Kambodja

Det är varmt och skönt under våra 9 dagar i Kambodja. Solen skiner så gott som hela tiden, utom just den dag vi spenderar på de öppna och oskyddade tempelområdena, vilket är väldigt skönt. Templen är imponerande på så många sätt, trots att vi får dela upplevelsen av dem tillsammans med ett gott antal andra turister samt mängder av försäljare (främst barn) som ständigt ropar efter oss att vi ska köpa än det ena än det andra, för ynka "one dollar!". En morgon beger vi oss iväg till Ankor Watt medan det ännu är mörkt, och är faktiskt de första som är framme vid templet. Det är mäktigt att gå den breda och stora gången fram i mörkret, akompanjerade av nästintill öronbedövande surr ifrån den omkringliggande djungeln, och bara svagt ana det mäktiga templet mot natthimlen. Långt innan det börjar ljusna sluter dock ett stort antal turister och försäljare upp, och vi får se dagen ljusna till ljudet av klickande kameror, smaskande asiater och försäljarnas eviga upplysande om att det finns kaffe att köpa, stolar att hyra.

Innan vi åker vidare tar vi en båttur kring ett flytande samhälle. Från början var det vietnamesiska flyktingar som bosatte sig på floden för att de inte hade någon annanstans att ta vägen, och nu bor de kvar där. De följer regn- och torrperioderna och flyttar sina hus längs med floden för att passa vattenståndet, och det är intressant att se hur de lever. Jag får upplevelsen av att man idag livnär sig mest på turism. Vi blir förvånade över hur skickliga barnen är på att hoppa mellan de olika turistbåtarna och erbjuda kylda drycker och frukt till försäljning, och somliga av dem försöker locka pengar genom att erbjuda möjligheter till fotografering tillsammans med ormar. Mest snopna blir vi nog ändå när en liten flicka kommer flytande i en balja som hon paddlar med en stor träslev. Det visar sig snart att en båt i närheten plockar upp och sätter av flickan där möjligheterna att tigga pengar verkar störst, men det är inte utan att allas vårt medlidande väcks när hon först kommer flytande, till synes helt ensam i sin balja.



Vi lämnar Siem Reap, den stad som ligger i anslutning till de historiska templen, och hyr en minibuss som med en snitthastighet på ca 60 km/h på 6 timmar tar oss tillbaka till huvudstaden Phnom Penh där vi stannar över natten. Staden är stor och skräpig, som så många andra delar av landet, men har en viss charm. Nästa dag åker vi buss de 23 milen söderut för att komma till den lilla strandstaden Sihanoukville. Det tar 4 timmar att åka. Vi passerar gröna slätter, de gråa hyddor och enklare hus där kambodianerna bor, under en blå himmel medan det röda gruset yr omkring oss. Korna, som självklart obekymrat lunkar både brevid och på vägen och därmed orsakar en och annan hård inbromsning, är så magra att man ser ut att kunna sticka sig på deras revben. Det är fattigt, fattigt, fattigt. Men vackert på många sätt ändå.

I Sihanoukville finns egentligen inte så mycket att se. Mer än smuts och misär, förutom en fantastisk strand. Det duger gott för oss, och vi har sköna dagar på stranden, på hyrda motorcyklar, på båttur och på en obebodd ö. Maten är helt ok, och framför allt är frukostarna goda. Mest tid spenderar vi nog ändå på att hänga i de otroligt sköna strandfåtöljer som vart och varenda hak verkar ha investerat i. Solen skiner, tiden står stilla, vi skämtar och skrattar tillsammans och allt känns för det mesta bra. Vi vänjer oss ganska väl vid tiggarna och försäljarna, men när barnen kommer fram och tigger våra frukostrester för att mätta sina hungriga magar är det ingen av oss som lämnas oberörd. Vi kan bara hoppas att den kalcium de får i sig när de hungrigt dricker upp vad som är kvar av mjölken vi fått till vårt kaffe gör god nytta i deras små kroppar, och att de pengar vi spenderar i landet kan hjälpa till att bygga upp något i framtiden. I en av våra guideböcker står det att man i Sihanoukville verkligen har möjlighet att känna på hur det känns när mätaren för det dåliga samvetet slår i taket, och vi kan alla bara instämma i detta.

Sista dagen och natten innan avresedagen spenderas åter i Phnom Penh. Vi går på marknad där vi handlar sjalar och dvd:er, några av oss tittar på museum, andra tittar på staden, och så njuter vi av att bo på ett lite finare hotell. Efter att ha spenderat en vecka i en blandning av salt och sand, boendes för 13 dollar/natt utan varmvatten (och i mitt och Jens fall även utan fungerande handfat, tills vi flyttade till ett lite bättre hotell de två sista nätterna i Sihanoukville) tycker vi alla att det är skönt med manglade lakan och varma duschar. Alla känner vi dessutom mer eller mindre av att vi befinner oss bland ovana bakterier (somliga av oss har rejält med "små kambodianer i magen. med svärd" vilka orsakar knip och allmän oreda) så när avresan närmar sig verkar alla vara ganska överens om att Kambodja var en härlig upplevelse, men att det ska bli ganska skönt att komma hem. Precis som det ska vara.

Finaste bilden från Kambojda..

..tar Jens redan första dagen i landet. Vi landar vid lunchtid och efter att jag konstaterat att Kambodja verkar vara ett land jag gillar (utan att ens ha lämnat flygplatsen, vilket övriga resenärer gör sig lustiga över) tar vi en minibuss norrut till staden Siem Reap. Det tar 6 timmar att åka på dammiga och gropiga vägar (egentligen väg, i singularis, eftersom detta är den enda asfalterade vägen som går mellan Siem Reap och huvudstaden Phnom Penh) och därför gör vi ett stopp för att sträcka på benen. Det är under detta stopp, då vi köper vatten, torkad frukt och tittar oss förundrat omkring på det vackra landskapet, som eftermiddagens solstrålar når en liten flicka med sitt yngre syskon (?) och Jens knäpper bilden nedan.




Eftermiddagens solstrålar är sedan länge försvunna här i ett 12-gradigt Taipei, och jag borde sedan länge ha krupit i säng. Resan var fantastisk och jag kommer att återkomma till den framöver, men just nu är det faktiskt ganska skönt att vara hemma.

Kom Kambodja, kom..

Det regnade småspik, var 11 grader kallt och beckmörkt när jag skulle hem från 101:an där jag käkat middag med en vän litet tidigare ikväll. Självklart har jag ingen vinterjacka här i Taipei, och min vårjacka är definitivt mer snygg än varm. Självklart gick det för ovanlighetens skull inte att få tag i en enda ledig taxi heller, och självklart längtade jag otroligt mycket efter att det äntligen ska bli dags för vår resa till Kambodja. Det blir tyst på bloggen, men varmt och skönt för mig.

Idag har jag och Jens sagt upp kontraktet på vår lägenhet. Vi har ingen ny lägenhet ännu, utan ska hitta en när vi kommer hem från semestern. Enligt agenten som vi pratat med (eller egentligen är det en vän som pratat med honom, eftersom han inte är så vass på engelska om jag förstått det hela rätt) säger dock att det är helt lugnt att få tag i en lägenhet som matchar våra önskemål tills den förste mars om vi börjar leta då, så vi chansar. "Man ångrar bara de saker man aldrig gjorde" brukar de ju säga. Eller som jag uttryckte det till en kompis innan idag: "friskt vågat, en lägenhet försvunnen"....

Tea time!

Har just kommit hem från en mycket trevlig kväll hos en av svenskorna där jag och Jens blev bjudna på både te ifrån tehuset Java i Lund och pannkakor. Dessutom hade min vän precis varit i Sverige och hade med Råg fras hem till mig. Vilka toppenkompisar man har alltså! Förutom att kura ihop oss mot den nu rådande kylan med levande ljust och airconditionering påslagen på värmeeffekt, läste vi också på om Kambodja och gjorde lite grovplanering för resan. Det verkar finnas hur mycket som helst att se! Och riktigt mysigt var det att sitta och läsa och spåna lite ihop.

Kambodja

Det kinesiska nyåret är den största högtiden här i Taiwan och innebär en ca 10 dagars lång ledighet i början på februari. De flesta taiwaneser tar tillfället i akt och reser någonstans då. Vi vill inte vara sämre, så idag har vi bokat biljetter till Kambodja. De ska bli väldigt spännande och jag ska ge mig iväg och köpa en guidebok redan i eftermiddag.

Update: vi blir nu 7 svenskar som drar till Kambodja. Vi planerar redan för att köpa matchande kepsar och t-shirtar med tryck. Kanske borde vi slå till på likadana träningsställ också?