Alltid främling

En av de saker jag har absolut svårast för här i Taiwan är att jag aldrig själv kan bestämma hur jag vill framställa mig inför andra. Vart jag än går så sticker jag ut, och folk bildar sig en uppfattning om mig baserad på att jag inte hör hemma här. Eller, så upplever jag det i alla fall, och även om så inte är fallet så behandlas jag annorlunda än taiwaneserna runtomkring mig. Även om jag pratar kinesiska med biträdet i 7-eleven butiken så svarar han/hon mig ofta med några få, knaggliga ord på engelska (de som kan, vill säga). Säkert är det av enbart goda avsikter - dels hör de att min kinesiska inte är så bra och vill underlätta för mig och/eller de tycker det är kul med en utlänning och vill öva sin egen engelska - men jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att de gör bedömningar om min person, som att jag gärna pratar engelska med dem, eller att jag överhuvudtaget faktiskt behärskar det engelska språket (vilket dock inte är en helt okvalificerad gissning, eftersom jag ser ut som en västerlänning och vi nästan alla pratar engelska), utan att vet något alls om mig mer än att jag inte är taiwanes. Jag tycker inte om att jag inte har någon chans att visa vad jag är för typ av person innan de har klart för sig hur de ska bemöta mig. Folk har observerat mig långt innan jag hinner öppna munnen, och de har redan en åsikt klar om vem jag är. Att jag är utlänning, att jag kan engelska, och säkert en massa andra saker. Det stör mig. Får mig att känna mig lite identitetslös.

Förutom att det är jobbigt att inte riktigt kunna uttrycka min identitet, finns även det motsatta problemet - att aldrig få vara anonym. Nästan i princip vart jag än går så lägger folk märke till mig. Vissa registrerar en bara stilla, andra visar att de sett mig med en nick eller ett leende, åter andra stirrar som om jag var från yttre rymden. Oavsett om reaktionerna är trevliga eller mindre trevliga, stora eller nästintill omärkbara, så finns de där. Jag blir noterad. Jag smälter aldrig in.

Jag har ingen egen identitet. Jag är aldrig anonym. Jag är alltid någon, men aldrig mig själv. Alltid en främling.

Post är bra

Jag älskar att få post! Jag tycker om att få post även när jag är i Sverige, men när man är utomlands är det speciellt skoj med försändelser hemifrån. Dessutom tycker jag väldigt mycket om ungdomsböcker och speciellt Mårten Sandéns böcker, så därför blev jag extra glad när jag idag kunde hämta ut ett paket jag fått med en bok av just honom. Fast jag ska inte börja läsa redan ikväll. Jag behöver sova, och Mårtens böcker har en tendens att vara svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa...

Nog med nakna Taiwaneser

Helt ärligt. Skulle inte asiater vara blyga av sig? Lite pryda sådär? Det trodde i alla fall jag, men ack så fel jag hade. Har just kommit tillbaka efter träningen och även om jag inte brukar spendera sådär väldigt mycket tid i omklädningsrummet så räcker dosen av nakna taiwaneser som jag får både gott och väl. Inte för att jag är så pryd i vanliga fall, men jag häpnar ändå över hur naken man kan bli. Som om taiwaneserna är nakna i kubik. Kanske för att de är nakna så himla nära mig? De har ju inte riktigt den där "gärna-en-armlängds-avstånd-till-nästa-människa-för-att-livet-ska-
kännas-riktigt-bekvämt"-grejen som vi skandinaver har. På gymmet kan man lätt bli stött i sidan av någon annans nakna gump. De liksom verkligen väller ut nakna taiwaneser, överallt, i omklädningsrummet. De springer runt med handukar i handen, de dricker vatten, de går och står, och sminkar sig. Nakna, nakna, nakna. Och fönar håret gör de också. Och då syftar jag inte enbart på det hår man har på huvudet.... Jag har blivit jättesnabb på att snöra på mig skorna, låsa in mina saker i mitt skåp, och ta mig ut i träningslokalen för att börja träna.

Mera mahjong

Det var så fint uppe i Yangmingshan att jag tog massor av bilder. Tänkte att jag kunde dela med mig av några fler.

Glada mahjongspelare.

Vackra färger i bergen.


Min tur.


Svagt, svagt kan man skymta 101:an i diset.

Jag försöker mig på s.k. "trippel knitting", vilket jag faktiskt lyckades med och jag vann just den här omgången.

En bild som för mig känns väldigt representativ för Taiwan, på sitt sätt. En äldre man under ett tak uppe i Yangmingshan.

Yes, det regnar!

När det är strålande sol och runt 25 grader varm blir man sällan sugen på att krypa ner i varma källor och ligga i tills man blir både slö av värmen och alldeles skrynklig. Det är dock en trevlig aktivitet, och vi blev därför nästan glada när vi upptäckte att det regnade och var snudd på kyligt idag - sista chansen att njuta av varma källor innan det blir för varmt! Efter vår sedvanliga brunch drog vi iväg, denna gång till ett ställe som ligger i Taipei och bara en halvtimma bort från brunchstället, och lät oss värmas av det svagt svaveldoftande vattnet.

En annan aktivitet som passar för dagar när det regnar är att tittta på film, och jag och de andra svenskarna som brukar spendera helgerna ihop har just satt igång vår andra film för kvällen. Vi ser just nu "The Bourne Supremacy" och har ätit nybakta kanelbullar.

Det absolut sämsta med att vara utomlands är saknaden av att ha vänner och familj runtomkring sig. Men å andra sidan så är det ingen av oss som är här som har någons släktkalas att gå på, inga hus/lägenheter att renovera eller fixa så mycket i, och överhuvudtaget inte särskilt många andra förpliktelser förutom sina arbeten. Helgerna blir väldigt lediga, och vi har väldigt kul när vi driver runt i klump. Det finns en särskild charm i det, tycker jag. Det finns för- och nackdelar med allt.

Mahjong i Yangmingshan

Taipei ligger precis vid ett berg, Yangmingshan, i vilket det är populärt att göra utflykter. Innan vi flyttade hit bläddrade jag i en guidebok och fick syn på en bild föreställande ett runt litet hus med vacker utsikt uppe i berget och jag tänkte "åh vad fint! dit måste jag åka!". Sen har jag helt glömt bort det där ibland allt annat vi har sett och upplevt, och jag har inte tänkt på det där lilla huset förrän jag i fredags gick på hike i just Yangmingshan och plötsligt, efter en promenad på 700 meter i lodrät riktning, fann mig stående vid en vidunderlig utsikt över Taipei och - ja just det - det där lilla runda huset. Förutom att både promenaden, vädret och sällskapet var så ypperligt trevligt, kändes det extra skoj att ha stött på det där lilla huset. Just inne i huset fanns inga bord och stolar, men väl bredvid, och där satte vi oss och spelade mahjong i solskenet, åt riktigt smarrig äpplekaka och bara hade det gott i några timmar, innan vi promenerade de 700 meterna rakt neråt igen.

En ny resa

Den 31 maj har vi en ny resa på schemat. Både jag och Jens flyger till Sverige. För gott. Vad nu det kan innebära. Vi flyttar hem i alla fall. För den här gången. Och förmodligen är det sista gången på länge som vi kommer att se Taiwan.

Hela vår vistelse här har genomsyrats av ändrade planer, från att 2 veckor innan avresedatum i höstas plötsligt få kontraktstiden förkortad från 9 månader till 6, till att sedan förlängas till 9 igen, för att sedan ha ytterligare 3 månader uppe till förhandling, till att nu ha spikat hemfärden efter de 9 ursprungligen tänkta månaderna. På ett sätt känns det väldigt skönt att ha ett besked, att veta. Och att slippa ta beslutet själv. Jens har gjort ett bra jobb, de är jättenöjda med honom, men man planerar inte att göra sådana satsningar på kontoret här att de har behov av honom mer. Alltså flyttar vi hem.

Hem till svensk sommar. Till lägenheten i Lund. Till våra familjer. Till högtider med släkten, till bebisar som antingen kommit till medan vi varit borta eller som kommer att födas snart, till små barn i vår bekantskap som blivit större, till vänner som saknats och till fester som ska hållas. Det kommer så klart bli fantastiskt. Jag ser mycket fram emot det.

Men ändå. Det är med ett litet sting i hjärtat som jag nu betraktar Taiwan. Vädret är helt underbart och tillvaron här är fantastiskt just nu. Det finns så mycket här jag kommer att sakna. Jag är inte säker på hur länge jag skulle ha velat stanna här, och jag är väldigt säker på att jag kommer att älska att komma hem. Men ändå.

Jag vill inte riktigt åka här ifrån.