Helg

Vi har haft en slapp och skön helg. Fredagskvällen spenderades hemma hos vänner där vi bjöds på delikat mat och delade en flaska vin innan vi gick till The Wall (klubben där Pernilla Andersson spelade, vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg). I samma lokaler som The Wall ligger finns också en skivaffär, där de hade massor med bra musik. Affären är pytteliten, men de hade ändå skivor av svenska artister så som Jens Lekman (tyvärr inte senaste skivan! Har ännu inte fått tag i den) och Taxi Taxi!. Jag köpte 2 skivor av Azure Ray, ett the album Leaf album och Jóhann Jóhannssons ibm 1401, a users´manual. Fina köp, allihopa, tyckte jag. Jag fick dessutom någon gratisskiva med på köpte, som det ska bli spännande att lyssna mig igenom.

Resten av helgen har vi sovit längre och strosat runt i staden med vår nya kamera i högsta hugg. Vi har upptäckt ett par nya stadsdelar, upplevt både goda och mindre goda överraskningar i matväg (ett fint teställe ligger bara ett par steg ifrån
vår tunnelbanestation, och numera är vi fullständigt övertygade om att det inte går att hitta bra italiensk mat i den här staden. Helgens chansning på ett cafe som verkligen såg fint ut var den sista..). Bilderna här är ifrån den poppiga och ungdomliga stadsdelen Ximending där vi strosade ett slag. Vi stötte på ett par japanska ungdomar som ville att vi skulle ta foto på dem. Trodde vi. Det visade sig att anledningen till att de pekade på oss, på sin kamera och fnissade fram "take picture!" var att de ville ta foton på sig själva, stående intill oss. Ja, vad skulle vi göra? Annat än att ställa oss bredvid dem, le så stort vi kunde, och komma snabbt därifrån? De glada japanerna syns till vänster på bilden med Jens och jättehundarna - ett annat udda inslag i Ximendings stadsmiljö. När solen dalade nådde vi en tunnelbanestation och tog oss hemåt för att under lördags kväll en prova på ett par nya, och mycket trevliga, ställen med min brittiska vän och hennes man.

Förutom ett ypperligt te-ställe har vi även en stor marknad precis runt hörnet från vårt hem, och där kunde man köpa allehanda riktigt äckliga saker. Jag äter helst inte kyckling i allmänhet, och framförallt inte kycklingfötter eller bokstavlig talat halva kycklingar - delade mitt på med huvud, kam, vinge och fot kvar. Hela fiskar fanns det också gott om för den hungrige, eller varför inte levande jätteräkor? Förutom all den konstiga maten får man akta sig för människor, barn, djur, scotrar, minilastbilar och gud vet vad när man går på marknad här, så det är i alla fall en intressant upplevelse även om man inte provar så mycket av maten som finns att köpa. Lunchen intog jag och Jens under mycket trevligare former på ett hak här i närheten, och vi konstaterade att det nog kommer bli ett hårt slag när vi tvingas vänja oss av med att äta dumplings så snart andan faller på. Dessa små knyten ser ganska oansenliga ut, men smakar vidunderligt.

Livet rullar på. Jag misstrivs inte här på något sätt, och jag paniksaknar inte Sverige, men jag börjar få den där känslan i magen, den där fullständiga övertygelsen om att det är Skåne som är Hemma. Har just läst Unni Drougges bok "Slyngstad Events" och kan i denna stund till och med tycka att det hade varit fint att komma hem och frysa lite, för att få blicka ut över ett nattsvart Skälderviken under en kall och stjärnklar himmel där månen spelar sig i vattnet.

En god anledning att köpa en systemkamera

2 bilder tagna i vårt vardagsrum:

Den här bilden är tagen i "night snapshot"-mode, utan blixt, med min i vanliga fall mycket omtyckta kompaktkamera Cannon PowerShot SD450 (amerikansk beteckning för Ixus, 5 megapixlar)

Nästa bild är tagen med vår nya Nikon D80 och vårt fasta objektiv (50 mm/1.4).


Vilken bild tycker du ser mest inbjudande ut?

När asien blivit vardag

Idag köpte jag och Jens en systemkamera och 2 objektiv (en Nikon D80 med 1 zoom objektiv 18-135 mm och ett ljuskänsligt, fast objektiv 50 mm/1.4). Det ska bli kul att ge sig ut på stan och ta bilder nu! När vi sprang runt i kamerakvarteren blev vi plötsligt hungriga. "Vi kanske borde äta" sa Jens. "mm..", svarade jag och såg mig omkring. "Där!" fortsatte jag, och pekade på en dörr 3 meter bort, "det ser ok ut". Jens höll med om att det såg ut att vara den mysigaste av de ca 17 restauranger vi hade inom armlängds avstånd, och vi gick in. Ganska snabbt upptäckte vi att menyerna bara var på kinesiska, i ganska vanlig ordning. "Vi får be om mat och ta vad vi får, som vi brukar" konstaterade jag. Efter att vi beställt var det dags att duka fram te och bestick, och vi fick frågan om vi ville ha någon sked. Vi tackade ja till detta, och tänkte att maten nog var svår att äta annars. När maten väl kom in visade sig denna vara kokt ris med strimlat kött och lök. "Det här måste ju vara lättast att äta med pinnar! De gav oss nog bara skedar för att vi är utlänningar", utbrast jag. och Jens höll med. Vi började glatt äta och maten var väldigt god. Vi hade ätit och suttit och småpratat en stund när Jens plötsligt frågade "har du tänkt på vilken skillnad det är på dig nu och på hur du var i augusti, innan vi kom hit? Tänk om augusti-Eva träffat november-Eva för att gå ut på restaurang. November-Eva trillar glatt in på första bästa hak och beställer hej vilt från menyer hon inte kan läsa, vill helst äta med pinnar och tycker att kokt risk med kött och lök sitter som en keps en grå torsdagseftermiddag. Augusti-Eva hade nog inte ens velat var kompis med November-Eva".

Han har rätt. Innan jag kom hit tyckte jag att asiatisk mat var pest och pina (den är säkert det fortfarande, i Sverige! Men här är det fantastiskt!), jag var inte så förtjust i främmande, konstiga saker och jag var absolut mest bekväm med att äta med kniv och gaffel. Så snabbt man kan vänja sig, ändå. Det som var främmande bara för några veckor sedan reflekterar jag inte ens över nu, och även själva känslan att något är främmande har blivit bekant. Jag börjar nästan känna mig lite hemma här i Asien nu.

Dock är jag inte så hemma att jag känner mig blasé inför taiwanesernas julskyltning och Jens fick vackert stå modell idag när vi gick förbi nedanstående helt vansinnigt fula "dekoration".

Försenad jetlag?

Jag kan verkligen inte somna. Fattar inte vad det är frågan om, för jag var trött som en hel hög hela eftermiddagen. När det äntligen började lida mot kväll, sisådär vid halv 10, blev jag plötsligt helt klarvaken. Vi har varit här i 7 veckor nu (idag faktiskt) så rubrikens teori om jetlag är inte direkt allvarligt menad. En vän till mig firar dock bröllopsfest ikväll och jag hade så väldigt gärna varit där, så kanske är mitt undermedvetna på fest och håller mig vaken?

Idag har i alla fall varit en slapp och skön dag som började med det här:

Brunch på Carnegie's

Och fortsatte med en promenad på stan. Vi tittade lite närmare på en stadsdel vi inte sett så mycket av tidigare och gick bland annat förbi den här gatan:

Typisk gata i Taipei. Gammalt och nytt blandat. Och så självklart en massa neonskyltar.

Vi passerade en bank..

Sparbanken Grisen?

Och avslutade vår tur i det kvarter av staden som säljer kameror. Det är inte bara smidigt i sig att ha alla kameraaffärer på ett och samma ställe, det är också lätt att hitta då kvarteret är tydligt utmärkt, bland annat med hjälp av motiv i gatustenen:

I ett hörn av foto-kvarteret

Har nu, med god hjälp av en bror, bestämt oss för att köpa en Nikon D80-kamera. Jens ska se om han kan hitta en till oförskämt lågt pris i Japan när han åker dit imorgon (idag!). Vi upptäckte också under kvällen att det döljer sig mycket spännande restauranger och riktigt trevliga kvarter bara en gata ner ifrån vårt hus. Undrar om man någonsin kommer att sluta att förundras över den här stan?

Och undrar om jag kommer kunna somna innan min väns fest tar slut inatt?