Hatkärlek

-Fröken, hur länge har du varit i Taiwan? frågar min taxichaufför mig.

Detta är standardöppningsfrasen för taxichaufförer av den pratglada sorten . Egentligen har vi varit här i 7 månader nu, men 7 är så himla svårt att säga på kinesiska, så jag tänjer lite på sanningen och svarar "6 månader" på den frågan ännu ett tag. Tills det blir dags att svara "8", vilket heter ba på kinesiska och inte är det minsta svårt att få fram.

-6 månader, svarart jag-
-6 år? frågar chauffören
-Nej, 6 månader, säger jag igen.
- Aha! säger chauffören, din kinesiska är inte dålig!

Jag har aldrig begripit det där, att de berömmer min kinesiska efter bara ett par meningar, och framför allt inte efter att det jag sagt blivit missförstått. Det är ju rätt uppenbart att min kinesiska inte är sådär klockren om jag uttalar månader (ge yue) och år (nian) så att det låter lika. Hursomhelst. Taxichauffören, som så många andra, ville väl säkert bara vara trevlig. Han är verkligen trevlig, denne något äldre man som kör mig till dagens lunch.

Efter de inledande frågorna om längden på min vistelse i Taiwan fortsätter han inte, som de flesta andra taxichaufförer, med att prata om hur otroligt smidigt det är i Taiwan, utan övergår istället till att försöka lära mig lite taiwanesiska.

Som en parantes kan jag nämna att en vän till mig en gång nämnde att hon jämt brukade få höra av taxichaufförer att Taiwan var så ofantligt smidigt, och mycket riktigt, när jag själv börjat lära mig så pass mycket mandarin att chaufförerna börjat prat med mig upplevde jag det också. Första frågan man får av taxichaufförer är: "hur länge har du varit i Taiwan?" Den andra: "Visst är det smidigt här!? Allt finns att få tag i och det finns en dygnet-runt-öppen 7-eleven i varje gathörn!". Det stämmer förvisso, men jag tycker i alla fall att det är lite lustigt att alla säger exakt samma saker, nästan som om det vore inövat. Kanske finns det en mall för hur samtal med främlingar ska gå till när man är taxichaufför?

Jag gillar inte mallar. Jag kommer aldrig sluta irritera mig över bristen på flexibilitet i både tanke och agerande hos taiwaneserna som dessa mallar skapar. Aldrig bli bekväm med att bli bemött bemött efter ett schema som mallarna ställt upp, aldrig förlika mig med att bli bedömd utefter dem. Och aldrig, aldrig, aldrig kunna anpassa mitt eget beteenden till dem.

I alla fall. Jag får av taxichauffören lära mig de taiwanesiska orden för "taxi", "scoter", "1000" och "100". Undervisningen är helt bortkastad på mig, eftersom jag har svårt att uttala orden och glömmer dem lika fort som jag fått höra dem, men taxichauffören skrattar så gott åt mina tafatta försök att det inte gör något. Vi har trevligt ihop, dessa minutrar som min taxifärd tar. Jag stiger ut taxin med ett leende på läpparna, men också med en liten sten i mitt hjärta.

Det spelar ingen roll hur vänlig taxichauffören är mot mig, hur väl han menar. Jag tycker i alla fall att det är lite stört att skratta åt att någon annan säger något fel. Inte för att jag tycker att det är taskigt eller för att jag blir stött eller så, men därför att jag tycker bara det är så poänglöst. Jag försöker mig på ett främmande språk, jag uttalar det galet. Jaha.Vad är finessen med det? Vari ligger det snillrika? Det roliga?

Jag tror nog aldrig riktigt att jag kommer att kunna helt och hållet ta asien till mitt hjärta. Aldrig känna att jag asien passar mig som handen i handsken, aldrig känna att det inte är något här som stör mig lite grann. Eller ibland till och med mycket.

Men åndå.
När jag idag efter träningen står och väntar på en vän i den öppna receptionen till mitt gym, som saknar dörrar och liksom utgör någon form av flytande gräns mellan gymmet och gatan utanför, slås jag av livet och pulsen i staden. Från gymmets högtalare hörs upptempomusik, och utanför både lyser och blinkar neonskyltarna. Folk strömmar förbi utanför, i full gång trots att klockan närmar sig 22. Jag går hemåt genom gränderna mellan gymmet och vår lägenhet, som alla är fulla av små poppiga butiker och matstånd. Överallt är det fullt med folk, liv, ljud och rörelse. För att inte tala om dofterna. Matstånden trängs längs gatkanterna och tävlar med restaurangerna bredvid om att osa mest mat. Det är fuktigt och varmt i luften, och ganska skitigt. På ytan ser Taipei väldigt välordnat ut, men här på bakgatorna tar myllret, ljuden och dofterna över och det är mycket mer som jag tänkte mig att traditionellt taiwanesiskt vardagsliv skulle se ut. Allting är verkligen öppet och allting går att få tag på. Jag springer till och med på några vänner som jag stannar till och pratar med en stund innan jag fortsätter min obekymrade promenad hemåt.

Visst kommer jag sakna det här. Visst kommer jag sakna det mycket ibland, till och med.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna ta Taiwan till mitt hjärta, aldrig falla för det totalt. Men frågan är om jag inte alltid kommer att bära landet med mig, om jag någonsin kommer kunna släppa det helt?