Mera ljud

Det finns så klart ljud jag kommer att sakna när jag flyttar ifrån Taipei också. Sopbilarna hemma spelar ju som bekant inte Für Elise, och eftersom den melodin (i hysterisk synt-tappning från skraltiga sopbilshögtalare) var den första jag hörde när jag kom hit (på flygbussen in till stan, och jag minns fortfarande hur otroligt konstigt allting såg ut) blir jag alltid lite glad när jag hör den.

Jag känner inget speciellt band till rösten i tunnelbanan här, men är ganska säkert på att jag kommer att minnas den och även exakt med vilket tonfall damen i högtalarna säger namnen på de stationer jag åker förbi, ofta flera gånger om dagen. Jag skulle kunna bli väckt mitt i natten än i dag och berätta precis hur det låter när ett San Francisco-tåg kommer in på Ashby station i Berkeley (Med nasal datorröst: San Francisco Daily City bound train...now approaching...platform 2"), trots att jag bara åkte sträckan ett par gånger i veckan och att det nu är 2 år sedan.

Hissar som pratar kinesiska tycker jag är ett mycket trevligt inslag, nu när jag lärt mig förstå vad de säger - "Vi har kommit fram till 3:e våningen. Dörrarna öppnas". Egentligen säger hissen "dörrarna öppnas i mitten", vilket jag inte riktigt förstår varför. Å andra sidan säger de "inte bra mening" om man direktöversätter uttrycket för "ursäkta", så jag gissar att det finns någon bra anledning till hiss-snacket också, men att jag inte lärt mig den ännu.

Förresten så kommer det gå lite seg på språkfronten ett tag nu - jag har hoppat av min kurs i kinesiska! Jag blev så trött på att jag inte tycker att undervisningen ger något, så nu söker jag jobb på heltid och läser informatik på allvar istället. Dessutom har jag börjat ta datorn med mig och ge mig ut på fik för att plugga/söka jobb om dagarna så när det nu är dags för lunch lämnar jag mitt "kontor" (Starbuck's) och på så sätt känns det nästan som att jag har ett jobb.

Och på Stabuck's senast blev jag bittert påmind om att det finns ljud som jag verkligen inte kommer att sakna den dagen jag lämnar asien: snorharklingarna. Bakom mig satt vad som till en början såg ut att vara en söt liten dam som praktiserade kalligrafi, men ack så fel jag hade. En gång cirka var 10 minut tog den lilla damen i för allt vad tygen höll och drog in snor genom nästan, harklade upp det hela, och spottade ut i en kopp som hon försett sig enkom för detta ändamål (åtminstone hoppas jag innerligt att hon höll isär spottkoppen och tekoppen, men man vet aldrig..). Smackandet, smaskandet, rapandet, fisandet och allehanda andra kroppsljud (företrädelsevis producerade någonstans i munregionen) är taiwaneserna enligt min mening på tok för förtjusta i och det tillhör nog en av de få saker jag aldrig någonsin ens vill vänja mig vid.

Det hörs inte på bilden men oberoende, statistiska undersökningar (läs: mina 6 månaders vistelse i landet) visar att cirka 107% av taiwaneserna smaskar i en utsträckning som skulle kunna betecknas som "störande" eller "mycket störande".

At bränna pengar

När Jens och jag kom hit förundrades vi över sophanteringssystemet här. För det första spelar sopbilarna som sagt Für Elise för att markera att de kommer, så som hemglassbilarna hemma spelar sin trudelutt så att man ska veta att det är dags att gå ut och köpa glass. För det andra så har de som mål att återvinna allt, och man ska använda olika typer av påsar för olika typer av avfall och lägga i olika kartonger, boxar och kylskår (för matrester). Och sen var det ju det här med att varje familj verkade bränna en hel del av sina sopor, i små röda kärl, mitt ute på gatorna. Flera gånger observerade vi detta underliga beteende, och tyckte att det verkade ganska ineffektivt eftersom kärlen var så små och rimligtvis inte kunde rymma så mycket sopor. Sedan visade det sig att det inte är sopor man eldar, utan att det hela är en religiös akt. Eftersom man bränner människors kroppar efter deras bortgång, måste man också bränna saker man offrar till de dödas förmån. Då man har sina förfäder att tacka för mycket vill man självklart att de ska ha det bra, där på "andra sidan", och därför förser man dem med mycket pengar att sätta sprätt på - genom att bränna dessa. Nu är det inte faktiska pengar som bränns, utan en särskild sorts "spökpengar" som man eldar upp. Bredvid de små röda kärlen där "pengarna" brinner brukar man ha ett bord med frukt och rökelse på. Jag vet ännu inte riktigt vad man gör med den där frukten när man tar undan borden, men på något sätt står de i alla fall framme som gåvor till ens förfäder. I mitten på min bild av ett sådant där bord ligger en hög med "spökpengar", redo att eldas upp.