Mera ljud

Det finns så klart ljud jag kommer att sakna när jag flyttar ifrån Taipei också. Sopbilarna hemma spelar ju som bekant inte Für Elise, och eftersom den melodin (i hysterisk synt-tappning från skraltiga sopbilshögtalare) var den första jag hörde när jag kom hit (på flygbussen in till stan, och jag minns fortfarande hur otroligt konstigt allting såg ut) blir jag alltid lite glad när jag hör den.

Jag känner inget speciellt band till rösten i tunnelbanan här, men är ganska säkert på att jag kommer att minnas den och även exakt med vilket tonfall damen i högtalarna säger namnen på de stationer jag åker förbi, ofta flera gånger om dagen. Jag skulle kunna bli väckt mitt i natten än i dag och berätta precis hur det låter när ett San Francisco-tåg kommer in på Ashby station i Berkeley (Med nasal datorröst: San Francisco Daily City bound train...now approaching...platform 2"), trots att jag bara åkte sträckan ett par gånger i veckan och att det nu är 2 år sedan.

Hissar som pratar kinesiska tycker jag är ett mycket trevligt inslag, nu när jag lärt mig förstå vad de säger - "Vi har kommit fram till 3:e våningen. Dörrarna öppnas". Egentligen säger hissen "dörrarna öppnas i mitten", vilket jag inte riktigt förstår varför. Å andra sidan säger de "inte bra mening" om man direktöversätter uttrycket för "ursäkta", så jag gissar att det finns någon bra anledning till hiss-snacket också, men att jag inte lärt mig den ännu.

Förresten så kommer det gå lite seg på språkfronten ett tag nu - jag har hoppat av min kurs i kinesiska! Jag blev så trött på att jag inte tycker att undervisningen ger något, så nu söker jag jobb på heltid och läser informatik på allvar istället. Dessutom har jag börjat ta datorn med mig och ge mig ut på fik för att plugga/söka jobb om dagarna så när det nu är dags för lunch lämnar jag mitt "kontor" (Starbuck's) och på så sätt känns det nästan som att jag har ett jobb.

Och på Stabuck's senast blev jag bittert påmind om att det finns ljud som jag verkligen inte kommer att sakna den dagen jag lämnar asien: snorharklingarna. Bakom mig satt vad som till en början såg ut att vara en söt liten dam som praktiserade kalligrafi, men ack så fel jag hade. En gång cirka var 10 minut tog den lilla damen i för allt vad tygen höll och drog in snor genom nästan, harklade upp det hela, och spottade ut i en kopp som hon försett sig enkom för detta ändamål (åtminstone hoppas jag innerligt att hon höll isär spottkoppen och tekoppen, men man vet aldrig..). Smackandet, smaskandet, rapandet, fisandet och allehanda andra kroppsljud (företrädelsevis producerade någonstans i munregionen) är taiwaneserna enligt min mening på tok för förtjusta i och det tillhör nog en av de få saker jag aldrig någonsin ens vill vänja mig vid.

Det hörs inte på bilden men oberoende, statistiska undersökningar (läs: mina 6 månaders vistelse i landet) visar att cirka 107% av taiwaneserna smaskar i en utsträckning som skulle kunna betecknas som "störande" eller "mycket störande".

Att åka hiss i Taiwan

Det är hemskt populärt att använda sig av förflyttningsmedel här i Taiwan. Befinner man sig på gatan ska det vara bil, buss eller allra helst skoter. Det verkar köra runt minst två sådana per invånare här, konstant. Jag förstår inte hur det skulle gå till, men likaväl när jag ser antalet skotrar på gatan kan jag inte komma till någon annan slutsats än att de måste köra med minst två åt gången. Inuti hus och byggnader pysslar man sällan med att förflytta sig för egen maskin, utan använder gärna rulltrappa eller hiss. I t-banan finns självklart instruktioner för hur man ser till att få sig en säker rulltrappeupplevelse, och det finns även tydliga markeringar för att man på högra sidan av rulltrappan ska stå stilla (och hålla högerhanden på räcket! Säkerheten framför allt!) och så att de som vill förflytta sig lite fortare kan gå förbi en på den vänstra. Det är förvånansvärt få personer som bryter mot detta, även om våra japanska vänner gick ut starkt med att blockera en hel trappa då de, sin vänstertrafikerade vana trogen, ställde sig stilla i "vänsterfilen" på väg upp. Att det sedan i vilket fall som helst går otroligt långsamt att ta sig någonstans kan nog taiwaneserna inte hjälpa. De har så korta ben och bor i ett så fuktigt land - två faktorer som inte bidrar till vare sig vilja eller förmåga att tillryggalägga några sträckor på kort tid.

I alla fall.

När man åker hiss räcker det inte bara med att veta vilken våning man ska på, gå in, trycka på denna och sedan gå av när hissen stannar. Man måste först veta om man ska upp eller ner i förhållande till den våning man är på (oftast inte så svårt), välja rätt knapp att trycka på utefter detta, hitta vilken av hissarna man ska åka med (det finns ofta flera och vilken som är på väg åt vilket håll indikeras med olika lampor som blinkar och tänds och har sig). Sen ska man hinna med sin hiss, vilket inte är så lätt eftersom dörrarna tycks stängas lika snabbt som de öppnats. De har ingen sådan där liten sensor i knähöjd som hissarna hemma, utan istället ett par innerdörrar som är känsliga för "beröring" och man får hissarna att sluta stängas genom att bli lite tillklämd av dessa. Jag tror jag ska mosas varje gång. När man sedan kommit in i hissen, halvmosad och go, tar det en evighet innan dörrarna stängs igen. Ingen taiwanes orkar vänta på detta, utan alla trycker alltid på det våningsnummer de ska till, och därefter på "stäng dörrarna"-knappen. Den ska jag också börja använda så snart jag lärt mig se skillnad på de kinesiska tecknen för "öppna" respektive "stäng".

Sen bär det iväg. Och har man tur är hissen inte mer än proppfull och kanske hinner man gå av på sin våning.

Enligt Jens funkar det precis som hemma, och han verkar ha knäckt koden och åker hiss helt utan problem.

Jag är inte riktigt där än.