Väskorna är packade, farväl har tagits, solen strålar och det är dags att ge sig av! Jag säger som Karin Boye,
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligr är vårt stora äventyr.
Middagen på den italienska rest- aurangen på 85:e våningen i 101:an var alldeles utsökt. Vi fick ett jättebra bord med fin utsikt och kvällen till ära var det en av de få alldeles klara kvällarna i Taipei, utan vare sig moln eller fuktig dimma över staden. Restaurangen var spektakulärt inredd med en stor gondol som med sprit i, i mitten av baren, och utsikten var magnifik. Jag gillar skybarer väldigt mycket. Det är ofta lite extra eleganta och, som även var fallet ikväll, har liveband som spelar eg
entligen helt outhärdligt behaglig musik, men som på något sätt ändå gör sig väldigt bra i den miljön. Man sitter där uppe och tittar ut över leksaksvärlden nedanför, och det känns som att man har semester ett litet slag. Man får onekligen ett annat perspektiv på tillvaron.
Härlig utsikt(nej, det här inlägget handlar inte om Jens..)
Det är väl säkert gammal skåpmat för er där hemma vid det här laget, och säkert är ni hjärtligt trötta på allt vad schalergfestivaler heter (en av de stora fördelarna med att inte bo i Europa under våren! Vi har så klart inte ens tänkt på att det hållits tävlingar), men jag fick just nys om att min store hjälte var med och drog hem segern till Ryssland det här året. Jag pratar inte om Dima Bilan (vars namn jag aldrig hört förut) utan så klart om den store konståkaren, giganternas gigant, mästaren Evgeni Plushenko. Han har varit min favorit sedan han började dyka upp på EM och VM i slutet av 90-talet, och för mig kommer han alltid att vara nummer 1, oavsett hur många fransmän och schweizare som domarna placerar före på pallen i mästerskap. Efter två lyssningar är jag redan trött på låten, men jag skulle kunna stå ut med den hur länge som helst för att få se Evgeni åka om och om och om och om igen...
Sen Ryssland bidrag på Youtube här, om du lyckats missa..
Jag packar. Och har några små ärenden att uträtta. Väntar på att det ska bli dags att använda mascaran en sista gång innan den packas ner. Väntar på att se vad det blir för väder så att jag vet vilka skor jag kan packa ner och vilka som jag kan behöva använda under dagen. Väntar egentligen på att dagen ska gå. I mitt huvud är jag redan i lägenheten i Lund. Men innan det verkligen blir väntar ett styck mördande lång flygning (eller egentligen 3 om man räknar varje flight för sig själv. Taipei --> Bangkok --> Amsterdam --> Köpenhamn). Och ikväll ska jag och Jens äntligen gå och äta i toppen på 101:an, vilket vi pratat om ända sedan vi kom hit. Bättre sent än aldrig.
En gång i veckan har jag träffat en tjej och haft språkutbyte under tiden här. Tjejen är jättegullig (och vill lära sig svenska för att Europe var hennes faboritband när hon var mindre, vilket jag tror jag nämnt förut), men idag var hon inte riktigt lika charmant som vanligt. Eller, egentligen var hon ju mest bara taiwanes, som taiwaneserna är, men det är i sig inte alltid så förenligt med svensk etikett.
Kompis: åh! har du klipp dig?Jag gissar att hon inte tycker att frisyren är särskilt fördelaktig.
Eva: jajemän!
Kompis: ehh...har du gjort det själv?
(Den här kommentaren skulle nog ha sårat min "senior stylist" på TONI&GUY, för vilken jag betalade dyra dollar, mer än vad den sårade mig, om han hade hört den)
Eva: Nej, jag var hos en frisör och klippte mig.
Kompis: men alltså...eh.. varför vill du se ut sådär!?
Idag är det så varmt att det inte ens är skojigt. Termometern står inte på mer än 35 grader, men det känns som mycket mer. Övriga förhållanden gör att temperaturen upplevs som 39 grader, enligt www.weather.com. Det känns som att gå runt i feber. Jag kapitulerar och gör som taiwanesiskorna när jag går på stan - fäller upp mitt paraply till skydd mot solen. Inte för att jag, som de, är rädd för att bli solbränd, utan för att det är den portabla skugga som paraplyet innebär är guld värd ur värmeperspektiv.
