Varför göra det lätt, när det går att göra omständigt?

Idag gick jag med min vän Tove till California Fitness för att försöka skaffa ett 1 månads träningskort till henne. Jag förvarnade om att det hela kunde ta en stund, och mycket riktigt krävdes nästan en timmes snack och pappersarbete innan det hela var klart.

Efter att vi blivit satta i en trevlig soffa och förklarat att Tove vill ha ett en månads träningskort och att vi vill veta vad de kan erbjuda henne för deal för detta, får vi veta att det inte är möjligt att lösa ett kort för bara en månad.

-Minst 12 månader måste man skriva upp sig på! Det är företagets policy! får vi veta av tränaren som hjälper oss.
-Men, försöker jag, min man (det funkar inte att säga "sambo" här, Jens får vara min man annars fattar de inte) har just löst ett träningskort på bara 2 månader, så sent som förra veckan?
- Det går inte! säger tränaren bestämt
- Eh..joe.. han har ju just ett sådant kort, säger jag. Och avslutar så klart med ett leende och ett litet skratt, för att mjuka upp det hela.

Tränaren skrattar tillbaka och ber att få veta min mans namn och går sedan iväg för att se vad det är för deal som Jens lurat till sig. Efter några långa minuter kommer han tillbaka.

- Aha! säger tränaren triumferande, Din man har visst löst ett 12 månaderskort! Ett 12 månaderskort som kommer att frysas efter 2 månader och därmed inte kosta något mer!

Åh, tänker jag, ett två månaderskort eller ett 12 månaders kort som fryses efter 2 månader är ju heeeeelt olika saker. Så dumt av mig, liksom. Att tänka att det skulle vara samma sak....

I alla fall så skiner både jag och Tove upp och säger att den där dealen, den vill Tove också ha, fast för 1 månad.

- Det går inte! säger tränaren igen. Den kortaste tiden vi kan göra det här på är två månader, eftersom man betalar 1 månad extra när man skriver på för sitt kort.
- Inte alls? frågar vi, två månader är det minsta man kan få ett kort för? Är det ditt bästa erbjudande?
-ja, svarar tränaren, det är företagets policy. Jag kan inte gå emot den.

Både jag och Tove har varit tillräckligt länge i Taiwan nu för att i detta läge bara ligga lågt. Vi ser lite funderande ut. Ler och försöker vara vänliga. Ser ut som vi tänker och klurar.

- Så det finns ingen annan möjlighet? frågar jag.
- Nej, företagets policy kan jag verkligen inte bryta, svara tränaren.
- Åh, det förstår vi! svarar vi, men då får vi nog fundera lite...

Vi klurar lite till. Tränaren leker med sin penna (alla taiwaneser är mästare på att jonglera med sina bläckpennor! Helt otroligt! De slänger och fixar med dem så att man blir mäkta imponerad av deras fingerfärdighet. Jag förstår inte var de lär sig det. Fast det hör egentligen inte hit).

-hmm...ja...vi får nog fundera på det då, säger vi till slut.

Tränaren tittar på oss igen och vänder sig sedan till mig och säger:
- men vänta, var du redan medlem här?
-eh..ja, får jag fram.
-men då ska du ju ha någon bonus för att du bjudit med en ny medlem! Du kan få en månads gratis träning som tack för besväret, och så betalar du Toves andra månad, så kostar det inget för varken henne eller dig!

Så det gick absolut inte att bjuda Tove på en gratis månad, men att ge mig en gratis månad och sedan låta mig betala för den andra månaden som Tove inte kommer att utnyttja, det gick bra. Och trots att det absolut inte gick att lösa träningskort för mindre än 12 månader och absolut inte kortare än två, ska jag idag gå och träna Tove och hennes enmånadskort. Fast på California Fitness heter Tove inte Tove, utan sitt efternamn. Trots att hon ungefär 6 gånger pekade på "Tove" på sitt körkort och sa "det här är mitt namn", så fick hon sitt efternamn till förnamn och sitt mellannamn som efternamn. Snyggt.