig i smaken. Webtjänsten Blip är en trevlig liten sak där man kan microblogga musik. Man behöver inte ladda upp några låtar, utan söker direkt på sidan ibland en massa spännande musik som man kan lyssna på med en enkel knapptryckning. Jag skulle kunna bli sittandes i timmar.
Se vad jag har "blipat" nyligen på http://www.fuzz.com/blip/user/jenoa
Idag såg jag en kvinnlig personlig tränare stå och hjälpa sin kvinnliga kund i gymmet. Kunden låg på rygg och tränade nedre magmusklerna genom att höja benen mot hjässan upprepade gånger. Det var jobbigt, och kunden grimaserade väldigt för att orka de sista repetitionerna. Varpå den kvinnliga tränaren pekade på kundens ansikte och sedan skrattade så hon kiknade. Hon tittade på sin kund igen och gav denna några uppmuntrande ord, och började sedan åter skratta. Hela den lilla taiwanesiska tränaren såg ut att falla ihop i en enda hög av skratt, allt medan kunden kämpade på så gott hon kunde med sin träning.
Jag vet att det är en annan kultur här (det har jag liksom fått känna på x antal gånger) och hela den biten, men ändå. Det där måste väl kännas rätt tråkigt för den som tränar, även om man är taiwanes?
På vägen hem höll jag på att gå rakt in i vad som såg ut att vara en modefotografering. Modellen stod med moderiktiga kläder, fullt uppsminkad i en telefonkiosk med strålkastare riktade mot sig. Efter mina 2 timmar på gymmet var tjejen i telefonkiosken rätt mycket fräschare än jag.
Det var också för ungefär ungefär två år sedan som min mp3-samling började växa sig allt för stor för att hantera. Jag började drömma om en tjänst som automatiskt kunde känna av vilka låtar jag har och tagga dem rätt, så att det kunde få bli ordning och reda nog (jag är ju trots allt bibliotekarie) i min musiksamling. . Idag läser jag om TuneUp, som verkar göra just detta. Om jag har riktig tur har jag lyckats lägga beslag på en invite ifrån Techcrunch, men jag vet inte ännu om jag hann med innan de tog slut.
För 2 år sedan satt jag i min lilla cubicle på biblioteket i Berkeley och sög i mig allt som hade med web 2.0 att göra. Jag blev medlem i vartenda nätverk jag kunde och tyckte att det var jättespännande med varje ny tjänst som poppade upp. Dock blev det ganska många användarnamn + lösenord att komma ihåg, och framför att tröttnade jag rejält på att behöva fylla i samman profilinformation gång på gång. Jag frågade mina lite mera programmeringskunniga vänner ifall det inte skulle vara möjligt att göra en profil, där man fyllde i och uppdaterade sina uppgifter, och att man sedan kunde använda denna på alla nätverk/tjänster man använde. "Njae", svarade de, "jag förstår precis vad du är ute efter men det är liksom tekniskt sett mycket svårare än så. Det går liksom inte. Det får man nog bara acceptera".
Bah! Säger jag. Nu börjar ju den typen av lösningar poppa upp. De programmeringskunniga har insett precis vad jag var ute efter. De är bara två år efter mig.....=)
Klockan 2 minuter i halv tre idag satt jag på en solig uteservering och åt lunch. Och pratade om jordbävningar. "Så hur känns en jordbävning då?" undrade mitt lunchsällskap som aldrig upplevt en. "Ja, det är ungefär som att det skakar sådär som det gör nu på grund av byggnadsarbetsplatsen här bredvid" svarade jag.
Tydligen kunde det ha räckt med att jag svarat "så här", men det visste jag ju inte då.
I 9 månader har Taipeis klimat varit varierande grader av "obehagligt". Och nu, plötsligt, har vi haft flera dagar med det bästa väder jag någonsin tror jag upplevt. Det är så att jag blir helt stum. Måste ut i solen och den härliga luften med en gång igen. Ciao!
De senaste dagarna har jag flera gånger pratat mandarin helt spontant och bekymmersfritt med expediter i affärer. Förvisso hör kanske inte "finns de här i storlekt 39?" och "Vilken våning ligger Sogo på" till de mest avancerade sakerna man kan ge sig på, men ändå. Det känns så himla kul. Som att allt hårt slit och allt pluggande äntligen börjar ge resultat. Det är som jag kommit över en tröskel och att jag nu kan så pass mycket att jag känner mig ganska säker på enkla vardagssamtal och jag bara därför klarar av lite svårare saker också. Jag blir inte helt förvirrad och bortkommen om jag inte förstår precis alla ord i en mening, jag kan både få ihop det stora sammanhanget och förstå vad jag ska svara ändå. Åh vad jag har längtat efter att komma hit!
Idag har varit en helt underbar söndag. Aldrig förr har vi haft så perfekt väder, så alldeles rätt temperatur, nästan snudd på frisk luft (nåja..), strålande sol och helt rätt luftfuktighet. Dagen har spenderats i slö takt med lite shopping, en härlig lunch på uteservering, lite träning och sedan en god middag. Nu ska jag avrunda det hela med en film. Det enda som är lite tråkigt är att Jens är och jobbar i Japan, men han kommer förhoppningsvis hem om bara ett par dagar igen.
Dessutom hade jag en riktigt trevlig taxichaufför som pratade bra engelska på vägen hem från middagen. Vi pratade om en massa saker, mestadels om skillnaderna mellan Sverige och Taiwan, och bland annat nämnde chauffören att han var buddist. Jag berättade att de flesta i Sverige traditionellt sett varit kristna, men att det nu är vanligare och vanligare med andra religioner samt att fler och fler gör som jag själv och väljer att inte tillhöra någon kyrka. "aha", log mannen, "såndär var jag också när jag var ung! Men om du tänker lite på det, så kanske du också blir buddist så småningom!". Vi skrattade lite tillsammans och när det var dags för mig att kliva av avslutade mannen med: "Thank you very much! See you in next life!"
Kanske det, kanske.
Jag och Jens valde en riktigt trevlig italienare för lördagskvällens middag. Vi hade inte bokat bord, och fick därför sitta ner och vänta en stund innan vi kunde få plats. Den mycket trevlige, mycket italienske, restaurangägaren höll oss sällskap och pratade med oss medan vi väntade, när vi plötsligt blev avbrutna av en av servitriserna som med ett artigt "excuse me" rykte tag i ägarens arm och började viska i dennes öra. Ägaren fick en stressad uppsyn och vände sig mot oss och förklarade att någon i restaurangen inte mådde bra och skulle behöva ligga ner, varför han undrade om det var ok att vi stod upp istället för att uppta restaurangens enda soffa. Vi studsade självklart upp och hann precis undan innan ett sällskap kom släpande på en äldre, till synes medvetslös, man. Mannen lades på soffan och en person i sällskapet, som visade sig var läkare, pysslade om honom. Det var några stressiga minuter där folk sprang fram och tillbaka, ambulanser ringdes efter (vilket man som utlänning blir rekommenderad att absolut inte göra i en nödsituation. För det första snackar amulanspersonalen ingen engelska, och för det andra tar det för lång tid att åka ambulans. Ingen väjer det minsta för utryckningsfordon här, och i rusningstrafik är taxichaufförerna mycket bättre på att tränga sig och komma fort fram än vad ambulansförarna är) innan den äldre mannen plötsligt kvicknade till och kunde både sätta sig upp och sedan gå tillbaka till sitt bord själv. Vi blev alla väldigt lättade av mannens tillfrisknande, om än av lite olika anledningar. När jag och Jens berättade för restaurangägaren att vi var lättade å de anhörigas vägar att mannen blivit bättre, svarade denne med eftertryck: " I know! I am so relieved! You know, Taiwanese people are so superstitious... if that man would have died in here, I might as well could have closed down and moved back to Europe tomorrow! No one wants go to a restaurang with bad qi!"
Min senaste taxichaufför petade oupphörligen i nästan och smaskade ljudligt med sitt tuggumi. Jag lade så mycket tuggumi jag kunde i munnen och tuggade dessa demonstrativt ljudlöst, helt utan att peta i näsan. Undrar om han fattade vinken...
Vädret har slagit om och regnet hänger i luften. Vi har fått ändra plats för vårt öldrickande till en uteservering under tak. Det blir Carnegies, Taipeis ställe nummer ett för västerlänningar av den desperata sorten, och för taiwanesiskor som är desperata efter desperata västerlänningar. Men maten är i alla fall god..
Idag strålar solen och termometern stod vid middagstid på 36 grader. Det är ganska varmt. Ikväll ska vi svalka oss med öl på Taiwan Beer brewery. It's a dirty job, but someone's got to do it..
Har fått förfrågan om var jag köper mitt filmjölkspulver. Pulvret är köpt av en vän till mig i en vanlig hälsokostaffär. Det ska tydligen finnas olika varianter av pulvret, men den jag har ser ut så här:
Lycka till!
När jag pratade med en vän i Sverige häromdagen var jag tvungen att göra en paus i samtalet och springa och hämta myggsprayen för att inte bli fullständigt uppkäkad av de mygg vi har hemma. "Aha", sa min vän, "ni har mycket mygg". Jag bekräftade att här finns en hel del, varpå min vän frågade mig om vi hade sådana där smarta myggnät för fönsterna. Det har vi förvisso, men de spelar mindre roll, eftersom vi aldrig har fönsterna öppna. För det första är luften som bekant inte så himla trevlig här, och för det andra så inbjuder inte klimatet till släppa in utomhusluften. Med en luftfuktighet som sällan understiger sisådär 104 % och temperatur som ofta ligger runt 30 grader finns det liksom ingen anledning att öppna upp. Vi sitter hemma, instängda med våra airconditioners på, och häckar.
Myggen kommer in på något sätt ändå, och har de senaste nätterna hållit mig vaken med sitt envetna stickande. När jag försökt skydda mig genom att gömma allt av mig själv förutom precis ansiktet har de jäklarna stuckit mig där istället. Jag har till och med haft ett myggbett på ögonlocket! Så nu är det krig. Jag har köpt en elektrisk myggdödare, som drar till sig myggorna med ett inbjudande blått sken och sedan - zapp! - dödar dem med el när de kommer nära. Det blixtrat till och låter först "zapp" och sedan "yes!" när en mygga råkar för nära. Det första ljudet är myggan som brinner upp, det andra är jag som glädjetjuter. Nämnde jag att jag var något irriterad på myggen?
Det regnar i Taipei. Spöregnar. Och har gjort så hela dagen. Man blir som en dränkt katt bara man tar några steg utomhus. Paraply till trots.
I den här stan tycker man att det är viktigt att det är fint på gatorna. Ja, just på själva gatorna, som i det ytplan som utgör en gata. (Gatan som i den fysiska helhet som utgörs av markplan, intilliggande hus osv, ser för jäkliga ut för det mesta, med smutsiga hus, ledningar som hänger och slänger, airconditioneringsapparater på utsidan, ojämna trottoarer, med mera, med mera) Så trottoarerna är oftast gjorda av stora stenplattor i någon form av granit. Blank granit blir ännu blankare när det regnar på den. Och hal. Bara under min tur till skolan i förmiddags såg jag två personer dratta omkull och sätta sig på ändan i någon vattenpöl. Tre om man räknar med den person som trillade omkull på bussens hala golv, trots att detta inte var gjort av granit.
Själv går jag försiktigt försiktigt och försöker att inte halka samtidigt som jag sick-sackar mellan vattenpölarna på gatan. För varför bygga gator där vattnet kan rinna undan, såhär i tyfon- och översvämningsdrabbat område, när man kan låta bli? Vissa dagar tycker jag att Taiwan är så fruktansvärt bakom.
Tillbaks i Taipei och tillbaka i vardagen igen. Min nya skola ligger inte i direkt anslutning till någon tunnelbanelinje som passar mig, så jag har börjat ta bussen istället. Det finns ett virrvarr av busslinjer att välja mellan, men om man hoppar på buss nummer 18 så brukar man hamna rätt, och dessutom få åka karaokebuss. Man får traditionell kinesisk musik på hög volym med ohyggligt fula musikvideor till på en liten skärm längst fram i bussen samt en väldig massa annat pynt i bussens fönster på köpet när man åker. Som vanligt är det ingen av dem för vilka musiken spelas som överhuvudtaget verkar ta notis om arrangemanget, men det finns där ändå. Det låter och tar plats i vilket fall. Bara därför att. För att det finns en mall som säger att karaoke är trevligt. Oavsett om något i realiteten överhuvudtaget vittnar om att så faktiskt skulle vara fallet, eller inte.
Fast å andra sidan så tycker jag, kanske som enda passagerare, att det hela är ganska trevligt. Jag tycker om de vedervärdiga sångerna och pyntet som svänger när bussen kränger (för det gör den! Så till den milda grad att jag och en vän faktiskt funderat på om bussarna här är konstruerade annorlunda, så att det liksom inte går att köra mjukt och behagligt med dem). Är detta ett tecken på att det är hög tid att åka hem, tro?
Den första saken var vårt hotell. Det var ett trähus i 3 våningar, väldigt speciellt inrett och beläget i en otroligt mysig liten trädgård, vilken nästan kunde räknas som "inredd" i sig. Överallt fanns mysiga lampor, vackra ljusstakar och roliga små detaljer.
"Try getting a room that faces the canyon" löd rådet i guideboken inför vistelsen på vårt hostel i Taroko Gorge. Vi hade tur och fick bästa rummet på hela stället, och kunde se den fantastiska naturen runtomkring även duschandes.
I mitten av 1500-talet seglade portugisiskt sjöfolk förbi Taiwan och kallade ön "Ilha Formosa" - Den vackra ön. Efter 4 dagars fantastisk biltur runt i landet kan vi inte annat än att hålla med om den beskrivningen.
Utsikt från den lilla staden Jiufen i nordöstra Taiwan
Cape Bitou, Nordöstra Taiwan
Wufengchi waterfall, nordöstra Taiwan
Utsikt längs östkusten
Fantastiska Taroko Gorge, Nationalpark i Taiwan
Följer man Highway 14 kommer man upp på 3416 meters höjd
Det blev inget valborgsfirande för vår del igår. Jag tycker att hela poängen med valborg är att högtiden infaller på vår/försommarkanten i Sverige och att man blir så där glad av att kunna vara ute i naturen, och det gör sig liksom inte riktigt att försöka återskapa det i 25-30 gradig temperatur. De som har jobb är dock lediga idag här också, så igår festade vi till det lite genom att gå på traditionell kinesisk restaurang och sedan sticka och sjunga karaoke. På restaurangen käkade vi pekinganka (första gången för både mig och Jens. Det var gott, men inget särskilt mer än så) och dim sum. Som aptitretare fick vi tusenåriga ägg, och även dessa var det premiär för för mig. Äggen kokas inte utan läggs liksom in i något och förvaras sedan svalt i flera månader, och det hela resulterar i att gulan hårdnar och att vitan blir mörk och genomskinlig. Det var faktiskt mycket godare än det både låter och ser ut. Smakade ägg i kubik, ungefär.
Nu ska jag och Jens gå och hämta vår hyrbil och sedan dra runt i Taiwan i 4 dagar. Vi hörs efter helgen!
Trångt och mysigt på KTVDen främsta anledningen till att jag uppmärksammade att det var nästan behagligt att vistas ute i morse är att det de senaste dagarna varit oändligt fuktigt här. Det härliga, nästan torra och ack så soliga, värdet från de senaste veckorna verkar har försvunnit, och ersatts av någon form av våtvarmt omslag kring stan. Det går inte att gå mer än ett par steg innan en ganska ocharmig hinna av svett och fukt lagt sig överallt på huden, och att sitta ute är inte länge ens att tänka på. Så fort vi kan flyr vi in i väl luftkonditionerade köpcenter och restauranger. Fick under lunchen veta av en taiwanesisk vän att det hela kommer sig av att regnsäsongen börjat nu, vilket jag fick en väldigt tydlig bekräftelse av när himlen plötsligt öppnade sig och gjorde mig dyblöt på bara ett par sekunder under min promenad mot tunnelbanan hemåt.
Jag har börjat promenera på morgnarna nu för tiden och har just kommit in från en liten sväng på stan. Idag var det nästan inte alls fuktigt ute. Nästan inte alls för varmt. Nästan inte för disigt i luften, utan man kunde nästan se bergen som omger stan. En riktigt bra start på dagen.
En god vän till mig som också snart ska flytta hem till Sverige uttalade under lunchen att hon var glad att hon haft möjlighet att bo här i Taipei, att hon fått chansen att vara här under så pass lång tid att hon känner att hon kan greppa den här staden nu. Det slog mig att jag känner likadant. Jag känner mig verkligen inte borttappad någonstans här nu längre. Det är som att tusen millimeterstora (eller egentligen millimetersmå, men det säger man väl inte?) pusselbitar fallit på plats, och att de tillsammans på något sätt blir mer än summan av delarna. Det är inte bara det att jag vet vilka gator som leder vart, hur det ser ut på gatorna, vilka affärer som ligger där, hur man beteer sig vid ett rödljus, hur man lättast gör för att gå om de otroligt söliga taiwaneserna (herregud! är de aldrig på väg någonstans?!? jag fattar ännu inte hur det är möjligt att gå så sakta som de gör, och ändå röra sig...), vad gatornas olika dofter och ljud kommer ifrån, osv osv, utan något mer. Något jag inte kan sätta fingret på riktigt, men närmast beskriva som en känsla som lutar åt att känna sig hemma. Som om Taipei är min stad. Så känns det nog. Mitt Taipei.
I våra nya kvarter bor det lite fler västerlänningar och vi sticker inte ut lika mycket som vi gjorde i de kvarter vi bodde förut. Trodde jag. Idag blev jag dock upphunnen av en glad liten man under min promenad hemåt ifrån vår närmaste MRT station. "Hallo!!" ropade han käckt, "how are you?". Jag svarade att jag mådde bra och fick sedan en harang andra frågor ställda till mig. Mannen ville veta varifrån jag kom, vart jag var på väg (2 förvisso mycket relevanta frågor. Har ställt mig dem själv ett par gånger....), hur länge jag varit i Taiwan också vidare. "You live close to here, right?" frågade han också, och berättade att han brukade se mig ibland. Mycket noga kunde han redogöra för vilken väg jag brukade gå, och vart han trodde jag bodde. Mannen var mycket rar och i det här fallet var det nästan bara trevligt att bli pådykt på stan, men som sagt jag tidigare så är det ändå lite frustrerande att inte kunna röra mig fritt vart jag vill utan att hela tiden bli observerad. Som att storebror alltid ser mig. Fast storebror i form av en massa små taiwaneser.
I alla fall. När mannen fick veta att jag var från Sverige blev han glad och sa sanningsenligt att han inte kunde förstå hur en nordbo kunde stå ut med att bo i Taiwan (smart kille, det där, när jag tänker efter. Det har ju inte alltid varit en picknick att försöka anpassa sig till livet här). Jag fick veta att han heter Erik och jobbar med att köpa och sälja bildelar, och att det var anledningen till att han känner till Sverige. "You have the sebabba, no?" briljerade han, och jag bekräftade att så var fallet. Sebabba är ju så klart SAAB. Det fattar ju vem som helst.
Wannabe Hollywood? Det är ganska långt ifrån, i många avseenden.
Jag läste ett inlägg på en blogg där frågan ställdes om ifall det var för sent att bli turist i det land man bott när man snart ska lämna det. Jag tycker inte det. Även om vi varit runt en del i Taiwan så har vi mestadels spenderat vår tid i Taipei, där vi bott. Av flera anledningar är jag glad för det. Bland annat för att vi faktiskt inte hade fått så bra uppfattning om Taipei och kunnat lära oss att känna oss så pass hemma här som vi faktiskt gör om vi tagit varje chans vi fått att bege oss utanför staden, men framför allt för att jag inte tror att det hade gett mig lika mycket att turista tidigare som det gör nu. De utflykter vi gjorde i början av vår vistelse här slutade nästan alltid med att jag kom hem något besviken och lite frustrerad. Det fanns ju ingenting att se här! Inget som jag tyckte var vackert! Även om jag redan tidigare visste att kulturskillnaderna och ovanan vid att se landet låg bakom dessa dystra intryck, så hjälpte den insikten mig inte att se förbi olikheterna mellan det jag är van vid att uppfatta som vackert hemma i Sverige och det jag såg i Taiwan. Nu har jag vant mig mycket mer vid landet, och precis som jag i början upptäckte att jag kunde se nyanser i tillvaron och i staden omkring mig, upptäcker jag nu att jag kan se andra saker än tidigare och att jag tycker att här är väldigt vackert. Förvisso är det inte svårt att tycka att delar av nordkusten här är fin, men även den väldigt fula staden Keelung, som i princip bara är ett enda stort virrvarr av lyftkranar, pråmar, betong och annat som hör industrihamnar till, tyckte jag hade sin charm.
Eftersom luften i Taipei är "av så dålig kvalitet att det inte kan rekomenderas att cykla runt i staden" (enligt en av våra guidböcker), är det skönt att komma ut ibland. Idag tog vi oss en 40 minuters tur med tunnelbanan, ut till den lilla kuststaden Danshui. Staden är ett väldigt populärt utflyktsmål för Taipeiborna under helgerna, och idag var det...
..många taiwaneser att trängas med på plats..
..strålande vackert väder..
..härligt att vara vid havet..
..och på det hela taget nästan grisigt skönt.
Det är soligt och varmt (ca 26 grader) och jag driver runt och mår mys med The Nationals "Fake Empire" i min mp3-spelare. Det ser ut ungefär så här:
Och låter ungefär så här (tryck på play för att lyssna):
Idag hittade jag och Jens något så ovanligt som en restaurang med levande ljust, dämpad belysning, och mjuk, fransk jazz strömmande ur restaurangens högtalare. Mitt i vi-älskar-ljusrör-och-nästan-vad-som-helst-så-länge-det-levereras- med-hög-ljudvolym-land fanns denna pärla som dessutom var sparsamt och vackert inredd. Stora glasfönster vette ut mot en mysig gata och stället hade verkligen atmosfär. Vi satt där och njöt en stund.
Tills någon drog fram en storbildsskärm och drämde på en inspelad konsert med Genesis på högsta volym. Om det finns tillfällen då det är mindre njutningsfullt att lyssna på Genesis än andra (det brukar väl aldrig vara förenat med särskilt mycket nöje) så var detta definitivt ett av dem.
Det slog mig idag hur mycket det är i min vardag som jag tar för självklarheter, som absolut inte var det för åtta månader sedan. Som till exempel att man börjar äta direkt när man får sin mat, och inte väntar på att de andra vid bordet ska få in sin (eftersom det kan ta allt mellan 3 sekunder och en halvtimma innan det sker), om man har en egen rätt då alltså. För det mesta äter vi ju alla från samma fat. Det är också en självklarthet att att det inte alltid behöver vara så att man får in det man har beställt. Och att folk eldar rökelse och gula papperslappar i små tunnor på gatan då och då. Och att man måste säga vart man ska till taxichaufförer på kinesiska, annars är man körd (och då alltså inte "körd" som i "körd dit man ska"). Och en massa, massa annat. Jag hittar i stan nu. Hittar ganska bra till och med. Det är inte som i september förra året när jag satt i en taxi och storögt tittade ut genom fönstret och undrade vart taxichauffören körde och försökte utröna om han tänkte lura mig eller inte. Nu vet jag att inga taxichaufförer luras (i princip) och att den snabbaste vägen mellan Sheraton (som vi bodde på då) och Ericsson (som jag var på väg till) går precis så som de körde då. Jag minns också att jag tyckte det var svårt att få grepp om staden, och att jag saknade att kunna referera till saker, så som jag i Lund alltid kunde säga "norr om sjukhuset", eller "nära mårtenstorget", eller "längst ner på stora södergatan", eller något liknande. Nu har jag inte refererat till något i Lund på väldigt, väldigt länge. Däremot blir det mycket snack om "väster om Dunhua", "nära 101:an", eller "andra stoppet söderut från zhongxiao fuxing på brun linje".
Jag undrar vad jag kommer göra och var jag kommer att vara om 8 månader från idag.
Åh vad det var härligt att vakna utan feber imorse! Undrar om det är beviset för att man börjar bli vuxen - att man mår så himla kass så snart man blir krasslig? De säger ju det, att vuxna klarar av att vara sjuka så mkt sämre än barn. Jag har aldrig mått så dåligt för så lite tidigare (även om inget slår hur kass jag var när jag hade magproblem och 39 graders feber OCH en resa på sisådär 18 timmar framför mig när vi skulle hem från semestern i Ghana). I alla fall. Idag mår jag bättre.
Vi har nu inte mindre än 3 fester inplanerade för sommaren, I SVERIGE. Det känns konstigt, men bra. 2 av festerna är ju så klart på samma kväll, men det får lösa sig på något sätt. Räknar man med midsommar, som jag alltid viger åt släkt och familj och som i år är bokad att firas hos en av mina kusiner, är antalet inbokade fester 4. Vi har också bestämt oss för att tapetsera hallen i vår lägenhet i sommar och ska snart beställa leverans av den soffa som vi köpte precis innan Jens fick erbjudandet om att jobba i Taiwan och som stått lagrad hos Mio i snart 10 månader. Det är 6 veckor kvar av vår vistelse här och undan för undan poppar det upp saker som rör tiden efter att vi flyttat hem, händelser som kommer att utspela sig i Sverige. Det ska verkligen bli jättekul att komma hem igen. Men att vi är hemma i Sverige också innebär att vi inte kommer att vara i Taiwan, det är något jag föredrar att inte tänka på riktigt ännu.
Vår städerska kommer 2 gånger i veckan och har egen nyckel till vår lägenhet, vilket fungerat fint hittills. Hon hämtar även våra sopor de dagar hon inte kommer och städar och någon gång när vi glömt ställa ut soporna utanför dörren har hon kommit in och hämtat dem. På lördagar och söndagar kommer hon dock inte alls, trodde vi. Tills jag igår kväll, när jag liggandes på soffan läsandes en god bok endast iförd en t-shirt (feber gör en varm!) plötsligt hörde hur det rasslade i vår yttre ytterdörr. Jag flög upp och rusade in i vår klädkammare och fick på mig ett par byxor medan jag hörde städerskans glada "häälllååå!" från entrén. Jens försökte säga fråga vad hon skulle göra, och framför allt tala om att vi inte ville ha henne i lägenheten för tillfället, men hon stövlade glatt förbi Jens trots hans protester. Tydligen hade hon glömt tömma soporna när hon städade i fredags, och tyckte att klockan 8 en lördagskväll var en ypperlig tidpunkt att åtgärda problemet på.
Det tyckte inte vi.
4 filmer blev det. För de nyfikna (hej bror!) kan jag meddela att de var: Lust, caution. Juno. Den siste kejsaren samt Babel. Alla ok filmer. Idag har jag lite feber så det blir nog någon film till. Tänkte köra en klassiker och se antingen Casablanca, Det sjunde inseglet eller Fanny och Alexander. Eller kanske allihop....
Det senaste dygnet har jag sett 2 filmer samt 8 gamla avsnitt av "vänner". Jag är inte direkt på topp utan ligger mest till sängs och tycker synd om mig själv för att jag har ont överallt och hostar.
Undrar vem det är mest synd om - mig som har ont, eller Jens som får så tråkigt sällskap? Ingen tid att fundera på det, för nu kommer Jens precis in genom dörren med indisk hämtmat i händerna! Vem som har snällast pojkvän är det dock ingen fråga om - det är jag!
I Taipei använder man inte hundbajspåsar. Istället går hundägare runt med några pappersark av typen tidningspapper i handen, och när hunden gör sin grej sätter man sig snabbt på huk bredvid och sticker pappret under baken för att samla upp det hunden producerar. Det är säkert mer miljövänligt än de påsar vi använder, men jag undrar så var de gör av de där arken när de är använda? Som tidigare nämnts så finns ju det mesta att få tag på i den här staden - utom papperskorgar! Eftersom man betalar skatt för att slänga sopor genom att köpa speciella soppåsar finns det tydligen folk som försökt spara några dollar genom att slänga sitt hushållsavfall i publika papperskorgar, varpå dessa togs bort. Går man runt med hundbasjpappret tills man kommer hem? Lägger man det i en buske? (Jag har dock aldrig sett något papper ligga och skräpa) Håller man i det tills man kommer förbi en av de sällsynta papperskorgarna? Hur gör man? Frågorna är många...
Igår ville jag och Jens både dricka en sangria innan middagen, OCH dela en flaska vin till maten. Det gick alldeles utomordentligt att beställa detta, men efter en liten stund kom vår servitör tillbaka till vårt bord och frågade oss om ifall vi verkligen ville ha vin när vi nu beställt sangria sedan tidigare. Vi försäkrade att så var fallet, men servitören verkade inte riktigt med på noterna och frågade ifall vi verkligen menade att vi skulle ha en hel flaska vin att dela på, utöver sangrian. Vi nickade glatt och svarade att det var precis så vi ville ha det, varpå servitören tvekade lite och sa:
"Ehmm...are you sure!? I think maybe....you drink to much!"
Vi skrattade gott och lovade honom att så inte var fallet. En liten sangria klarar vi av innan vi tar 2 glas vin. Helt säkert.
Titta på det här helt fantastiska projektet! Folk skickar in sina livs historier - beskrivna med hjälp av endast 6 ord! Otroligt vad vissa kan förmedla med så lite!
-Fröken, hur länge har du varit i Taiwan? frågar min taxichaufför mig.Detta är standardöppningsfrasen för taxichaufförer av den pratglada sorten . Egentligen har vi varit här i 7 månader nu, men 7 är så himla svårt att säga på kinesiska, så jag tänjer lite på sanningen och svarar "6 månader" på den frågan ännu ett tag. Tills det blir dags att svara "8", vilket heter ba på kinesiska och inte är det minsta svårt att få fram.
-6 månader, svarart jag-Jag har aldrig begripit det där, att de berömmer min kinesiska efter bara ett par meningar, och framför allt inte efter att det jag sagt blivit missförstått. Det är ju rätt uppenbart att min kinesiska inte är sådär klockren om jag uttalar månader (ge yue) och år (nian) så att det låter lika. Hursomhelst. Taxichauffören, som så många andra, ville väl säkert bara vara trevlig. Han är verkligen trevlig, denne något äldre man som kör mig till dagens lunch.
-6 år? frågar chauffören
-Nej, 6 månader, säger jag igen.
- Aha! säger chauffören, din kinesiska är inte dålig!
Över 30 grader och sol idag. Lektionen i kinesiska på förmiddagen var jättekul och inspirerade till att plugga lite, varför jag och en vän begav oss iväg till Taipei Botanical Gardens för att njuta av vädret medan vi försökte memorera glosor. Ingen av oss hade varit där förut, och det var en miss! Vilken oas mitt i stan! Inte en bil hördes, och det var inte så mycket folk där heller. Bara en massa nästan tama ekorrar, en hel del vackra fåglar, fjärilar, fiskar, och sköldpaddor. Och så mygg så klart, men det gjorde inte så mycket.
