Pax

En sak som alltid brukar få nykomlingar att lyfta på ögonbrynen är säkerheten i Taiwan. I centrum är det så gott som ingen som stjäl, och jag har även tidigare skrivit om fantastiskt skönt det är att kunna röra sig hur man vill, vart man vill, när man vill, utan att behöva oroa sig över vare sig själv eller sina saker. Visst, det finns kriminalitet här också, och man ska aldrig vara övermodig, men man kan slappna av och ta det väldigt lugnt här. Ett bevis på det är sättet man paxar sin plats på
Bordet är upptaget!

caféer och dylikt - genom att lägga sin plånbok/mobil/laptop på bordet där man tänkt sitta på och sedan gå iväg och köpa sin kaffe. Jag hoppas att jag snabbt blir av med den vanan när jag flyttar tillbaka till Sverige. Om inte annat lär jag ju snabbt bli av med mina saker...

Alarmerande

Grrr!!!
Vissa saker gör mig bara galen här! Vissa små saker, som att ingen jädra taiwanes kan begripa att de kanske skulle kunna ta och prata lite långsammare om de märker att de pratar med en person som har ett ordförråd i klass med en treåring, som att de absolut inte kan förstå vad man menar om man råkar vilja ha något som är precis lite utanför de ramar som finns på förhand uppsatta (vad då hudcreme utan whitening effect? vad då liksom!? Den hudcreme som stod närmast till hands har en blekande effekt, och den vill jag inte ha, men vad kan det då vara för något konstigt jag kan tänkas fråga efter när jag säger "precis den här, men utan whitening effect"? Nej, det går ju absolut inte att tänka ut), som att de är helt galna i att rapa upp inlärda fraser som ingen jäkel vill höra bara därför att det ska så vara (när man går och tittar på saker i butiken kastar de sig tex efter en och berättar detaljer om materialen som sakerna man tittar på är gjorda av, på knagglig engelska, trots att jag inte alls vill veta något om detta). Och sen är det det här med säkerheten. De är helt knäppa med sitt säkerhetstänkande. Man ska hålla sig hårt i räcket när man åker rulltrappa, stå i den kameraövervakade zoonen om man åker tunnelbana som ensam kvinna efter 20 på kvällen (och detta i vad som måste vara världens absolut säkraste tunnelbana), och inte dricka för mycket kallt vatten. Samtidigt som det självklart får plats 3 personer, varav en håller ett hjälmlöst spädbarn i famnen, på en scoter som susar fram i den helt galna Taipei-trafiken. Samtidigt som killen som levererar gas slänger upp 7 gastuber på sin scoter och drar fram i samma trafik - gärna med en cigg i munnen.

Ikväll är jag extra trött på säkerhetstänkandet här, eftersom man i vår bostad installerat ett obegripligt högljutt brandlarm.

Som går av sisådär en gång i månaden.

Senast nu ikväll, klockan halv 12 på natten, drar skiten igång och tjuter så att man kan dö av hjärtsnörp på kuppen. Det går knappt att ens skrika till varandra när det sätter igång, så högt är det. Förra månaden drog det igång vid 4-tiden en lördagsmorgon. Andra gånger har det bara tjutit en kort stund, 5-10 sekunder (även om det är mer än nog för att bli klarvaken), men idag trodde vi nästan att det brann på riktigt för det höll på i flera minuter. Vi fick så klart slänga på oss kläder, greppa passen i högsta hugg och börja ta oss ut, när larmet plötsligen tystnade och vi fick veta av våra trevliga grannar att det hela bara var ett falsklarm. Visst, det var jätteskönt att det inte brann. Men det hade varit tusan så mycket skönare att inte behöva höra det där bedrövliga larmet överhuvudtaget.

Länge leve låtsaslandet

En liten kille på en 7-8 år springer över tunnelbanestationen. På ryggen hänger en ryggsäck med spindelmannenmotiv och i handen håller han en liten, liten väska med Nalle Puh på. Ur ryggsäcken faller plötsligt en av hans saker. Genast är någon framme, plockar upp den, springer ifatt killen och lämnar över den tappade prylen. Lill-killen fortsätter framåt utan att ha fattat varför hans sak trillade ut. Han springer hinner några meter fram till, innan nästa person lite försynt pentar honom på axeln. "Din väska är öppen", ser det ut som att killen får höra. Han ler lite och vimsar vidare. Alla i omgivningen släpper fram den lille ivrige killen, och här och var får hans ryggsäck små hjälpsamma knuffar för att bättre hålla sitt innehåll på plats.

Detta sker en måndag kl 19:50 (i slutet på rusningstrafiken) på Taipei Main Station. Skulle samma sak ha hänt på centralstation i Stockholm? '

Folk här är så hjälpsamma och vänliga att jag ibland tycker det känns overkligt. De är förvisso ganska försynta och lite blyga ibland, men när detta väl släpper vill de bara väl och har alltid nära till skratt. Inte en enda gång har jag känt mig rädd, osäker eller hotad sedan jag kom hit. Jag har inte ens stött på någon otrevlig människa (även om de säkert också finns).

Att alla människor är huvudet kortare än jag och springer omkring med seriefigurer och annat gulligt tryckta på sina väskor och kläder, som mobilsmycken och som andra tillbehör, kombinerat med den overkliga säkerheten och vänligheten gör dessutom att det ibland känns lite som att bo i en saga. Som om jag vore Eva i underlandet, lite grann.

Säkerhet

Det står i alla guideböcker att Taipei är en av världens säkraste städer och det känns verkligen så när man går runt här. Alla människor som är på stan verkar vara "vanliga" människor, på väg till eller från jobbet/skolan/något cafe eller restaurang/shopping/hobby, och några gäng av människor som inte har något annat för sig än att bara driva syns inte till. Jag har inte sett några människor som har verkat ha något beroende och även tiggare lyser med sin frånvaro. Inte för att det skulle vara något fel på dessa grupper av människor, det jag vill belysa är bara att de grupper av människor som oftast står för kriminalitet hemma i Sverige inte syns till här (fast står tiggare och tex alkoholister för många brott? Jag vet inte. Jag tänker mig att de behöver pengar och nog kan tillhöra den grupp människor som kanske norpar åt sig saker om de har chansen. Kanske är jag fördomsfull nu?). Jag har inte upplevt en enda situation som känts i närheten av ens lite hotfull. Att gå över Mårtenstorget i Lund en fredagkväll är långt värre än att vistas centrala Taipei, trots sina 3 miljoner invånare (6 miljoner i hela Taipei-området) och ingenstans är folk aggresiva. Säkerligen har det att göra med de kulturella koderna här, där det värsta man kan göra är att "tappa ansiktet" - dvs brusa upp och förlora kontrollen av sina känslor. Vi har bara varit ute en kväll hittills, men det jag kunde se då var att Taiwaneserna drack mycket sprit och blev ganska berusade, men absolut inte för den sakens skull började agera ut några känslor. Att ha så lite kontroll över sig själv att man ligger och är utslagen i tunnelbanan känns inte som att det skulle vara accepterat.

Någon jag pratade med menade på att det beror på de oerhört höga straffen (20 år till dödsstraff för att stjäla något!), men jag tror att även om straffen bidrar till att sänka kriminaliteten så är det mentaliteten som är den största anledningen.

När vi bodde i Berkeley lade jag märke till att alla hemlösa där (Berkeley är känt för sin stora andel hemlösa och många unga som rymmer hemifrån söker sig dit, där de är lite fredade och lever i stora gäng på gatorna där de sitter och röker på och klappar sina hundar) pratade högt för sig själva. Jag tyckte det var väldigt underligt, men insåg sedan att det gjorde alla andra amerikaner också, i vissa situationer. Jag hade tex mitt skrivbord precis intill postfacken på vår avdelning, och folk som skulle hämta sin post men inte hade tid/lust att prata med mig började alltid prata med sig själva om ingenting alls (de sa ofta saker som "ok..mail..what have we got?.. aha..uhum..oh! that's right.." osv), som om pratandet var en signal till omvärlden att "allt är ok, jag är normal och behöver ingen extra uppmärksamhet" (vilket var konstigt för mig i början, eftersom pratandet för mig som svensk är en signal om att man vill ha uppmärksamhet). I alla fall, så betedde sig de hemlösa likadant, de gick runt och pratade med sig själva, som för att lättare smälta in i omgivningen då.

Ja, så i alla fall tror jag att det kan vara så att allt hänger ihop. Att "bristen" på människor som tappat kontrollen här beror på att det helt enkelt inte finns plats för dem i samhället. De finns säkert, men de är nog färre än hemma och väl undangömda. Bristen på kontroll tar sig säkerligen andra uttryck än hemma. Ska bli intressant om jag kan se vilka de är.

Taiwan i vissa fall vara oerhört influerat av USA, och många säkerhetsfunktioner verkar finnas som statussymbol snarare än för att de uppfyller något behov. Tex har den lägenhet vi förhoppningsvis ska bo i en reception med vakter, och på tunnelbanan finns det en hel uppsjö av säkerhetsinstruktioner. Man kan få lära sig precis hur man ska göra när man åker rulltrappa (stå till höger, håll ordentligt i räcket, se till att inte ha några kläder för nära sidan så att de blir smutsiga, och om du är pensionär så undvik rulltrappan helt och ta istället hissen) och man blir av en högtalarröst uppmanad att hålla sig i ordentligt när tåget kör, trots att de kör jättemjukt och att man så gott som aldrig tappar balansen. Dessutom finns det "waiting zone for female passangers at night" som är en kameraövervakad zon att stå i på natten. Det konstiga är att tunnelbanan slutar gå redan vid halv ett på natten och aldrig befolkas av annat än städade personer. (På det hela taget ser alla taiwaneser jag sett hela och rena ut. Och det är väldigt rent överallt på stan, bussar och tunnelbana) Jag förstår inte när den zonen skulle behövas.

Väntzon för kvinnor nattetid.

Tydliga säkerhetsinstruktioner

Igår visade några av de tjejer jag träffade förra veckan mig och Jens en restaurang med jättegod mat i bottenplan på "101:an". Jag lyckades också ladda mitt kontantkort med pengar samt både boka och hämta ut en tågbiljett till Tainan, som ligger nästan längst ner på ön, dit jag ska med höghastighetståg på torsdag. Nu ska vi och se om vi kan sy ihop säcken med lägenheten! Håll tummarna!