Mera ljud

Det finns så klart ljud jag kommer att sakna när jag flyttar ifrån Taipei också. Sopbilarna hemma spelar ju som bekant inte Für Elise, och eftersom den melodin (i hysterisk synt-tappning från skraltiga sopbilshögtalare) var den första jag hörde när jag kom hit (på flygbussen in till stan, och jag minns fortfarande hur otroligt konstigt allting såg ut) blir jag alltid lite glad när jag hör den.

Jag känner inget speciellt band till rösten i tunnelbanan här, men är ganska säkert på att jag kommer att minnas den och även exakt med vilket tonfall damen i högtalarna säger namnen på de stationer jag åker förbi, ofta flera gånger om dagen. Jag skulle kunna bli väckt mitt i natten än i dag och berätta precis hur det låter när ett San Francisco-tåg kommer in på Ashby station i Berkeley (Med nasal datorröst: San Francisco Daily City bound train...now approaching...platform 2"), trots att jag bara åkte sträckan ett par gånger i veckan och att det nu är 2 år sedan.

Hissar som pratar kinesiska tycker jag är ett mycket trevligt inslag, nu när jag lärt mig förstå vad de säger - "Vi har kommit fram till 3:e våningen. Dörrarna öppnas". Egentligen säger hissen "dörrarna öppnas i mitten", vilket jag inte riktigt förstår varför. Å andra sidan säger de "inte bra mening" om man direktöversätter uttrycket för "ursäkta", så jag gissar att det finns någon bra anledning till hiss-snacket också, men att jag inte lärt mig den ännu.

Förresten så kommer det gå lite seg på språkfronten ett tag nu - jag har hoppat av min kurs i kinesiska! Jag blev så trött på att jag inte tycker att undervisningen ger något, så nu söker jag jobb på heltid och läser informatik på allvar istället. Dessutom har jag börjat ta datorn med mig och ge mig ut på fik för att plugga/söka jobb om dagarna så när det nu är dags för lunch lämnar jag mitt "kontor" (Starbuck's) och på så sätt känns det nästan som att jag har ett jobb.

Och på Stabuck's senast blev jag bittert påmind om att det finns ljud som jag verkligen inte kommer att sakna den dagen jag lämnar asien: snorharklingarna. Bakom mig satt vad som till en början såg ut att vara en söt liten dam som praktiserade kalligrafi, men ack så fel jag hade. En gång cirka var 10 minut tog den lilla damen i för allt vad tygen höll och drog in snor genom nästan, harklade upp det hela, och spottade ut i en kopp som hon försett sig enkom för detta ändamål (åtminstone hoppas jag innerligt att hon höll isär spottkoppen och tekoppen, men man vet aldrig..). Smackandet, smaskandet, rapandet, fisandet och allehanda andra kroppsljud (företrädelsevis producerade någonstans i munregionen) är taiwaneserna enligt min mening på tok för förtjusta i och det tillhör nog en av de få saker jag aldrig någonsin ens vill vänja mig vid.

Det hörs inte på bilden men oberoende, statistiska undersökningar (läs: mina 6 månaders vistelse i landet) visar att cirka 107% av taiwaneserna smaskar i en utsträckning som skulle kunna betecknas som "störande" eller "mycket störande".

Ljud jag saknar

Säkerligen finns det någon av våra hundratals kanaler som visar någon form av komediserier vid någon tidpunkt på dagen, men jag har inte lyckats pricka in någon sådan sändning ännu. Det är alltså snart 6 månader sedan jag såg något avsnitt av "vänner" eller liknande, och jag kan sakna ljudet av det där pålagda burk-skrattet ibland. Det är något så banalt och vardagligt över det, som jag aldrig tänker på när jag är hemma men som fattas mig lite när jag är här. Ljudet av Rapports jingel saknar jag också, framför allt på morgonen när man är lite nyvaken och ljudet av morgonnyheterna blandas med doften av nybryggt kaffe. Svenska hallåor och underhållningsprogram ser jag också fram emot att få lyssna till om 2 veckor.


Tyvärr kommer jag väl antaligen inte att kunna få uppleva så mycket sommarljud, men kanske kan jag få höra en och annan efterlängtad koltrast. Deras sång på vårkanten, när det fortfarande är lite kallt i luften men börjar bli ljusare på eftermiddagarna, är något av det bästa jag vet med Sverige. Varma sommardagar tycker jag om Hemglassbilen och ljudet av en motogräsklippare långt i fjärran.

Fast mest av allt saknar jag nog havet och tystnaden hemma i Vejbystrand, och det får jag garanterat uppleva. Det ska bli kanon!

Bulleribång

Min familj kommenterade ljudnivån i det här landet när de var här. Min ena bror, som sovit ganska lite första dygnen i Taipei, tyckte till en början att det var helt ohyggligt mycket ljud här. Överallt, liksom. Så många ljudkällor på samma gång! Själv har jag vant mig nu, och tänker oftast inte på att det liksom aldrig, aldrig, aldrig är helt tyst. Inte heller tycker jag det är stressande att äta mat på ett ställe där man hör skramlet från köket, där personalen skriker till varandra över hela lokalen, där barn stimmar runt, och där folk pratar oavbrutet och högljutt vid sina bord.

Då och då lägger jag trots allt märke till bullernivån, och idag när jag satt på ett café och pluggade lite blev det extra tydligt hur bullrig min omgivning faktiskt varit, när caféts stora fläktsystem plötsligt tystnade. Hur man kan ha ett café och tänka att det är en bra investering att skaffa ett fläktsystem som väsnas så mycket som detta gjorde är i sig en gåta, men de lägger vikt vid andra saker här än vad vi gör hemma. Buller och ljusrör skulle jag tro hamnar i kategorin "mysigt" i Taiwan, medan jag själv inte riktigt skulle placera dem där. (Jag överdriver lite nu, de tycker säkert inte att det är särskilt mysigt, men de reflekterar helt enkelt inte över det bara. Det bara är så. Restauranger låter mycket och är skarpt belysta. Dämpad musik och levande ljus är liksom bara inte grejen här). I alla fall är jag idag ganska trött, efter att ha varit på stan mer än jag brukar idag. Buller gör en lite trött.

Den tinnitus jag införskaffade mig under en annars mycket trevlig konsert i somras har jag dock inte haft några som helst problem av sedan jag flyttade hit.

Alltid något.