Dålig skapelse..

Idag hittade jag och Jens något så ovanligt som en restaurang med levande ljust, dämpad belysning, och mjuk, fransk jazz strömmande ur restaurangens högtalare. Mitt i vi-älskar-ljusrör-och-nästan-vad-som-helst-så-länge-det-levereras- med-hög-ljudvolym-land fanns denna pärla som dessutom var sparsamt och vackert inredd. Stora glasfönster vette ut mot en mysig gata och stället hade verkligen atmosfär. Vi satt där och njöt en stund.

Tills någon drog fram en storbildsskärm och drämde på en inspelad konsert med Genesis på högsta volym. Om det finns tillfällen då det är mindre njutningsfullt att lyssna på Genesis än andra (det brukar väl aldrig vara förenat med särskilt mycket nöje) så var detta definitivt ett av dem.

Are you sure?

Igår ville jag och Jens både dricka en sangria innan middagen, OCH dela en flaska vin till maten. Det gick alldeles utomordentligt att beställa detta, men efter en liten stund kom vår servitör tillbaka till vårt bord och frågade oss om ifall vi verkligen ville ha vin när vi nu beställt sangria sedan tidigare. Vi försäkrade att så var fallet, men servitören verkade inte riktigt med på noterna och frågade ifall vi verkligen menade att vi skulle ha en hel flaska vin att dela på, utöver sangrian. Vi nickade glatt och svarade att det var precis så vi ville ha det, varpå servitören tvekade lite och sa:

"Ehmm...are you sure!? I think maybe....you drink to much!"

Vi skrattade gott och lovade honom att så inte var fallet. En liten sangria klarar vi av innan vi tar 2 glas vin. Helt säkert.

Nu kan jag läsa vad som står på hyllorna i affären

Efter att inte ha pluggat kinesiska särskilt intensivt på senare tid var jag lite orolig att jag skulle tappa allt jag lärt mig. Fast jag tycker inte att det känns som om jag gör det. Jag kan fortfarande prata lika mycket (eller lite, om man väljer att se det ur det perspektivet) med taxichaufförer, läsa lika många/få skyltar, osv osv. Och jag finner det lättare och lättare att hitta rätt i affärer här, och få tag på det jag vill ha. Fast det är klart, det är hel del lättare att veta vad som är i konserven som står på hyllan i matvarubutiken när det står text på ens modersmål på etiketten. Otippat!

Svenne i kubik

Fredagskväll. Oxfilé med berne. Klyftpotatis. Rödvin som damen i disken på systembolaget rekommenderat. Några tända ljus. Så ska det låta på TV:n.

Och sen en film med Michael Nyqvist.

Blir det mer Sverige än så?

Det kinesiska nyåret: en skånings perspektiv

Förutom att regna händer det inte sådär särdeles mycket här i Taipei just nu. I söndags var jag och såg den svenske artisten Montt Mardie (http://www.myspace.com/monttmardie) spela på min favoritbokaffär, och det lät så trevligt att jag köpte med mig en skiva hem. Har inte hunnit lyssna in mig helt ännu, men är positiv.

Det som kommer att inträffa om bara en vecka är dock det kinesiska nyåret. Jag har försökt få grepp om denna högtid, men lyckas inte riktigt helt förstå vad det handlar om. Överallt dekorerar man nu med rött och guld, gärna i papperslampsform, och det allra största med högtiden verkar vara att folk reser bort. Många passar på att utnyttja ledigheten från jobbet till att semestra på (vilket märks på biljettpriserna! Tur att Kambodja inte är något populärt resmål för Taiwaneser, då hade vi nog kunnat få betala hur mycket som helst för en biljett dit), och de som trots allt ska stanna i Taiwan verkar resa ut från Taipei för att träffa sina släktingar på landsbygden. Tydligen så gör man inte så särskilt mycket mer än att äta en massa speciell mat ihop. Till exempel så lagar alla till en fisk som inte får ätas upp. Jag kan för mitt liv inte förstå hur de många dekorationerna hör ihop med att äta hot pot (som fondue, ungefär) och att inte äta upp en fisk, men något samband finns säkert. Och å andra sidan - käcka lampor, konstigt pyssel och underlig mat som man bara äter en gång om året är ett tema som faktiskt känns igen. Förutom i Sverige där vi ibland äter den konstiga maten två gånger, fast då sätter vi en gul fjäder bredvid maten och kallar högtiden för påsk istället för jul.


Är det inte konstigt förresten, att den svenska högtidsmaten är vardagsmat? Jag menar, köttbullar på julbordet? Det är ju som att sätta fram dumplings på en fin duk och kalla det för fest. Jag läste om detta på en blogg för ett tag sedan, men jag hittar inte länken nu, kommer senare. hos Pumans Dotter. Några bilder på sådant man kan finna på matbordet under kinesiska nyåret återfinns i alla fall nedan.

Godis

Bläckfisk (också godis?)

Kött? Fisk? Grönsak? Som så många andra gånger här har vi ingen aning om vad det är vi stoppar i oss.

Sist men inte minst bjuder jag på en bild av en försäljare. I rått-hatt. Det är ju råttans år i år, och självklart måste man spela på detta. Disney drar stor fördel av detta (eller vem det nu kan tänkas vara som drar fördelen, någon är det som drar in stålarna) och Mickey Mouse är ett särdeles populärt motiv nuförtiden. Att Micke är just en Mouse och inte en råtta verkar det inte vara någon som bryr sig så mycket om.

Vad är det vi äter?

Vi skulle käka pekinganka med Jens familj när vi upptäckte att det faktiskt finns specifika öppettider även i Taipei. Hade aldrig tidigare sprungit på en restaurang som var stängd, men just den här slog igen klockan 21 och gjorde att vi fick försöka bli mätta på annat ställe då vi kom till restaurangen 20:45. Eftersom det enda önskemålet familjen hade var att äta asiatiskt dök vi in på restaurangen bredvid, som såg lagom asiatisk ut. Hör och häpna! Även denna höll på att stänga! Här fanns dock en trevlig, engelsktalande tjej som inte bara bad om ursäkt upprepade gånger för att de höll på att stänga, utan också följde oss två trappor ner, ett kvarter bort, och en trappa upp till en annan restaurang som däremot var öppen. Det var hot pot på menyn, och en riktigt smaskig variant av sådan. Nöjda och glada satte vi igång att äta, men efter en stund vänder sig Jens bror till mig och frågar "vad är det här?", medan han pekar på en dumpling-liknande kreation som ligger och bubblar i bujongen. "Ehhmm..mat!" svarar jag och plockar snabbt åt mig en likadan. Den smakade gott. Jens bror ser lite misstänksam ut, men vi fortsätter äta. En stund senare pekar han på nytt på en sak som ligger och kokar. "Vad är det där då?" frågar han. "Ehmm..mat!" blir mitt svar, och jag hygger glatt in. När Jens bror för tredje gången ställer frågan och får samma svar ser han mycket skeptiskt ut och ber mig lägga av. "allvar! vad är det för något?". Jag inser att det säkert verkar som att jag drivit med honom, och, skyndar mig att förklara "nej, nej, jag driver alltså inte med dig. Jag vet bara inte mer än så. Det är mat, helt enkelt."

Såhär någon dag senare går det upp för mig att det skett en ganska stor förändring i mina matvanor sedan jag kom hit. Inte nog med att jag överhuvudtaget inte åt asiatisk mat innan vi flyttade hit och numera har lärt mig verkligen uppskatta den (inte så konstigt kanske), men min oerhört höga tröskel för okänd mat, mat som ser konstig ut, mat som har konstig konsistens, mat som eventuellt kan innehålla något äckligt osv osv, har också helt plånats ut. Jag vet inte om jag bode vara ledsen eller glad.

När asien blivit vardag

Idag köpte jag och Jens en systemkamera och 2 objektiv (en Nikon D80 med 1 zoom objektiv 18-135 mm och ett ljuskänsligt, fast objektiv 50 mm/1.4). Det ska bli kul att ge sig ut på stan och ta bilder nu! När vi sprang runt i kamerakvarteren blev vi plötsligt hungriga. "Vi kanske borde äta" sa Jens. "mm..", svarade jag och såg mig omkring. "Där!" fortsatte jag, och pekade på en dörr 3 meter bort, "det ser ok ut". Jens höll med om att det såg ut att vara den mysigaste av de ca 17 restauranger vi hade inom armlängds avstånd, och vi gick in. Ganska snabbt upptäckte vi att menyerna bara var på kinesiska, i ganska vanlig ordning. "Vi får be om mat och ta vad vi får, som vi brukar" konstaterade jag. Efter att vi beställt var det dags att duka fram te och bestick, och vi fick frågan om vi ville ha någon sked. Vi tackade ja till detta, och tänkte att maten nog var svår att äta annars. När maten väl kom in visade sig denna vara kokt ris med strimlat kött och lök. "Det här måste ju vara lättast att äta med pinnar! De gav oss nog bara skedar för att vi är utlänningar", utbrast jag. och Jens höll med. Vi började glatt äta och maten var väldigt god. Vi hade ätit och suttit och småpratat en stund när Jens plötsligt frågade "har du tänkt på vilken skillnad det är på dig nu och på hur du var i augusti, innan vi kom hit? Tänk om augusti-Eva träffat november-Eva för att gå ut på restaurang. November-Eva trillar glatt in på första bästa hak och beställer hej vilt från menyer hon inte kan läsa, vill helst äta med pinnar och tycker att kokt risk med kött och lök sitter som en keps en grå torsdagseftermiddag. Augusti-Eva hade nog inte ens velat var kompis med November-Eva".

Han har rätt. Innan jag kom hit tyckte jag att asiatisk mat var pest och pina (den är säkert det fortfarande, i Sverige! Men här är det fantastiskt!), jag var inte så förtjust i främmande, konstiga saker och jag var absolut mest bekväm med att äta med kniv och gaffel. Så snabbt man kan vänja sig, ändå. Det som var främmande bara för några veckor sedan reflekterar jag inte ens över nu, och även själva känslan att något är främmande har blivit bekant. Jag börjar nästan känna mig lite hemma här i Asien nu.

Dock är jag inte så hemma att jag känner mig blasé inför taiwanesernas julskyltning och Jens fick vackert stå modell idag när vi gick förbi nedanstående helt vansinnigt fula "dekoration".

Speciellt hej

Fick veta av Jens att en av våra gemensamma vänner tydligen läser min blogg via sin mobil varje morgon när han pendlar till jobbet, det tyckte jag var sött! Hej Markus! =)

Dessutom har jag en annan vän att tacka för att jag har lyckats bli omvänd när det gäller den asiatiska maten. Nyckeln till det hela ligger i att jag börjat förknippa kokt ris med att må bra, och så länge jag har kokt ris att äta mig mätt på (och det är verkligen inte svårt att få tag i här) så har jag kunnat våga prova på en massa underliga rätter och därmed hittat en massa mat som jag tyckt varit god. Nu är det faktiskt så att jag ganska ofta bara pekar och chansar och ibland inte riktigt vet vad jag äter, men det går bra ändå.

Och anledningen till att jag börjat förknippa ris med något bra? Jo, när jag var magsjuk i Ghana hade jag en vän som åkte Accra runt i en taxi för att hitta något som skulle vara milt för min mage att kunna ta hand om. Riset hon kom hem med var det enda jag lyckades få ner den dagen, och jag mådde verkligen så mycket bättre efter att ha fått i mig lite, lite mat.
Tack för allt, Cattis!