Bergsgetter

Jag är lite dålgit uppdaterad på de flesta fronter, bland annat på musikfronten. Hade därför missat att en av mina absoluta favoriter, The Mountain Goats, hade släppt ny skiva. När jag nu sitter och lyssnar på den blir jag återigen så förtjust i sångaren och låtskrivaren John Darnielle. Han är ett geni, tycker jag. The Mountain Goats bestod till en början endast av just John, även om han idag brukar vara uppbackad av flera andra musiker. När jag, efter en rekommendation av min ena bror, gick och såg en konsert med The Mountain Goats på smålands nation i Lund för flera år sedan satt John på en enkel pall och såg ut som att han var en 47-årig trebarnsfar som var anställd som systemtekniker på Telia (eller något annat riktigt mördande tråkigt och ospännande). Tills han började sjunga. Och fängslade mig totalt. Sedan dess har jag varit mer eller mindre fast, och varje gång jag lyssnar på låtarna hittar jag något nytt, snillrikt i musiken eller någon av alla de många fantastiska texterna. En helt ny skiva med massor av nya musikslingor att följa och texter att fascineras av är som julafton för mig.

Jag har läst någonstans, eller kanske hört, att John bestämde sig för att göra musik när han en dag insåg att han tyckte att han skrev riktigt bra dikter, men att ingen någonsin skulle komma att ta del av dem eftersom det inte är särskilt vanligt att läsa poesi. Tonsatta dikter är dock väldigt poppis, och så föddes The Mountain Goats. Att John valde att döpa sitt enmansprojekt till något som låter som ett bandnamn för ett flermannaband, förklarade han ungefär så här:

"Det var helt logiskt. Jag menar, tänk dig själv! Det är fredag, du är ung, du kan inte riktigt bestämma dig för vad du ska göra till kvällen. På ett ställe spelar någon okänd kille som heter John. På ett annat spelar "The Mountain Goats". Vilket ställe väljer du att gå till?"

Genialisk. Jag säger det bara. Genialisk.