Eldflugornas dal

Taiwans största sjö heter Sun Moon Lake och är omåttligt populär bland taiwaneserna. Vi spenderade vår resas sista natt vid sjön, och efter att ha blivit hänförda av den dramatiska östkusten, den häpnadsväckande vackra nationalparken Taroko Gorge och de fullständigt makalösa vyerna längs Highway 14 hade sjön svårt att väcka några starkare reaktioner hos någon av oss. Ett par saker, förutom den trots allt vackra naturen, gjorde dock att vistelsen vid Sun Moon Lake blev mer minnesvärd än som bara ett lämpligt stopp för övernattning på vägen.

Den första saken var vårt hotell. Det var ett trähus i 3 våningar, väldigt speciellt inrett och beläget i en otroligt mysig liten trädgård, vilken nästan kunde räknas som "inredd" i sig. Överallt fanns mysiga lampor, vackra ljusstakar och roliga små detaljer.

Den andra var middagen som serverades. Eller, egentligen var det inte maten i sig som var så speciell (även om det var den mest delikata hot pot jag någonsin smakat), utan konversationen som föregick middagen. En konversation helt och hållet på mandarin där jag förstod vartenda ord! Kvinnan som serverade oss kunde ingen engelska, och det jag fick ur mig på mandarin var säkert varken särskilt rätt eller särskilt snyggt, men det fungerade! Och jag förstod allt, varenda ord, som kvinnan sa till mig. Det har inte hänt förut och jag blev nästan löjligt glad.

Kanske kan det ha varit mina skrala kunskaper i mandarin som ledde fram till den tredje höjdpunkten vid Sun Moon Lake - att kvinnan som serverat oss middag efter denna kom fram och lite tyst frågade ifall vi sett eldflugor förut. När hon fick veta att vi inte gjort det berättade hon att om vi satt kvar en stund så skulle hennes arbetsgivare snart komma och ta med oss till ett ställe där de brukade synas. Som enda västistar åkte vi en stund senare med ett gäng taiwaneser upp i en bit i bergen bakom sjön, och när vi stannade och gick av bilarna blinkade det i luften omkring oss. Vi blev visade fram till vägkanten och tittade ner i en dal under oss, vilken fullständigt kokade av blinkande flugor. Det var fantastiskt vackert! Från djungeln runtomkring oss hördes grodor som kväkte, syrsor som spelade, djur som skrek, och vart vi än såg var bergssidorna täckta av blinkande små ljus. Obeskrivbart...

Rum med utsikt

"Try getting a room that faces the canyon" löd rådet i guideboken inför vistelsen på vårt hostel i Taroko Gorge. Vi hade tur och fick bästa rummet på hela stället, och kunde se den fantastiska naturen runtomkring även duschandes.

Utsikt från vårt badrum, vårt badrum sett utifrån samt utsikt från vår balkong

Ilha Formosa

I mitten av 1500-talet seglade portugisiskt sjöfolk förbi Taiwan och kallade ön "Ilha Formosa" - Den vackra ön. Efter 4 dagars fantastisk biltur runt i landet kan vi inte annat än att hålla med om den beskrivningen.

Utsikt från den lilla staden Jiufen i nordöstra Taiwan

Cape Bitou, Nordöstra Taiwan

Wufengchi waterfall, nordöstra Taiwan

Utsikt längs östkusten

Fantastiska Taroko Gorge, Nationalpark i Taiwan

Följer man Highway 14 kommer man upp på 3416 meters höjd

Keelung

Wannabe Hollywood? Det är ganska långt ifrån, i många avseenden.

Vaknade tidigt idag och fick för oss att vi skulle hyra en bil och köra ut till nordkusten. Enligt Jens, som körde, var det faktiskt inte alls så svårt att manövrera sig runt i den här tokiga trafiken. Jag tyckte att Jens körde hur bra som helst, och blev bara lite förvånad när jag plötsligt fick höra honom lugnt konstatera att "..jaha.. nu fattar jag hur det hänger ihop. Jag och den bilen framför som jag bara hängde på, vi kör mot enkelriktat. Ok."

Jag läste ett inlägg på en blogg där frågan ställdes om ifall det var för sent att bli turist i det land man bott när man snart ska lämna det. Jag tycker inte det. Även om vi varit runt en del i Taiwan så har vi mestadels spenderat vår tid i Taipei, där vi bott. Av flera anledningar är jag glad för det. Bland annat för att vi faktiskt inte hade fått så bra uppfattning om Taipei och kunnat lära oss att känna oss så pass hemma här som vi faktiskt gör om vi tagit varje chans vi fått att bege oss utanför staden, men framför allt för att jag inte tror att det hade gett mig lika mycket att turista tidigare som det gör nu. De utflykter vi gjorde i början av vår vistelse här slutade nästan alltid med att jag kom hem något besviken och lite frustrerad. Det fanns ju ingenting att se här! Inget som jag tyckte var vackert! Även om jag redan tidigare visste att kulturskillnaderna och ovanan vid att se landet låg bakom dessa dystra intryck, så hjälpte den insikten mig inte att se förbi olikheterna mellan det jag är van vid att uppfatta som vackert hemma i Sverige och det jag såg i Taiwan. Nu har jag vant mig mycket mer vid landet, och precis som jag i början upptäckte att jag kunde se nyanser i tillvaron och i staden omkring mig, upptäcker jag nu att jag kan se andra saker än tidigare och att jag tycker att här är väldigt vackert. Förvisso är det inte svårt att tycka att delar av nordkusten här är fin, men även den väldigt fula staden Keelung, som i princip bara är ett enda stort virrvarr av lyftkranar, pråmar, betong och annat som hör industrihamnar till, tyckte jag hade sin charm.

Nedan tre bilder från en av de mera oemotståndliga delarna av nordkusten, Heping Island Park, med fascinerande klippformationer.

En dag i Danshui

Eftersom luften i Taipei är "av så dålig kvalitet att det inte kan rekomenderas att cykla runt i staden" (enligt en av våra guidböcker), är det skönt att komma ut ibland. Idag tog vi oss en 40 minuters tur med tunnelbanan, ut till den lilla kuststaden Danshui. Staden är ett väldigt populärt utflyktsmål för Taipeiborna under helgerna, och idag var det...

..många taiwaneser att trängas med på plats..


..strålande vackert väder..


..härligt att vara vid havet..


..och på det hela taget nästan grisigt skönt.

Jens lugnar på flyget del 2

En av de bästa sakerna med resan till Japan var att jag inte var ett enda dugg nervös för att flyga, varken innan flygningen eller under den. Jag brukar alltid vara lite nervös när jag ska flyga, men kanske har alla semestrar och långflighter under de senaste 7 månaderna gjort att jag vant mig. (Jag vet att det inte är farligt att flyga, hade jag trott det så hade jag ju inte gjort det, men det är ändå något så konstigt med det hela att jag brukar vara nervös innan man kommit upp i luften) Jens brukar vara snäll och bara låta mig vara när han märker att jag blir nervös, förutom enstaka tillfällen då han försöker lugna mig. När vi denna gång nått 10 000 meters höjd vände jag mig till Jens och berättade glatt att jag inte alls var nervös, varpå han svarade "vad bra!" och log. Sedan tittade han ut genom fönstret och sa "oh! Titta! Nu är vi precis över den djupaste klyftan på jordklotet! Ungefär här nedanför ligger Marianagraven och den går lika djupt ner i jordskorpan som vi är högt över vattenytan just nu!"

Att titta ut genom fönstret med bilden av att det finns ett hål under en som är lika djupt som man själv sitter högt upp i luften på näthinnan var inte det mest behagliga jag upplevt.

Big In Japan

Jag hade verkligen inte tänkt referera till Alphaville. Någonsin. Men nu ska vi ju dit imorgon, till Japan alltså, och låter sitter som gjuten i mitt huvud. Nåja. Tokyo blir nog skoj, trots det. Världens största stad ska väl säkert ha något att erbjuda, kan man tänka. Med eller utan Big in Japan snurrandes runt, runt i huvudet. Om inte annat så kommer vi i alla fall att träffa två av våra svenska vänner där, vilket ska bli väldans trevligt.

Förresten flyger vi vid middagstid imorgon. Någon som tror att jag packat än?

Ränderna går aldrig ur

Igår stod det After Work på Grand Hotel i Lund på schemat. Det rimmar dåligt med bilkörning och jag nyttjade därför kommunala färdmedel. Det är otroligt vad smidigt det är egentligen. Vejbystrand - Lund tar bara ca 1 h och 20 minuter. Bara lite längre tid än vad det tar att åka från Tienmu ner till centrala Taipei med tunnelbanan. Och så får man åka tåg största delen av biten, vilket både är bekvämt och erbjuder utsikt över skåne. Finfint.

I alla fall. Jag var så klart sen till bussen. Så jag fick störtrusa ifrån hemmet till busshållsplatsen, och medan jag sprang kändes det som om jag blivit teleporterad direkt tillbaka till 1996. Eller egentligen vilket år som helst mellan 1993-1999, för under alla de åren åkte jag buss till skolan och jag skulle tro att antalet dagar jag inte var sen till bussen går att räkna på en hand, ungefär. Uppförsbacken som springturen till bussen börjar med kändes precis lika eländig som förr, och jag kom på att det är lättare att springa om man andas ordentligt istället för att hålla andan när jag passerade precis samma hus som jag brukade göra för sisådär 10 år sedan. Jag ser det som nästan en bedrift att jag lyckats tillskansa mig 10 års livserfarenhet utan att bli ett enda dugg bättre på att passa tider. Hur lyckas jag, liksom?

Att leva i kappsäck

Jag trodde det skulle kännas besvärligt att flänga runt med en ryggsäck, sova en natt här och en där, ha späckat schema för att få plats med så många träffar som möjligt, men det tycker jag inte alls att det är. Det är bara kul att få träffa så många av mina vänner, och det är riktigt mysigt att bo över hos folk. Framför allt när jag, som i natt, fick dela madrassen på golvet med en ofantligt kelsjuk borderterrier. Hon inte bara sov hos mig precis hela natten, hon kom till och med och burrade ner sig under täcket och sov sked med mig! Helskön jycke.

Första fikadaten började idag klockan 09:00 och var väldigt trevlig. Dagen fortsatte i samma trevliga stil, och nu när jag återvänt till hemmet i Vejbystrand börjar jag bli lite trött. Snart dags för mig att burra ner mig. Det tänker jag göra tillsammans med inte mindre än 4 nummer av Sonic, vilka låg och väntade på mig här hemma. Fest!

Mot nya äventyr

När jag kommer tillbaka till Taipei har vi ny adress. Den lyder:

2F, No. 21, Lane 4, Dunhua N. Rd., Songshan District
Taipei City 105
Taiwan (R.O.C)

Nu är det dags för mig att sova. Imorgon bär det av till Sverige! Jippie!

Tack för maten, den var god..

När jag gick på lågstadiet brukade vi rimma efter maten ibland. "Tack för maten, den var god. Mitt i maten stod en ko", kunde man säga. När man skulle busa till det lite extra kunde man till och med dra till med "Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog". Ungefär så var det på båten ifrån fastlandet ut till Green Island. Fast vi fick ingen mat. Och de flesta av dem som ätit innan fick upp maten igen. Vi hann bara precis lämna hamnen och sedan var berg-och-dalbanan igång. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tror första personen som spydde klarade sig 3 minuter av färden innan det var dags. Av vårt gäng på 7 pers var det 3 stycken som blev riktigt dåliga, varav 2 fick gå och lägga sig på hotellrummet och vila upp sig efter pärsen när vi väl kommit fram, och 1 fortfarande kände sig illamående idag, en hel dag efter. Själv var jag skräckslagen och klamrade mig krampaktigt fast i min stol, skrek tillsammans med de andra när båten föll rakt ner från toppen av någon våg och vi alla blev tyngdlösa för en stund, tuggade frenetiskt på mitt åksjuketuggumi, stirrade på horisonten och var tacksam som aldrig förr för Jens ljuddämpande hörlurar, vilka jag lånat och spelade musik i för allt jag orkade. Det var oerhört skönt att varken se eller höra alla som spydde runtomkring mig. Färden var över på 50 minuter, och de värsta vågorna la sig efter en dryg halvtimme när vi kom i lä för ön, men det kändes som en hel evighet.



När vi väl kom fram till ön visade den sig vara otroligt vacker och vi hade en jätteskön helg. Om vi betalat 300 NT mer per person än vad vi lade på vår båtbiljett, hade vi kunnat flyga ut till ön. Planet som trafikerar sträckan är 15-sitsigt och har en restid på 9 minuter, varav 7 minuter i luften. Jag vet det, för vi tog tiden när vi tog planet tillbaka idag. Jag är inte så förtjust i att flyga, och framförallt inte i små plan, men jag tar det där flyget 1000 gånger innan jag skulle sätta mig på den där båten igen.

5 i 12

Ikväll vid 21 ringde världens absolut bästa Lotta, som hjälpt oss med att hitta en ny lägenhet (bland annat spenderat 5 timmar av sin lördag med att följa med oss runt och titta på olika lägenheter och tolkat åt oss. Beundransvärt!), och berättade att vi får den lägenhet vi siktat in oss på och vill ha! Helt underbart!

Speciellt eftersom jag flyger ner till sydöstra Taiwan klockan 09:40 imorgon. Kommer tillbaka sent på söndag kväll, för att sedan flyga till Sverige tidigt på måndag morgon. Jag kommer landa i Taiwan igen den 14 mars. Och vi måste vara ute ur vår nuvarande lägenhet den 10 mars. Ibland blir det bra när man har is i magen.

Mina kommande resor och vår flytt har dock inneburit att jag spenderat dagen med att packa ihop alla mina saker så att Jens ska ha lättare för att flytta dem själv (och här känner jag mig tvungen att påpeka att jag faktiskt ensam fick flytta in båda våras alla behörigheter i vår lägenhet i Lund när vi köpte den 2005. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag ska åka iväg och lämna Jens ensam med flytten eller så..). När jag var någorlunda klar med flyttpackandet började jag se över packningen inför Sverigeresan på måndag. Sista maskinen tvätt roterar just nu. Någon packning inför helgens resa till Green Island har det inte blivit ännu. Men så är det också hela 8 timmar och 10 minuter tills planet lyfter imorgon...

ticket to heaven

Traveling to Copenhagen
Mon 3-Mar-08

Traveling to Taipei
Thu 13-Mar-08

Det ni ser ovan är utdrag från en biljett bokad i mitt namn. Yes! Jag landar på kastrup den 3:e mars klockan 19:25. Det ska bli helt underbart att återse vänner och familj. Dessutom lyckades jag hitta flighter som tillsammans med 2 byten endast genererar en restid på 18 timmar och 10 minuter. Kanske landar jag pigg som en lärka!

Kanske inte...

Tea time!

Har just kommit hem från en mycket trevlig kväll hos en av svenskorna där jag och Jens blev bjudna på både te ifrån tehuset Java i Lund och pannkakor. Dessutom hade min vän precis varit i Sverige och hade med Råg fras hem till mig. Vilka toppenkompisar man har alltså! Förutom att kura ihop oss mot den nu rådande kylan med levande ljust och airconditionering påslagen på värmeeffekt, läste vi också på om Kambodja och gjorde lite grovplanering för resan. Det verkar finnas hur mycket som helst att se! Och riktigt mysigt var det att sitta och läsa och spåna lite ihop.

Kambodja

Det kinesiska nyåret är den största högtiden här i Taiwan och innebär en ca 10 dagars lång ledighet i början på februari. De flesta taiwaneser tar tillfället i akt och reser någonstans då. Vi vill inte vara sämre, så idag har vi bokat biljetter till Kambodja. De ska bli väldigt spännande och jag ska ge mig iväg och köpa en guidebok redan i eftermiddag.

Update: vi blir nu 7 svenskar som drar till Kambodja. Vi planerar redan för att köpa matchande kepsar och t-shirtar med tryck. Kanske borde vi slå till på likadana träningsställ också?

Lugnande besked

Jag och Jens hade var sin flygstol samt en Lonley Planet när vi begav oss till Malaysia, inte mer. Det blev hur bra som helst ändå, och efter att ha konsulterat både guidebok och turistinformationscenter beslöt vi oss för att ta oss till ön Pangkor så snart vi kunde. Flygbolaget hade dock stängt under helgen då vi tog beslutet och flyget vi ville ta gick redan 10:40 på måndagsmorgonen, så vi fick sätta oss i en taxi och åka ut till en liten flygplats på vinst och förlust. 30 minuter innan avgång var vi framme och hade bara ett par minuter senare, utan att visa någon som helst form av legitimation, var sin vackert handskriven biljett i våra händer. När vi satte oss vid gaten och väntade på att få boarda utspelade sig följande konversation:

Eva: puh. Nu är jag lite nervös.
Jens: nervös? varför det?
Eva: men du vet hur jag är när jag flyger. Jag blir alltid lite nervös. Och ju mindre planet är, desto läskigare tycker jag det är. Det här planet är så himla litet! bara 30 platser ungefär..
Jens: Men detta är ett Dash-plan! De är jättesäkra!
Eva: Men allvar!? Dash-planen är ju dem som SAS har kraschat med på löpande band den sista tiden!
Jens: eh..var det dom det?
Ev: JA!
Jens: oups....

Flygningen gick dock förträffligt, både ut till Pangkor och tillbaka. Och på vägen hem ifrån Malaysia var det så här vackert i luften när solen gick ner:

5 dagar i december

För Jens ser schemat framöver ut som följer:

1-9 december - Malaysia
10-23 december - Korea
24-27 december- Hong Kong

Detta innebär att han kommer att spendera 5 dagar av december i Taipei. För min del, som kommer att vara med på hela första och sista resan samt komma över en helg till Korea, innebär det att jag kommer att besöka 3 nya länder inom loppet av en månad. Och dessutom får jag träffa min familj som möter upp oss i Hong Kong! Kan knappast bli bättre!

Bot mot november

Det är grått, fuktigt och i Taipei just nu. Det har regnat ganska kraftigt både igår och idag, och förutom att det är 20 grader varmt har det mest känts som typiska svenska novemberdagar. Så på lördag åker jag och Jens till Malaysia. Det ska bli fantastiskt.