En bibliotekarie i Taipei

Uppbrott

2008-05-29T17:26:00.000-07:00

Väskorna är packade, farväl har tagits, solen strålar och det är dags att ge sig av! Jag säger som Karin Boye,

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligr är vårt stora äventyr.

(Under de dryga 20 timmar som resan tar hem ska jag även försöka tänka på att: "Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." Får se hur det går med den saken...)

Bai Bai!

On top of the world

2008-05-29T07:57:00.000-07:00

Middagen på den italienska rest- aurangen på 85:e våningen i 101:an var alldeles utsökt. Vi fick ett jättebra bord med fin utsikt och kvällen till ära var det en av de få alldeles klara kvällarna i Taipei, utan vare sig moln eller fuktig dimma över staden. Restaurangen var spektakulärt inredd med en stor gondol som med sprit i, i mitten av baren, och utsikten var magnifik. Jag gillar skybarer väldigt mycket. Det är ofta lite extra eleganta och, som även var fallet ikväll, har liveband som spelar egentligen helt outhärdligt behaglig musik, men som på något sätt ändå gör sig väldigt bra i den miljön. Man sitter där uppe och tittar ut över leksaksvärlden nedanför, och det känns som att man har semester ett litet slag. Man får onekligen ett annat perspektiv på tillvaron.

God Gin & Tonic

Härlig utsikt

Min hjälte

2008-05-29T03:12:00.000-07:00

(nej, det här inlägget handlar inte om Jens..)

Det är väl säkert gammal skåpmat för er där hemma vid det här laget, och säkert är ni hjärtligt trötta på allt vad schalergfestivaler heter (en av de stora fördelarna med att inte bo i Europa under våren! Vi har så klart inte ens tänkt på att det hållits tävlingar), men jag fick just nys om att min store hjälte var med och drog hem segern till Ryssland det här året. Jag pratar inte om Dima Bilan (vars namn jag aldrig hört förut) utan så klart om den store konståkaren, giganternas gigant, mästaren Evgeni Plushenko. Han har varit min favorit sedan han började dyka upp på EM och VM i slutet av 90-talet, och för mig kommer han alltid att vara nummer 1, oavsett hur många fransmän och schweizare som domarna placerar före på pallen i mästerskap. Efter två lyssningar är jag redan trött på låten, men jag skulle kunna stå ut med den hur länge som helst för att få se Evgeni åka om och om och om och om igen...

Sen Ryssland bidrag på Youtube här, om du lyckats missa..

Linger..

2008-05-28T22:56:00.000-07:00

Jag packar. Och har några små ärenden att uträtta. Väntar på att det ska bli dags att använda mascaran en sista gång innan den packas ner. Väntar på att se vad det blir för väder så att jag vet vilka skor jag kan packa ner och vilka som jag kan behöva använda under dagen. Väntar egentligen på att dagen ska gå. I mitt huvud är jag redan i lägenheten i Lund. Men innan det verkligen blir väntar ett styck mördande lång flygning (eller egentligen 3 om man räknar varje flight för sig själv. Taipei --> Bangkok --> Amsterdam --> Köpenhamn). Och ikväll ska jag och Jens äntligen gå och äta i toppen på 101:an, vilket vi pratat om ända sedan vi kom hit. Bättre sent än aldrig.

Jag gillar min språkutbyteskompis jättemycket

2008-05-28T04:28:00.000-07:00

En gång i veckan har jag träffat en tjej och haft språkutbyte under tiden här. Tjejen är jättegullig (och vill lära sig svenska för att Europe var hennes faboritband när hon var mindre, vilket jag tror jag nämnt förut), men idag var hon inte riktigt lika charmant som vanligt. Eller, egentligen var hon ju mest bara taiwanes, som taiwaneserna är, men det är i sig inte alltid så förenligt med svensk etikett.

Kompis: åh! har du klipp dig?
Eva: jajemän!
Kompis: ehh...har du gjort det själv?
(Den här kommentaren skulle nog ha sårat min "senior stylist" på TONI&GUY, för vilken jag betalade dyra dollar, mer än vad den sårade mig, om han hade hört den)
Eva: Nej, jag var hos en frisör och klippte mig.
Kompis: men alltså...eh.. varför vill du se ut sådär!?

Jag gissar att hon inte tycker att frisyren är särskilt fördelaktig.

En febrig tillvaro

2008-05-28T00:21:00.000-07:00

Idag är det så varmt att det inte ens är skojigt. Termometern står inte på mer än 35 grader, men det känns som mycket mer. Övriga förhållanden gör att temperaturen upplevs som 39 grader, enligt www.weather.com. Det känns som att gå runt i feber. Jag kapitulerar och gör som taiwanesiskorna när jag går på stan - fäller upp mitt paraply till skydd mot solen. Inte för att jag, som de, är rädd för att bli solbränd, utan för att det är den portabla skugga som paraplyet innebär är guld värd ur värmeperspektiv.

På allmän begäran

2008-05-27T23:41:00.000-07:00

Här är en bild på nya frisyren..

Den lille taiwanesen

2008-05-27T00:06:00.000-07:00

Jens och jag pratar packning och Jens går i huvudet igenom hur många par kostymbyxor han har. "Jag har dem två jag köpte nu i helgen", säger han och håller fram en knuten näve där pek- och långfingrarna sticker fram, "och så de paret jag hade med mig hit", fortsätter han och fäller upp ringfingret, "och så det paret i garderoben", och så är det lillfingrets tur att fällas ut. "Fyra kostymbyxor totalt i den här packningen alltså", summerar han, och slår ner med sin hand i luften. Handen vars alla fingrar är utfällda utom tummen som göms inne i handflatan - det taiwanesiska sättet att markera siffran fyra. Tar man tummen med när man visar att nummer så läggs genast talet 5 till det antal fingrar man håller upp. Tumme + pekfinger + långfinger är alltså lika med siffran 8. Siffran sex visar man genom att hålla upp en knuten hand där man låter tumme och lillfinger sticka ut (mycket praktiskt! Bara man vet att det här är det samma som ett surfartecken i Australien, och inte bör andvändas där). Det är väldigt praktiskt att kunna markera siffor upp till tio med en hand (ifall man tex bär något i ena handen) och väldigt praktiskt att lätt kunna markera siffor överhuvudtaget i ett land där ljudnivån ibland omöjliggör verbal konversation. Så det är inget konstigt att Jens använder sig utav siffermarkeringen. Det roliga är att han gör det hemma hos oss, när bara jag är närvarande. Det har blivit så naturligt att använda sig av de taiwanesiska gesterna att han inte tänker på att han gör det. Att bo utomlands sätter spår. 9 månader i Taiwan lämnar oss inte oberörda. Inte på något sätt.

Jag kommer att sakna...

2008-05-26T03:04:00.000-07:00

Fick frågan från mitt lunch- sällskap en dag om vad jag kommer att sakna när jag åker hem till Sverige. Jag behövde inte tänka länge, utan
4 av 7 bilar i Taipei är Taxibilar
replikerade omedelbart "taxi". Sorgligt, men sant - taxiresorna en av de saker jag verkligen tycker om här. Dessutom är de för mig så förknippade med Taipei. Jag åker taxi varje dag, ibland flera gånger om dagen (miljövidrigt, jag vet. Jag lovar att bli en bättre människa i mitt nästa liv. Om jag inte har åkt så mycket taxi att det inte finns någon bot för mina synder och jag därmed blir en hund i Taiwan, då kommer jag dö av värmeslag innan jag ens hinner säga "tax..") och förutom att det är smidigt och bekvämt så blir det också i baksätet på stans taxibilar som jag hinner samla tankarna lite och reflektera över livet här.

En annan sak jag inte tycker om att tycka om, men som jag faktiskt tycker mycket om, är Starbucks. Jag är töntigt förtjust i kaffejätten. Det är så smidigt och lätt, de finns överallt, man får sitt kaffe precis som man vill ha det, och de har en massa trevliga saker att köpa. Eftersom all både mat och dryck i det här landet serveras så het att man bränner tungan av sig på den tycker jag det är svårt att få en god kopp kaffe på något annat ställe (att beställa en kaffe "not too hot" på starbucks funkar dock finfint). När vi bodde i USA tyckte jag Starbucks hade det sämsta kaffet (men brukade gå dit för deras low fat coffe cake och deras frappucino), men här är det bland det bästa. Och oavsett vad så är det så känns det så välbekant, så hemma, för mig. Som en liten oas de tillfällen då asien känts lite väl spännande...

101:an. Jag tycker mycket om byggnaden i sig, och även om jag inte brukar handla i gallerian som utgör dess 5 första våningsplan, så tycker jag mycket om att vara där. Det är ofta man har ett ärende dit, eftersom en av stans bästa bokaffärer ligger uppe på just 5:e våningen, eftersom folk som kommer på besök alltid vill åka dit, eftersom det finns en stor food court med massa god mat i källarplan, och eftersom stans bästa (och så klart dyraste *muttra*) mataffär med en massa god importerad mat ligger i samma källarplan. Sen är shoppingcentret faktiskt väldigt fint, i massor av ljus marmor, vackra dekorationer och klassisk musik på svag volym. Den femte våningen har dessutom väldigt högt till tak och en massa ljusinsläpp, så om man sätter sig och tar en kaffe för 150 NT (ca 30 kr, hutlöst pris!) på det östeririska cafeet där uppe, känns det nästan som att sitta på en piazza utomhus. Fast med fräsch luft då, vilket man inte får utomhus i den här stan annars. Dessutom luktar det speciellt inuti 101:an. En blandning av fukt, dam, rengöringsmedel och parfym. "Gott" vet jag inte om jag skulle kalla det, men det är en doft jag så starkt förknippar med 101:an och som jag tycker om.

Mandarin. Det kommer att kännas konstigt att inte höra de annorlunda svåruttalade ljuden omkring mig dagarna i ända. Nu när jag ändå kan ta mig fram på mandarin vill jag använda det så mycket som möjligt. Hoppas på att hitta någon kurs i Lund.

Maten. Åh maten! Jag som överhuvudtaget inte åt asiatisk mat innan jag kom hit har vekligen gjort en kovändning och vet nu inte hur jag ska klara mig utan. Vietnamesiska vårrullar, koreansk bibim bap, thailändska shrimp cakes, japansk teppanyaki, indisk curry, pekinganka, dim sum, räkor med annanas och majonäs, den fantastiska vitkålen, och dumplings av alla sorter. Hur ska jag kunna klara mig utan!?
Vietnamesiska vårrullar

Doften av rökelse och jasmin. Den buddistiska traditionen att bränna rökelse praktiseras ofta här i Taiwan, och minst ett par gången i veckan går man förbi ett tempel eller ett litet bord där man offrar till sina förfäder, där doften av rökelse känns över hela gatan. Jasminblommor säljs i gatukorsningar och somliga taxichaufförer köper ett knippe och hänger i backspegeln för väldoft.

Taiwaneserna. De smaskar och rapar och stirrar och låter, men när man kan prata lite med dem visar det sig att de är otroligt vänliga och gladsinta själar. Asiater är inte lika kända för sitt kroppsspråk som vad tex italienarna är, men jag kommer ändå sakna sättet taiwaneserna exempelvis understryker något genom att slå ner med ena handen i luften, hur de markerar siffor genom att hålla upp ett visst antal fingrar från ena handen i andra handens handflata och hur de fnissar med händerna för munnen.

Men mest av allt kommer jag nog ändå att sakna de människor vi träffat och framför allt vännerna här. Vissa människor vi träffat är gör en massa spännande saker och är otroligt fascinerande, andra lite udda och spännande på ett lite lustigt sätt, åter andra trevliga och roliga, osv osv. Dem som det kommer att allra mest tomt efter är dem som vi umgåts med mest under 9 dessa månader. Vi har antingen träffats eller i alla fall hörts av varje dag, och vi har gjort massor av saker tillsammans. De har blivit lika självklara delar av min vardag som allt annat här. Jag önskar jag kunde ta allihopa med mig i resväskan hem...

En del av vårt kompisgäng. Här hoppandes i Angkor Watt, Kambodja.

3 kommentarer

2008-05-25T20:47:00.000-07:00

Kommentar 1
Igår, efter att Jens kommer ut ur ett provrum:

"Hur kan man göra ett provrum, som till storleken, färgen, antalet speglar, antalet sittplatser och temperaturen är så snubblande likt ett kylskåp?"

De taiwanesiska provrumen är inte alltid de bästa...,

Kommentar 2
Igår, när vi letar kläder i en affär säger Jens:

"Jag vill ha en t-shirt med något kul tryck på, kanske någon text. Men inte med något störigt budskap, typ A ganster has gotta do what a gangster has gott do eller så...

Joe, den t-shirten förföljer ju en vart man går. Eller inte.

Kommentar 3
På hemsidan för vår nya, käcka dator:

[...] the overall weight [...] remains below 1kg – allowing children and women to carry it with ease.

Ja, ett kilo är väl ungefär vad vi kvinnor klarar. Fråga bara alla de mammor som storhandlar åt sina familjer varje vecka. Det blir väl inte mer än nån liter mjölk att bara hem va?

Utshoppad

2008-05-25T05:20:00.000-07:00

Jag tror aldrig har jag shoppat så mycket som idag. Jens och jag och sprungit i och ur klädesaffärer och nu bytt ut större delarna av våra garderober. "NET" är en taiwanesisk klädkedja som har en hel del trevliga kläder, i helt ok kvalitet, till inga pengar alls. Den dyraste tröjan jag köpte idag kostade 390 NT, alltså 80 kronor. Förutom kläder har vi också varit iväg och köpt en del elektronik och en del datorprylar, varibland en Asus Eee PC 900. För dem för vilka den beteckningen inte säger något kan jag avslöja att det är den dator som syns på bilden ovan. (Bilden har jag snott härifrån) Den väger mindre än en liter mjölk, är otroligt liten och minst lika kul som den är liten. Jens och jag kan inte komma fram till vem av oss som är gladast för den, och Jens börjar fundera över vem det egentligen är som är nörden utav oss. Nu är jag så trött att jag inte vill se en enda affär till på ett bra tag. Tror jag ska sätta mig och titta lite på vår fina dator istället.

TONI&GUY, Taipei

2008-05-24T10:13:00.000-07:00

På frisörsalongen TONI&GUY i Taipei

* jobbar det ca 3 frisörer per kund
*har varje frisör minst 2 assistenter
*har varje assistent en annan assistent vars enda uppdrag är att tvätta kundernas hår
*tar en hårtvättning ca 30 minuter eftersom den inkluderar massage (fast det får man på vilken frisörsalong som helst här i Taiwan. Jag som egentligen inte tycker om massager och frisörbesök, de är liksom så ansträngt avslappnade tycker jag, försökte be om att få en klippning utan massage men fick då glada skratt till svar och blev sedan grundligt masserad)
*får man en käck liten skärm fastsatt på pannan under hårtvättningen, så att inget vatten ska stänka i ansiktet på en
*luktar schampot fantastiskt
*får man under klippningen ställa in sin handväska i ett skåp som låses, med en nyckel som man inte blir av med eftersom den sitter i ett armand med strasspärlor på
*kan man få en väldigt modern och poppig frisyr (så modern och poppig att jag de första timmarna efter klippningen övervägde möjligheterna för att aldrig mera visa mig utomhus igen)

Jag tror att det råder någon form av hierarki mellan de olika frisörerna, assistenterna och assistenternas assistenter. Lägst ner i rangordningen tror jag att man finner hårtvättarna, vilket egentligen är konstigt eftersom de står för den mest njutningsfulla delen av frisörbesöket.

Nu ska jag gå och lägga mig och lukta på de väldoftande men ack så korta stumpar som finns kvar av mitt hår. Jag har under kvällen börjat vänja mig lite vid frisyren och får inte längre en chock när jag ser mig i spegeln, men jag har fortfarande mycket svårt att tro Jens när han säger att det är fint... Vi får se hur det känns imorgon...

En vecka före avresa

2008-05-24T09:39:00.000-07:00

För nästan exakt 9 månader sedan gick jag och försökte att i möjligaste mån låta bli att tänka på att jag så väldigt snart skulle flytta från Lund. Jag fick så mycket fjärilar i magen när det slog mig. Men ändå smög sig tankarna hela tiden på. När jag stod på ICA med en paket mjölk i handen kunde det slå mig att när mjölken gick ut skulle jag bo i Taiwan. Att det inte var lönt att bunkra upp med nötfärs trots att det var extrapris, för det skulle vara minst 6 månader innan jag återsåg min frys igen. Att varje dag var den sista av sitt veckodagsslag jag skulle spendera i Sverige på mycket länge - sista lördagen, sista söndagen, osv osv.

Jag minns inte så exakt vad jag gjorde de där sista dagarna mer än att försöka tänka på saker som inte gjorde att man mage simulerade berg-och-dalbana, men jag minns avresedagen väldigt klart. Jag vet att det nästan sista jag gjorde hemma var att köra diskmaskinen tom så när som på en sådan där speciell diskmaskinsrengörare som efter att diskningen var klar gjorde att hela köket doftade tvättmedel. Jag vet att solen sken in och gjorde ränder på vårt hallgolv och jag minns vilka blommor jag köpte och ställde på bordet för att välkomna våra hyresgäster. När vi väl lämnat vår lägenhet gjorde vi ett stopp hos Jens föräldrar i Malmö för att lämna av vår bil till dem, och där åt vi baguetter med parmaskinka. Jag var så nervös att jag tvingade Jens att sätta på gamla familjevideos från semestrar när han var liten (är det bara jag som faktiskt inte tycker att det är tråkigt att se?) för att skingra mina tankar, och mitt i alltihopa blev jag så otålig att vi var tvungna att ta en promenad. Väl i loungen på Kastrup drack vi gin och tonic, och om det var alkoholen eller det faktum att vi nu äntligen var på väg vet jag inte, men jag började slappna av.

Idag har vi spenderat mesta delen av dagen med att packa ihop våra saker. Igår var sista fredagskvällen i Taipei, och ikväll var det sista festkvällen med vännerna här. Jag är inte nervös den här gången, jag är glad och förväntansfull eftersom jag vet vad jag är på väg till, men jag har definitivt börjat räkna ner.

Pax

2008-05-23T03:03:00.000-07:00

En sak som alltid brukar få nykomlingar att lyfta på ögonbrynen är säkerheten i Taiwan. I centrum är det så gott som ingen som stjäl, och jag har även tidigare skrivit om fantastiskt skönt det är att kunna röra sig hur man vill, vart man vill, när man vill, utan att behöva oroa sig över vare sig själv eller sina saker. Visst, det finns kriminalitet här också, och man ska aldrig vara övermodig, men man kan slappna av och ta det väldigt lugnt här. Ett bevis på det är sättet man paxar sin plats på
Bordet är upptaget!

caféer och dylikt - genom att lägga sin plånbok/mobil/laptop på bordet där man tänkt sitta på och sedan gå iväg och köpa sin kaffe. Jag hoppas att jag snabbt blir av med den vanan när jag flyttar tillbaka till Sverige. Om inte annat lär jag ju snabbt bli av med mina saker...

Vad är du för typ?

2008-05-23T00:48:00.000-07:00

Det var dags att läsa mig nya glosor under min mandarinlektion idag, och jag fick öva mig på att göra meningar innehållande ord som "att se bra ut" och "att vara arg". Jag sa att min pojkvän ser mycket bra ut, och att han i princip aldrig blir arg. Min lärarinna sken upp och utbrast att en sådan pojkvän skulle hon också gärna vilja ha! Hon tyckte jag var mycket lyckligt lottad (jag kan bara hålla med) och ville genast veta mer om min spännande pojkvän (Hon skulle bara se honom, med sina 190 cm, ljusa hår och ljusblå ögon är han en raritet här i Taiwan). Hon började med att ställa den helt naturliga frågan: "Vilken blodgrupp har han?". Jag såg lite skeptisk ut och svarade: "ehh...ingen aning!" till min lärarinnas stora förtjusning. "Jajustja! Nu utlänningar vet ju inte sånt! ho! ho! ha! ha!" skrattade hon. Pucko mig, liksom, som inte har koll på min pojkväns blodgrupp.

När min lärarinna fick veta att vi båda var födda i jungfruns tecken kunde dock hon genast veta att vi har det pedantiskt fint hemma hos oss och att vi är väldigt sparsamma med pengar.

Jahaja, tänkte jag, och tog min ständigt röriga handväska och gick ut och shoppade i 4 timmar.

Lägesrapport

2008-05-23T00:36:00.000-07:00

Det enda som är värre än 34 grader, 83 % luftfuktighet och strålande sol, är 34 grader, 83 % luftfuktighet och regn. Spöregn. Det regnar som det bara kan i Taiwan. Stora droppar som tätt, tätt tillsammans rusar ner mot marken och gör små kratrar i de redan befintliga vattenpölarna när de landar. Och självklart stänker de på mina ben. Hela jag är genomblöt. Nerifrån mina fullständigt dränkta skor med våta strumpor, upp till hårfästet där svetten obönhörligt sipprar fram. När jag klädde mig i morse var det soligt och fint och jag valde en ljusgrå tröja. Den känns av någon anledning inte lika rätt längre.

Och absolut inte lika torr.

Rött kött

2008-05-20T20:38:00.000-07:00

Idag berättade min mandarinlärarinna att om man är för tjock ska man inte äta rött kött och hummer. Djur som blir till rött kött när man ska äta dem samt hummer har så mycket olja i sitt blod, förklarade hon. Jag sa att det var väldigt intressant, för i Sverige säger vi att just rött kött och hummer (nåväl, fisk i allmänhet) är bra om man vill gå ner i vikt. Nyttigt och inte så fett (förutom den feta fisken då). "Hahaha" skrattade min lärarinna, "ni är allt bra konstiga ni!". Jag sa att jag tyckte att det var taiwaneserna som var konstiga. Så satt vi där, båda konstiga på sitt sätt, och log mot varandra.

Nu

2008-05-20T17:21:00.001-07:00

Nu har det gått upp för mig att vi ska hem. Och det enda jag kan tänka på är frisk luft, sena sommarkvällar, koltrastar som sjunger, min röda apollo haga vars cykelkorg jag ska packa med frukt och cykla ut till Lomma och bada på, doften av osötat bröd, riktigt kaffe på stortorget, och sist men inte minst - telefonen där hemma, som jag kan lyfta precis när jag vill och ringa alla dem jag saknat under tiden här, helt utan att fundera över tidsskillnader.

Det hela började med att jag råkade få syn på flygbilder över Lund på eniro.se. Bilderna är tagna tidigt på morgonen, och Lund är helt försommargrönt. Det ser fantastiskt ut. På bilden nedan syns mitt hus och träden på vår gård.

10 dagar kvar nu. Så nu tänker jag ge mig ut och njuta i fulla drag av Taipei innan det är dags att komme hem till vår balkomg, som nätt och jämt syns på den där bilden.

My cup of tea

2008-05-19T01:40:00.001-07:00

Vi är så asiatiska vi bara kan när vi åker gondola.

Jens serverar te.

Här kommer alla västisar på en och samma gång..

Söndagen bjöd på första riktigt varma dagen för säsongen och svetten lackade när vi stod i kön för att åka gondola (vackert namn för vad som egentligen är skidliftar i ett land utan skidsport) upp till Maokong och dricka the. Trots värmen var det en härlig utflykt.

Och självklart syns den kära 101:an även ifrån Maokong

Frisk luft

2008-05-18T10:28:00.000-07:00

Idag slog det mig att vi kommer att kunna öppna våra fönster i lägenheten när vi kommer hem. Att man faktiskt gör det. För att vädra. Att man öppnar upp för att släppa in luften utifrån in i sitt hem. För att luften där ute är bättre än den där inne.

Det känns som en helt främmande och bakvänd tanke i nuläget.

Ändrade preferenser

2008-05-17T20:00:00.000-07:00

Vädret fortsätter att vara helt fantastiskt. När jag lämnar vår lägenhet känns det sådär speciellt, med solen som värmer den stillastående luften, dofterna och ljuden, de ojämna gatorna, och massor av annat gör att det känns nästan som när man är utomlands. Vilket jag ju är. Men ändå inte.

Igår tog jag och Jens tog en slö promenad genom staden och värmde oss i solen. Vi gick förbi Starbucks och hämtade upp var sin (faktiskt jättegod) kaffe och strosade sedan bort till en park där vi tittade på sköldpaddor, blev uttittade och låg på en bänk i skuggan och bara slappade. På vägen hem gick vi förbi ett bostadsområde som vi kom fram till att vi båda hade lagt märke till för att det var så fint. Husen ligger liksom i en fyrkant och inuti fyrkanten har de lite gräsmattor och lite rabatter med blommor i. När man går inne i fyrkanten hörs trafiken inte alls så mycket, och det känns nästan lite lugnt.

Det var inte förrän vi hade gått en stund och pratar om hur fint det var i bostadsområdet som det slog oss att det ser nästan exakt ut som Rosengård i Malmö. Jag vet inte när jag senast skulle ha kategoriserat det området som charmigt, men efter 9 månader av trafikdån, avgaser, smutsiga fasader och folk överallt så sänker man sina kvav. Uppenbarligen.

Tog aldrig någon bild på det "fina" området, men här är en som visar en relativt vanlig gata i Taipei.

Oups.. - Update

2008-05-16T18:24:00.000-07:00

När jag och Jens var i Keelung för några veckor sedan körde Jens bil för första gången i Taiwan. Som jag också skrev då, gick detta jättebra, och skedde helt utan incidenter. Att Jens råkade köra lite mot enkelriktat var aldrig någon fara, för vi mötte ingen och det var ingen som såg oss.

Förutom en och annan övervakningskamera då.

Att bli fångad på bild när man kör mot enkelriktat i Taiwan kostar 900 NTD (ca ~~450~~ 180 kr, (hur räknar jag egentligen!?) ). Det vet vi nu. '

Helt normalt

2008-05-16T04:11:00.000-07:00

Det är så många saker som skiljer Sverige och Taiwan åt. Det är inte så häpnadsväckande stora skillnader att det sådär slår en omedelbart när man kommer hit (i alla fall inte sedan man kommit över den allra första "alla ser helt annorlunda ut, de pratar konstigt, de beter sig konstigt, det luktar annorlunda, det är konstig luftfuktighet och allt ser annorlunda ut"-upptäckten). De allra största skillnaderna tycker jag ligger i vardagen. De små sakerna. Som i hur man väjer för varandra på gatan, hur man beter sig när man handlar i en affär, och hur man gör när man visar glädje/förvåning/osv. Alla de där sakerna har blivit mer eller mindre självklara för mig nu. De har blivit min vardag.

Men idag slog det mig faktiskt återigen hur annorlunda de kör här. Att det här är helt normalt att först köra rakt ut i en korsning, för att sen upptäcka att det inte fanns någon plats att ställa sig där man hade tänkt. Och sedan, när man står där och blockerar hela korsningen, inse att det håller på att braka en buss i full karriär rakt in i sidan på en.

Och att lösningen på det är att yttra ett relativt lugnt "ooh", tuta till lite, och sedan se på när bussen tvärnitar och kör rakt över på motsatt körbana för en stund (medan alla bilarna som egentligen skulle ha kört där i sin tur väjer undan), och sedan är situationen löst.

Helt normalt. I en helt vanlig korsning, en helt vanlig fredagseftermiddag i Taipei.

Övertydlighet

2008-05-15T01:05:00.000-07:00

En vän till mig har bott i Hong Kong och tycker att kinesernas sätt att vara väldigt explicita kan vara hysteriskt roligt. Taiwaneser är noga med att de är just taiwaneser, och inte kineser, men vissa drag har de allt gemensamt. Eller är det någon som tvivlar på att de är bra på skaldjur på restaurangen nedan?

Still here

2008-05-15T00:54:00.000-07:00

Folk frågar mig om vi räknar ner nu. Om vi börjar göra oss reda för att flytta hem. Mitt svar är: nej. Jag lever fortfarande helhjärtat i Taiwan. Jag är fortfarande just här, just nu. Jag går upp på morgonen, går till skolan, käkar lunch med mina vänner, gör planer för helgen, och funderar över livet i den här ibland så knasiga stan. Visst förstår jag att det är ynka 15 (!) dagar kvar tills vi flyttar hem, men det har ännu inte försatt mig i transitmode. Och det är skönt. För det finns få saker jag avskyr så mycket som transitmode. När man har en fot där man står och en annan på väg någons annanstans Och egentligen känner det som att man inte har några fötter någonstans. I alla fall inte några fötter som har kontakt med någon mark att ta stöd på. Så ännu några dagar njuter jag av allt som är bra här, stör mig på det som jag finner irriterande, och känner ibland en bitterljuv längtan efter Sverige.

Kul på riktigt

2008-05-14T08:56:00.000-07:00

Om det är så kul att se på när folk ser roliga ut när de tränar vet jag inte, men jag har i alla fall upptäckt något som verkligen faller mig i smaken. Webtjänsten Blip är en trevlig liten sak där man kan microblogga musik. Man behöver inte ladda upp några låtar, utan söker direkt på sidan ibland en massa spännande musik som man kan lyssna på med en enkel knapptryckning. Jag skulle kunna bli sittandes i timmar.

Se vad jag har "blipat" nyligen på http://www.fuzz.com/blip/user/jenoa

Hysteriskt

2008-05-14T07:30:00.000-07:00

Idag såg jag en kvinnlig personlig tränare stå och hjälpa sin kvinnliga kund i gymmet. Kunden låg på rygg och tränade nedre magmusklerna genom att höja benen mot hjässan upprepade gånger. Det var jobbigt, och kunden grimaserade väldigt för att orka de sista repetitionerna. Varpå den kvinnliga tränaren pekade på kundens ansikte och sedan skrattade så hon kiknade. Hon tittade på sin kund igen och gav denna några uppmuntrande ord, och började sedan åter skratta. Hela den lilla taiwanesiska tränaren såg ut att falla ihop i en enda hög av skratt, allt medan kunden kämpade på så gott hon kunde med sin träning.

Jag vet att det är en annan kultur här (det har jag liksom fått känna på x antal gånger) och hela den biten, men ändå. Det där måste väl kännas rätt tråkigt för den som tränar, även om man är taiwanes?

På vägen hem höll jag på att gå rakt in i vad som såg ut att vara en modefotografering. Modellen stod med moderiktiga kläder, fullt uppsminkad i en telefonkiosk med strålkastare riktade mot sig. Efter mina 2 timmar på gymmet var tjejen i telefonkiosken rätt mycket fräschare än jag.

efterlängtat nr. 2

2008-05-12T23:47:00.000-07:00

Det var också för ungefär ungefär två år sedan som min mp3-samling började växa sig allt för stor för att hantera. Jag började drömma om en tjänst som automatiskt kunde känna av vilka låtar jag har och tagga dem rätt, så att det kunde få bli ordning och reda nog (jag är ju trots allt bibliotekarie) i min musiksamling. . Idag läser jag om TuneUp, som verkar göra just detta. Om jag har riktig tur har jag lyckats lägga beslag på en invite ifrån Techcrunch, men jag vet inte ännu om jag hann med innan de tog slut.

För 2 år sedan

2008-05-12T23:08:00.000-07:00

För 2 år sedan satt jag i min lilla cubicle på biblioteket i Berkeley och sög i mig allt som hade med web 2.0 att göra. Jag blev medlem i vartenda nätverk jag kunde och tyckte att det var jättespännande med varje ny tjänst som poppade upp. Dock blev det ganska många användarnamn + lösenord att komma ihåg, och framför att tröttnade jag rejält på att behöva fylla i samman profilinformation gång på gång. Jag frågade mina lite mera programmeringskunniga vänner ifall det inte skulle vara möjligt att göra en profil, där man fyllde i och uppdaterade sina uppgifter, och att man sedan kunde använda denna på alla nätverk/tjänster man använde. "Njae", svarade de, "jag förstår precis vad du är ute efter men det är liksom tekniskt sett mycket svårare än så. Det går liksom inte. Det får man nog bara acceptera".

Bah! Säger jag. Nu börjar ju den typen av lösningar poppa upp. De programmeringskunniga har insett precis vad jag var ute efter. De är bara två år efter mig.....=)

Dagens skak

2008-05-12T06:03:00.000-07:00

Klockan 2 minuter i halv tre idag satt jag på en solig uteservering och åt lunch. Och pratade om jordbävningar. "Så hur känns en jordbävning då?" undrade mitt lunchsällskap som aldrig upplevt en. "Ja, det är ungefär som att det skakar sådär som det gör nu på grund av byggnadsarbetsplatsen här bredvid" svarade jag.

Tydligen kunde det ha räckt med att jag svarat "så här", men det visste jag ju inte då.

Hur bra kan det va?

2008-05-12T02:43:00.001-07:00

I 9 månader har Taipeis klimat varit varierande grader av "obehagligt". Och nu, plötsligt, har vi haft flera dagar med det bästa väder jag någonsin tror jag upplevt. Det är så att jag blir helt stum. Måste ut i solen och den härliga luften med en gång igen. Ciao!

Spontanmandarin

2008-05-11T08:03:00.000-07:00

De senaste dagarna har jag flera gånger pratat mandarin helt spontant och bekymmersfritt med expediter i affärer. Förvisso hör kanske inte "finns de här i storlekt 39?" och "Vilken våning ligger Sogo på" till de mest avancerade sakerna man kan ge sig på, men ändå. Det känns så himla kul. Som att allt hårt slit och allt pluggande äntligen börjar ge resultat. Det är som jag kommit över en tröskel och att jag nu kan så pass mycket att jag känner mig ganska säker på enkla vardagssamtal och jag bara därför klarar av lite svårare saker också. Jag blir inte helt förvirrad och bortkommen om jag inte förstår precis alla ord i en mening, jag kan både få ihop det stora sammanhanget och förstå vad jag ska svara ändå. Åh vad jag har längtat efter att komma hit!

perfekt

2008-05-11T07:52:00.000-07:00

Idag har varit en helt underbar söndag. Aldrig förr har vi haft så perfekt väder, så alldeles rätt temperatur, nästan snudd på frisk luft (nåja..), strålande sol och helt rätt luftfuktighet. Dagen har spenderats i slö takt med lite shopping, en härlig lunch på uteservering, lite träning och sedan en god middag. Nu ska jag avrunda det hela med en film. Det enda som är lite tråkigt är att Jens är och jobbar i Japan, men han kommer förhoppningsvis hem om bara ett par dagar igen.

Dessutom hade jag en riktigt trevlig taxichaufför som pratade bra engelska på vägen hem från middagen. Vi pratade om en massa saker, mestadels om skillnaderna mellan Sverige och Taiwan, och bland annat nämnde chauffören att han var buddist. Jag berättade att de flesta i Sverige traditionellt sett varit kristna, men att det nu är vanligare och vanligare med andra religioner samt att fler och fler gör som jag själv och väljer att inte tillhöra någon kyrka. "aha", log mannen, "såndär var jag också när jag var ung! Men om du tänker lite på det, så kanske du också blir buddist så småningom!". Vi skrattade lite tillsammans och när det var dags för mig att kliva av avslutade mannen med: "Thank you very much! See you in next life!"

Kanske det, kanske.

superstitious minds

2008-05-10T07:23:00.000-07:00

Jag och Jens valde en riktigt trevlig italienare för lördagskvällens middag. Vi hade inte bokat bord, och fick därför sitta ner och vänta en stund innan vi kunde få plats. Den mycket trevlige, mycket italienske, restaurangägaren höll oss sällskap och pratade med oss medan vi väntade, när vi plötsligt blev avbrutna av en av servitriserna som med ett artigt "excuse me" rykte tag i ägarens arm och började viska i dennes öra. Ägaren fick en stressad uppsyn och vände sig mot oss och förklarade att någon i restaurangen inte mådde bra och skulle behöva ligga ner, varför han undrade om det var ok att vi stod upp istället för att uppta restaurangens enda soffa. Vi studsade självklart upp och hann precis undan innan ett sällskap kom släpande på en äldre, till synes medvetslös, man. Mannen lades på soffan och en person i sällskapet, som visade sig var läkare, pysslade om honom. Det var några stressiga minuter där folk sprang fram och tillbaka, ambulanser ringdes efter (vilket man som utlänning blir rekommenderad att absolut inte göra i en nödsituation. För det första snackar amulanspersonalen ingen engelska, och för det andra tar det för lång tid att åka ambulans. Ingen väjer det minsta för utryckningsfordon här, och i rusningstrafik är taxichaufförerna mycket bättre på att tränga sig och komma fort fram än vad ambulansförarna är) innan den äldre mannen plötsligt kvicknade till och kunde både sätta sig upp och sedan gå tillbaka till sitt bord själv. Vi blev alla väldigt lättade av mannens tillfrisknande, om än av lite olika anledningar. När jag och Jens berättade för restaurangägaren att vi var lättade å de anhörigas vägar att mannen blivit bättre, svarade denne med eftertryck: " I know! I am so relieved! You know, Taiwanese people are so superstitious... if that man would have died in here, I might as well could have closed down and moved back to Europe tomorrow! No one wants go to a restaurang with bad qi!"

Demonstrant

2008-05-09T03:05:00.000-07:00

Min senaste taxichaufför petade oupphörligen i nästan och smaskade ljudligt med sitt tuggumi. Jag lade så mycket tuggumi jag kunde i munnen och tuggade dessa demonstrativt ljudlöst, helt utan att peta i näsan. Undrar om han fattade vinken...

Vädret har slagit om och regnet hänger i luften. Vi har fått ändra plats för vårt öldrickande till en uteservering under tak. Det blir Carnegies, Taipeis ställe nummer ett för västerlänningar av den desperata sorten, och för taiwanesiskor som är desperata efter desperata västerlänningar. Men maten är i alla fall god..

Feeling hot, hot, hot

2008-05-09T00:24:00.000-07:00

Idag strålar solen och termometern stod vid middagstid på 36 grader. Det är ganska varmt. Ikväll ska vi svalka oss med öl på Taiwan Beer brewery. It's a dirty job, but someone's got to do it..

Filmjölken

2008-05-07T02:34:00.000-07:00

Har fått förfrågan om var jag köper mitt filmjölkspulver. Pulvret är köpt av en vän till mig i en vanlig hälsokostaffär. Det ska tydligen finnas olika varianter av pulvret, men den jag har ser ut så här:

Lycka till!

Har ni myggnät för fönsterna?

2008-05-06T08:01:00.000-07:00

När jag pratade med en vän i Sverige häromdagen var jag tvungen att göra en paus i samtalet och springa och hämta myggsprayen för att inte bli fullständigt uppkäkad av de mygg vi har hemma. "Aha", sa min vän, "ni har mycket mygg". Jag bekräftade att här finns en hel del, varpå min vän frågade mig om vi hade sådana där smarta myggnät för fönsterna. Det har vi förvisso, men de spelar mindre roll, eftersom vi aldrig har fönsterna öppna. För det första är luften som bekant inte så himla trevlig här, och för det andra så inbjuder inte klimatet till släppa in utomhusluften. Med en luftfuktighet som sällan understiger sisådär 104 % och temperatur som ofta ligger runt 30 grader finns det liksom ingen anledning att öppna upp. Vi sitter hemma, instängda med våra airconditioners på, och häckar.

Myggen kommer in på något sätt ändå, och har de senaste nätterna hållit mig vaken med sitt envetna stickande. När jag försökt skydda mig genom att gömma allt av mig själv förutom precis ansiktet har de jäklarna stuckit mig där istället. Jag har till och med haft ett myggbett på ögonlocket! Så nu är det krig. Jag har köpt en elektrisk myggdödare, som drar till sig myggorna med ett inbjudande blått sken och sedan - zapp! - dödar dem med el när de kommer nära. Det blixtrat till och låter först "zapp" och sedan "yes!" när en mygga råkar för nära. Det första ljudet är myggan som brinner upp, det andra är jag som glädjetjuter. Nämnde jag att jag var något irriterad på myggen?

Glatt

2008-05-06T07:34:00.000-07:00

Det regnar i Taipei. Spöregnar. Och har gjort så hela dagen. Man blir som en dränkt katt bara man tar några steg utomhus. Paraply till trots.

I den här stan tycker man att det är viktigt att det är fint på gatorna. Ja, just på själva gatorna, som i det ytplan som utgör en gata. (Gatan som i den fysiska helhet som utgörs av markplan, intilliggande hus osv, ser för jäkliga ut för det mesta, med smutsiga hus, ledningar som hänger och slänger, airconditioneringsapparater på utsidan, ojämna trottoarer, med mera, med mera) Så trottoarerna är oftast gjorda av stora stenplattor i någon form av granit. Blank granit blir ännu blankare när det regnar på den. Och hal. Bara under min tur till skolan i förmiddags såg jag två personer dratta omkull och sätta sig på ändan i någon vattenpöl. Tre om man räknar med den person som trillade omkull på bussens hala golv, trots att detta inte var gjort av granit.

Själv går jag försiktigt försiktigt och försöker att inte halka samtidigt som jag sick-sackar mellan vattenpölarna på gatan. För varför bygga gator där vattnet kan rinna undan, såhär i tyfon- och översvämningsdrabbat område, när man kan låta bli? Vissa dagar tycker jag att Taiwan är så fruktansvärt bakom.

På buss nummer 18

2008-05-05T06:06:00.000-07:00

Tillbaks i Taipei och tillbaka i vardagen igen. Min nya skola ligger inte i direkt anslutning till någon tunnelbanelinje som passar mig, så jag har börjat ta bussen istället. Det finns ett virrvarr av busslinjer att välja mellan, men om man hoppar på buss nummer 18 så brukar man hamna rätt, och dessutom få åka karaokebuss. Man får traditionell kinesisk musik på hög volym med ohyggligt fula musikvideor till på en liten skärm längst fram i bussen samt en väldig massa annat pynt i bussens fönster på köpet när man åker. Som vanligt är det ingen av dem för vilka musiken spelas som överhuvudtaget verkar ta notis om arrangemanget, men det finns där ändå. Det låter och tar plats i vilket fall. Bara därför att. För att det finns en mall som säger att karaoke är trevligt. Oavsett om något i realiteten överhuvudtaget vittnar om att så faktiskt skulle vara fallet, eller inte.

Fast å andra sidan så tycker jag, kanske som enda passagerare, att det hela är ganska trevligt. Jag tycker om de vedervärdiga sångerna och pyntet som svänger när bussen kränger (för det gör den! Så till den milda grad att jag och en vän faktiskt funderat på om bussarna här är konstruerade annorlunda, så att det liksom inte går att köra mjukt och behagligt med dem). Är detta ett tecken på att det är hög tid att åka hem, tro?

Eldflugornas dal

2008-05-04T08:07:00.001-07:00

Taiwans största sjö heter Sun Moon Lake och är omåttligt populär bland taiwaneserna. Vi spenderade vår resas sista natt vid sjön, och efter att ha blivit hänförda av den dramatiska östkusten, den häpnadsväckande vackra nationalparken Taroko Gorge och de fullständigt makalösa vyerna längs Highway 14 hade sjön svårt att väcka några starkare reaktioner hos någon av oss. Ett par saker, förutom den trots allt vackra naturen, gjorde dock att vistelsen vid Sun Moon Lake blev mer minnesvärd än som bara ett lämpligt stopp för övernattning på vägen.

Den första saken var vårt hotell. Det var ett trähus i 3 våningar, väldigt speciellt inrett och beläget i en otroligt mysig liten trädgård, vilken nästan kunde räknas som "inredd" i sig. Överallt fanns mysiga lampor, vackra ljusstakar och roliga små detaljer.

Den andra var middagen som serverades. Eller, egentligen var det inte maten i sig som var så speciell (även om det var den mest delikata hot pot jag någonsin smakat), utan konversationen som föregick middagen. En konversation helt och hållet på mandarin där jag förstod vartenda ord! Kvinnan som serverade oss kunde ingen engelska, och det jag fick ur mig på mandarin var säkert varken särskilt rätt eller särskilt snyggt, men det fungerade! Och jag förstod allt, varenda ord, som kvinnan sa till mig. Det har inte hänt förut och jag blev nästan löjligt glad.

Kanske kan det ha varit mina skrala kunskaper i mandarin som ledde fram till den tredje höjdpunkten vid Sun Moon Lake - att kvinnan som serverat oss middag efter denna kom fram och lite tyst frågade ifall vi sett eldflugor förut. När hon fick veta att vi inte gjort det berättade hon att om vi satt kvar en stund så skulle hennes arbetsgivare snart komma och ta med oss till ett ställe där de brukade synas. Som enda västistar åkte vi en stund senare med ett gäng taiwaneser upp i en bit i bergen bakom sjön, och när vi stannade och gick av bilarna blinkade det i luften omkring oss. Vi blev visade fram till vägkanten och tittade ner i en dal under oss, vilken fullständigt kokade av blinkande flugor. Det var fantastiskt vackert! Från djungeln runtomkring oss hördes grodor som kväkte, syrsor som spelade, djur som skrek, och vart vi än såg var bergssidorna täckta av blinkande små ljus. Obeskrivbart...

Rum med utsikt

2008-05-04T07:44:00.000-07:00

"Try getting a room that faces the canyon" löd rådet i guideboken inför vistelsen på vårt hostel i Taroko Gorge. Vi hade tur och fick bästa rummet på hela stället, och kunde se den fantastiska naturen runtomkring även duschandes.

Utsikt från vårt badrum, vårt badrum sett utifrån samt utsikt från vår balkong

Himlen nästa?

2008-05-04T03:45:00.000-07:00

Eller var vi kanske redan där?

Ilha Formosa

2008-05-04T02:43:00.000-07:00

I mitten av 1500-talet seglade portugisiskt sjöfolk förbi Taiwan och kallade ön "Ilha Formosa" - Den vackra ön. Efter 4 dagars fantastisk biltur runt i landet kan vi inte annat än att hålla med om den beskrivningen.

Utsikt från den lilla staden Jiufen i nordöstra Taiwan

Cape Bitou, Nordöstra Taiwan

Wufengchi waterfall, nordöstra Taiwan

Utsikt längs östkusten

Fantastiska Taroko Gorge, Nationalpark i Taiwan

Följer man Highway 14 kommer man upp på 3416 meters höjd

Taiwan fun

2008-04-30T18:44:00.000-07:00

Det blev inget valborgsfirande för vår del igår. Jag tycker att hela poängen med valborg är att högtiden infaller på vår/försommarkanten i Sverige och att man blir så där glad av att kunna vara ute i naturen, och det gör sig liksom inte riktigt att försöka återskapa det i 25-30 gradig temperatur. De som har jobb är dock lediga idag här också, så igår festade vi till det lite genom att gå på traditionell kinesisk restaurang och sedan sticka och sjunga karaoke. På restaurangen käkade vi pekinganka (första gången för både mig och Jens. Det var gott, men inget särskilt mer än så) och dim sum. Som aptitretare fick vi tusenåriga ägg, och även dessa var det premiär för för mig. Äggen kokas inte utan läggs liksom in i något och förvaras sedan svalt i flera månader, och det hela resulterar i att gulan hårdnar och att vitan blir mörk och genomskinlig. Det var faktiskt mycket godare än det både låter och ser ut. Smakade ägg i kubik, ungefär.

Nu ska jag och Jens gå och hämta vår hyrbil och sedan dra runt i Taiwan i 4 dagar. Vi hörs efter helgen!

Trångt och mysigt på KTV

Rainy season

2008-04-30T02:54:00.000-07:00

Den främsta anledningen till att jag uppmärksammade att det var nästan behagligt att vistas ute i morse är att det de senaste dagarna varit oändligt fuktigt här. Det härliga, nästan torra och ack så soliga, värdet från de senaste veckorna verkar har försvunnit, och ersatts av någon form av våtvarmt omslag kring stan. Det går inte att gå mer än ett par steg innan en ganska ocharmig hinna av svett och fukt lagt sig överallt på huden, och att sitta ute är inte länge ens att tänka på. Så fort vi kan flyr vi in i väl luftkonditionerade köpcenter och restauranger. Fick under lunchen veta av en taiwanesisk vän att det hela kommer sig av att regnsäsongen börjat nu, vilket jag fick en väldigt tydlig bekräftelse av när himlen plötsligt öppnade sig och gjorde mig dyblöt på bara ett par sekunder under min promenad mot tunnelbanan hemåt.

Nästan

2008-04-29T17:22:00.000-07:00

Jag har börjat promenera på morgnarna nu för tiden och har just kommit in från en liten sväng på stan. Idag var det nästan inte alls fuktigt ute. Nästan inte alls för varmt. Nästan inte för disigt i luften, utan man kunde nästan se bergen som omger stan. En riktigt bra start på dagen.

Min stad

2008-04-29T06:30:00.000-07:00

En god vän till mig som också snart ska flytta hem till Sverige uttalade under lunchen att hon var glad att hon haft möjlighet att bo här i Taipei, att hon fått chansen att vara här under så pass lång tid att hon känner att hon kan greppa den här staden nu. Det slog mig att jag känner likadant. Jag känner mig verkligen inte borttappad någonstans här nu längre. Det är som att tusen millimeterstora (eller egentligen millimetersmå, men det säger man väl inte?) pusselbitar fallit på plats, och att de tillsammans på något sätt blir mer än summan av delarna. Det är inte bara det att jag vet vilka gator som leder vart, hur det ser ut på gatorna, vilka affärer som ligger där, hur man beteer sig vid ett rödljus, hur man lättast gör för att gå om de otroligt söliga taiwaneserna (herregud! är de aldrig på väg någonstans?!? jag fattar ännu inte hur det är möjligt att gå så sakta som de gör, och ändå röra sig...), vad gatornas olika dofter och ljud kommer ifrån, osv osv, utan något mer. Något jag inte kan sätta fingret på riktigt, men närmast beskriva som en känsla som lutar åt att känna sig hemma. Som om Taipei är min stad. Så känns det nog. Mitt Taipei.

Storebror ser mig

2008-04-27T20:23:00.000-07:00

I våra nya kvarter bor det lite fler västerlänningar och vi sticker inte ut lika mycket som vi gjorde i de kvarter vi bodde förut. Trodde jag. Idag blev jag dock upphunnen av en glad liten man under min promenad hemåt ifrån vår närmaste MRT station. "Hallo!!" ropade han käckt, "how are you?". Jag svarade att jag mådde bra och fick sedan en harang andra frågor ställda till mig. Mannen ville veta varifrån jag kom, vart jag var på väg (2 förvisso mycket relevanta frågor. Har ställt mig dem själv ett par gånger....), hur länge jag varit i Taiwan också vidare. "You live close to here, right?" frågade han också, och berättade att han brukade se mig ibland. Mycket noga kunde han redogöra för vilken väg jag brukade gå, och vart han trodde jag bodde. Mannen var mycket rar och i det här fallet var det nästan bara trevligt att bli pådykt på stan, men som sagt jag tidigare så är det ändå lite frustrerande att inte kunna röra mig fritt vart jag vill utan att hela tiden bli observerad. Som att storebror alltid ser mig. Fast storebror i form av en massa små taiwaneser.

I alla fall. När mannen fick veta att jag var från Sverige blev han glad och sa sanningsenligt att han inte kunde förstå hur en nordbo kunde stå ut med att bo i Taiwan (smart kille, det där, när jag tänker efter. Det har ju inte alltid varit en picknick att försöka anpassa sig till livet här). Jag fick veta att han heter Erik och jobbar med att köpa och sälja bildelar, och att det var anledningen till att han känner till Sverige. "You have the sebabba, no?" briljerade han, och jag bekräftade att så var fallet. Sebabba är ju så klart SAAB. Det fattar ju vem som helst.

Keelung

2008-04-27T08:10:00.001-07:00

Wannabe Hollywood? Det är ganska långt ifrån, i många avseenden.

Vaknade tidigt idag och fick för oss att vi skulle hyra en bil och köra ut till nordkusten. Enligt Jens, som körde, var det faktiskt inte alls så svårt att manövrera sig runt i den här tokiga trafiken. Jag tyckte att Jens körde hur bra som helst, och blev bara lite förvånad när jag plötsligt fick höra honom lugnt konstatera att "..jaha.. nu fattar jag hur det hänger ihop. Jag och den bilen framför som jag bara hängde på, vi kör mot enkelriktat. Ok."

Jag läste ett inlägg på en blogg där frågan ställdes om ifall det var för sent att bli turist i det land man bott när man snart ska lämna det. Jag tycker inte det. Även om vi varit runt en del i Taiwan så har vi mestadels spenderat vår tid i Taipei, där vi bott. Av flera anledningar är jag glad för det. Bland annat för att vi faktiskt inte hade fått så bra uppfattning om Taipei och kunnat lära oss att känna oss så pass hemma här som vi faktiskt gör om vi tagit varje chans vi fått att bege oss utanför staden, men framför allt för att jag inte tror att det hade gett mig lika mycket att turista tidigare som det gör nu. De utflykter vi gjorde i början av vår vistelse här slutade nästan alltid med att jag kom hem något besviken och lite frustrerad. Det fanns ju ingenting att se här! Inget som jag tyckte var vackert! Även om jag redan tidigare visste att kulturskillnaderna och ovanan vid att se landet låg bakom dessa dystra intryck, så hjälpte den insikten mig inte att se förbi olikheterna mellan det jag är van vid att uppfatta som vackert hemma i Sverige och det jag såg i Taiwan. Nu har jag vant mig mycket mer vid landet, och precis som jag i början upptäckte att jag kunde se nyanser i tillvaron och i staden omkring mig, upptäcker jag nu att jag kan se andra saker än tidigare och att jag tycker att här är väldigt vackert. Förvisso är det inte svårt att tycka att delar av nordkusten här är fin, men även den väldigt fula staden Keelung, som i princip bara är ett enda stort virrvarr av lyftkranar, pråmar, betong och annat som hör industrihamnar till, tyckte jag hade sin charm.

Nedan tre bilder från en av de mera oemotståndliga delarna av nordkusten, Heping Island Park, med fascinerande klippformationer.

En dag i Danshui

2008-04-26T07:23:00.000-07:00

Eftersom luften i Taipei är "av så dålig kvalitet att det inte kan rekomenderas att cykla runt i staden" (enligt en av våra guidböcker), är det skönt att komma ut ibland. Idag tog vi oss en 40 minuters tur med tunnelbanan, ut till den lilla kuststaden Danshui. Staden är ett väldigt populärt utflyktsmål för Taipeiborna under helgerna, och idag var det...

..många taiwaneser att trängas med på plats..

..strålande vackert väder..

..härligt att vara vid havet..

..och på det hela taget nästan grisigt skönt.

I Taipei just nu

2008-04-25T00:01:00.000-07:00

Det är soligt och varmt (ca 26 grader) och jag driver runt och mår mys med The Nationals "Fake Empire" i min mp3-spelare. Det ser ut ungefär så här:

Och låter ungefär så här (tryck på play för att lyssna):

Dålig skapelse..

2008-04-24T07:35:00.000-07:00

Idag hittade jag och Jens något så ovanligt som en restaurang med levande ljust, dämpad belysning, och mjuk, fransk jazz strömmande ur restaurangens högtalare. Mitt i vi-älskar-ljusrör-och-nästan-vad-som-helst-så-länge-det-levereras- med-hög-ljudvolym-land fanns denna pärla som dessutom var sparsamt och vackert inredd. Stora glasfönster vette ut mot en mysig gata och stället hade verkligen atmosfär. Vi satt där och njöt en stund.

Tills någon drog fram en storbildsskärm och drämde på en inspelad konsert med Genesis på högsta volym. Om det finns tillfällen då det är mindre njutningsfullt att lyssna på Genesis än andra (det brukar väl aldrig vara förenat med särskilt mycket nöje) så var detta definitivt ett av dem.

framåt och bakåt i tiden

2008-04-23T23:24:00.000-07:00

Det slog mig idag hur mycket det är i min vardag som jag tar för självklarheter, som absolut inte var det för åtta månader sedan. Som till exempel att man börjar äta direkt när man får sin mat, och inte väntar på att de andra vid bordet ska få in sin (eftersom det kan ta allt mellan 3 sekunder och en halvtimma innan det sker), om man har en egen rätt då alltså. För det mesta äter vi ju alla från samma fat. Det är också en självklarthet att att det inte alltid behöver vara så att man får in det man har beställt. Och att folk eldar rökelse och gula papperslappar i små tunnor på gatan då och då. Och att man måste säga vart man ska till taxichaufförer på kinesiska, annars är man körd (och då alltså inte "körd" som i "körd dit man ska"). Och en massa, massa annat. Jag hittar i stan nu. Hittar ganska bra till och med. Det är inte som i september förra året när jag satt i en taxi och storögt tittade ut genom fönstret och undrade vart taxichauffören körde och försökte utröna om han tänkte lura mig eller inte. Nu vet jag att inga taxichaufförer luras (i princip) och att den snabbaste vägen mellan Sheraton (som vi bodde på då) och Ericsson (som jag var på väg till) går precis så som de körde då. Jag minns också att jag tyckte det var svårt att få grepp om staden, och att jag saknade att kunna referera till saker, så som jag i Lund alltid kunde säga "norr om sjukhuset", eller "nära mårtenstorget", eller "längst ner på stora södergatan", eller något liknande. Nu har jag inte refererat till något i Lund på väldigt, väldigt länge. Däremot blir det mycket snack om "väster om Dunhua", "nära 101:an", eller "andra stoppet söderut från zhongxiao fuxing på brun linje".

Jag undrar vad jag kommer göra och var jag kommer att vara om 8 månader från idag.

Sakta men säkert vänder vi hemåt

2008-04-20T21:28:00.000-07:00

Åh vad det var härligt att vakna utan feber imorse! Undrar om det är beviset för att man börjar bli vuxen - att man mår så himla kass så snart man blir krasslig? De säger ju det, att vuxna klarar av att vara sjuka så mkt sämre än barn. Jag har aldrig mått så dåligt för så lite tidigare (även om inget slår hur kass jag var när jag hade magproblem och 39 graders feber OCH en resa på sisådär 18 timmar framför mig när vi skulle hem från semestern i Ghana). I alla fall. Idag mår jag bättre.

Vi har nu inte mindre än 3 fester inplanerade för sommaren, I SVERIGE. Det känns konstigt, men bra. 2 av festerna är ju så klart på samma kväll, men det får lösa sig på något sätt. Räknar man med midsommar, som jag alltid viger åt släkt och familj och som i år är bokad att firas hos en av mina kusiner, är antalet inbokade fester 4. Vi har också bestämt oss för att tapetsera hallen i vår lägenhet i sommar och ska snart beställa leverans av den soffa som vi köpte precis innan Jens fick erbjudandet om att jobba i Taiwan och som stått lagrad hos Mio i snart 10 månader. Det är 6 veckor kvar av vår vistelse här och undan för undan poppar det upp saker som rör tiden efter att vi flyttat hem, händelser som kommer att utspela sig i Sverige. Det ska verkligen bli jättekul att komma hem igen. Men att vi är hemma i Sverige också innebär att vi inte kommer att vara i Taiwan, det är något jag föredrar att inte tänka på riktigt ännu.

Dagens i-landsproblem

2008-04-19T22:38:00.000-07:00

Vår städerska kommer 2 gånger i veckan och har egen nyckel till vår lägenhet, vilket fungerat fint hittills. Hon hämtar även våra sopor de dagar hon inte kommer och städar och någon gång när vi glömt ställa ut soporna utanför dörren har hon kommit in och hämtat dem. På lördagar och söndagar kommer hon dock inte alls, trodde vi. Tills jag igår kväll, när jag liggandes på soffan läsandes en god bok endast iförd en t-shirt (feber gör en varm!) plötsligt hörde hur det rasslade i vår yttre ytterdörr. Jag flög upp och rusade in i vår klädkammare och fick på mig ett par byxor medan jag hörde städerskans glada "häälllååå!" från entrén. Jens försökte säga fråga vad hon skulle göra, och framför allt tala om att vi inte ville ha henne i lägenheten för tillfället, men hon stövlade glatt förbi Jens trots hans protester. Tydligen hade hon glömt tömma soporna när hon städade i fredags, och tyckte att klockan 8 en lördagskväll var en ypperlig tidpunkt att åtgärda problemet på.

Det tyckte inte vi.

Update

2008-04-19T17:42:00.000-07:00

4 filmer blev det. För de nyfikna (hej bror!) kan jag meddela att de var: Lust, caution. Juno. Den siste kejsaren samt Babel. Alla ok filmer. Idag har jag lite feber så det blir nog någon film till. Tänkte köra en klassiker och se antingen Casablanca, Det sjunde inseglet eller Fanny och Alexander. Eller kanske allihop....

Inte helt frisk

2008-04-19T04:02:00.000-07:00

Det senaste dygnet har jag sett 2 filmer samt 8 gamla avsnitt av "vänner". Jag är inte direkt på topp utan ligger mest till sängs och tycker synd om mig själv för att jag har ont överallt och hostar.

Undrar vem det är mest synd om - mig som har ont, eller Jens som får så tråkigt sällskap? Ingen tid att fundera på det, för nu kommer Jens precis in genom dörren med indisk hämtmat i händerna! Vem som har snällast pojkvän är det dock ingen fråga om - det är jag!

Kuriosa

2008-04-18T19:15:00.000-07:00

I Taipei använder man inte hundbajspåsar. Istället går hundägare runt med några pappersark av typen tidningspapper i handen, och när hunden gör sin grej sätter man sig snabbt på huk bredvid och sticker pappret under baken för att samla upp det hunden producerar. Det är säkert mer miljövänligt än de påsar vi använder, men jag undrar så var de gör av de där arken när de är använda? Som tidigare nämnts så finns ju det mesta att få tag på i den här staden - utom papperskorgar! Eftersom man betalar skatt för att slänga sopor genom att köpa speciella soppåsar finns det tydligen folk som försökt spara några dollar genom att slänga sitt hushållsavfall i publika papperskorgar, varpå dessa togs bort. Går man runt med hundbasjpappret tills man kommer hem? Lägger man det i en buske? (Jag har dock aldrig sett något papper ligga och skräpa) Håller man i det tills man kommer förbi en av de sällsynta papperskorgarna? Hur gör man? Frågorna är många...

Are you sure?

2008-04-17T00:36:00.000-07:00

Igår ville jag och Jens både dricka en sangria innan middagen, OCH dela en flaska vin till maten. Det gick alldeles utomordentligt att beställa detta, men efter en liten stund kom vår servitör tillbaka till vårt bord och frågade oss om ifall vi verkligen ville ha vin när vi nu beställt sangria sedan tidigare. Vi försäkrade att så var fallet, men servitören verkade inte riktigt med på noterna och frågade ifall vi verkligen menade att vi skulle ha en hel flaska vin att dela på, utöver sangrian. Vi nickade glatt och svarade att det var precis så vi ville ha det, varpå servitören tvekade lite och sa:

"Ehmm...are you sure!? I think maybe....you drink to much!"

Vi skrattade gott och lovade honom att så inte var fallet. En liten sangria klarar vi av innan vi tar 2 glas vin. Helt säkert.

Måste bara tipsa

2008-04-15T07:41:00.000-07:00

Titta på det här helt fantastiska projektet! Folk skickar in sina livs historier - beskrivna med hjälp av endast 6 ord! Otroligt vad vissa kan förmedla med så lite!

Hatkärlek

2008-04-15T07:33:00.000-07:00

-Fröken, hur länge har du varit i Taiwan? frågar min taxichaufför mig.

Detta är standardöppningsfrasen för taxichaufförer av den pratglada sorten . Egentligen har vi varit här i 7 månader nu, men 7 är så himla svårt att säga på kinesiska, så jag tänjer lite på sanningen och svarar "6 månader" på den frågan ännu ett tag. Tills det blir dags att svara "8", vilket heter ba på kinesiska och inte är det minsta svårt att få fram.

-6 månader, svarart jag-
-6 år? frågar chauffören
-Nej, 6 månader, säger jag igen.
- Aha! säger chauffören, din kinesiska är inte dålig!

Jag har aldrig begripit det där, att de berömmer min kinesiska efter bara ett par meningar, och framför allt inte efter att det jag sagt blivit missförstått. Det är ju rätt uppenbart att min kinesiska inte är sådär klockren om jag uttalar månader (ge yue) och år (nian) så att det låter lika. Hursomhelst. Taxichauffören, som så många andra, ville väl säkert bara vara trevlig. Han är verkligen trevlig, denne något äldre man som kör mig till dagens lunch.

Efter de inledande frågorna om längden på min vistelse i Taiwan fortsätter han inte, som de flesta andra taxichaufförer, med att prata om hur otroligt smidigt det är i Taiwan, utan övergår istället till att försöka lära mig lite taiwanesiska.

Som en parantes kan jag nämna att en vän till mig en gång nämnde att hon jämt brukade få höra av taxichaufförer att Taiwan var så ofantligt smidigt, och mycket riktigt, när jag själv börjat lära mig så pass mycket mandarin att chaufförerna börjat prat med mig upplevde jag det också. Första frågan man får av taxichaufförer är: "hur länge har du varit i Taiwan?" Den andra: "Visst är det smidigt här!? Allt finns att få tag i och det finns en dygnet-runt-öppen 7-eleven i varje gathörn!". Det stämmer förvisso, men jag tycker i alla fall att det är lite lustigt att alla säger exakt samma saker, nästan som om det vore inövat. Kanske finns det en mall för hur samtal med främlingar ska gå till när man är taxichaufför?

Jag gillar inte mallar. Jag kommer aldrig sluta irritera mig över bristen på flexibilitet i både tanke och agerande hos taiwaneserna som dessa mallar skapar. Aldrig bli bekväm med att bli bemött bemött efter ett schema som mallarna ställt upp, aldrig förlika mig med att bli bedömd utefter dem. Och aldrig, aldrig, aldrig kunna anpassa mitt eget beteenden till dem.

I alla fall. Jag får av taxichauffören lära mig de taiwanesiska orden för "taxi", "scoter", "1000" och "100". Undervisningen är helt bortkastad på mig, eftersom jag har svårt att uttala orden och glömmer dem lika fort som jag fått höra dem, men taxichauffören skrattar så gott åt mina tafatta försök att det inte gör något. Vi har trevligt ihop, dessa minutrar som min taxifärd tar. Jag stiger ut taxin med ett leende på läpparna, men också med en liten sten i mitt hjärta.

Det spelar ingen roll hur vänlig taxichauffören är mot mig, hur väl han menar. Jag tycker i alla fall att det är lite stört att skratta åt att någon annan säger något fel. Inte för att jag tycker att det är taskigt eller för att jag blir stött eller så, men därför att jag tycker bara det är så poänglöst. Jag försöker mig på ett främmande språk, jag uttalar det galet. Jaha.Vad är finessen med det? Vari ligger det snillrika? Det roliga?

Jag tror nog aldrig riktigt att jag kommer att kunna helt och hållet ta asien till mitt hjärta. Aldrig känna att jag asien passar mig som handen i handsken, aldrig känna att det inte är något här som stör mig lite grann. Eller ibland till och med mycket.

Men åndå.
När jag idag efter träningen står och väntar på en vän i den öppna receptionen till mitt gym, som saknar dörrar och liksom utgör någon form av flytande gräns mellan gymmet och gatan utanför, slås jag av livet och pulsen i staden. Från gymmets högtalare hörs upptempomusik, och utanför både lyser och blinkar neonskyltarna. Folk strömmar förbi utanför, i full gång trots att klockan närmar sig 22. Jag går hemåt genom gränderna mellan gymmet och vår lägenhet, som alla är fulla av små poppiga butiker och matstånd. Överallt är det fullt med folk, liv, ljud och rörelse. För att inte tala om dofterna. Matstånden trängs längs gatkanterna och tävlar med restaurangerna bredvid om att osa mest mat. Det är fuktigt och varmt i luften, och ganska skitigt. På ytan ser Taipei väldigt välordnat ut, men här på bakgatorna tar myllret, ljuden och dofterna över och det är mycket mer som jag tänkte mig att traditionellt taiwanesiskt vardagsliv skulle se ut. Allting är verkligen öppet och allting går att få tag på. Jag springer till och med på några vänner som jag stannar till och pratar med en stund innan jag fortsätter min obekymrade promenad hemåt.

Visst kommer jag sakna det här. Visst kommer jag sakna det mycket ibland, till och med.

Jag kommer nog aldrig riktigt kunna ta Taiwan till mitt hjärta, aldrig falla för det totalt. Men frågan är om jag inte alltid kommer att bära landet med mig, om jag någonsin kommer kunna släppa det helt?

En oas

2008-04-15T03:37:00.000-07:00

Över 30 grader och sol idag. Lektionen i kinesiska på förmiddagen var jättekul och inspirerade till att plugga lite, varför jag och en vän begav oss iväg till Taipei Botanical Gardens för att njuta av vädret medan vi försökte memorera glosor. Ingen av oss hade varit där förut, och det var en miss! Vilken oas mitt i stan! Inte en bil hördes, och det var inte så mycket folk där heller. Bara en massa nästan tama ekorrar, en hel del vackra fåglar, fjärilar, fiskar, och sköldpaddor. Och så mygg så klart, men det gjorde inte så mycket.

Jens lugnar på flyget del 2

2008-04-14T09:02:00.000-07:00

En av de bästa sakerna med resan till Japan var att jag inte var ett enda dugg nervös för att flyga, varken innan flygningen eller under den. Jag brukar alltid vara lite nervös när jag ska flyga, men kanske har alla semestrar och långflighter under de senaste 7 månaderna gjort att jag vant mig. (Jag vet att det inte är farligt att flyga, hade jag trott det så hade jag ju inte gjort det, men det är ändå något så konstigt med det hela att jag brukar vara nervös innan man kommit upp i luften) Jens brukar vara snäll och bara låta mig vara när han märker att jag blir nervös, förutom enstaka tillfällen då han försöker lugna mig. När vi denna gång nått 10 000 meters höjd vände jag mig till Jens och berättade glatt att jag inte alls var nervös, varpå han svarade "vad bra!" och log. Sedan tittade han ut genom fönstret och sa "oh! Titta! Nu är vi precis över den djupaste klyftan på jordklotet! Ungefär här nedanför ligger Marianagraven och den går lika djupt ner i jordskorpan som vi är högt över vattenytan just nu!"

Att titta ut genom fönstret med bilden av att det finns ett hål under en som är lika djupt som man själv sitter högt upp i luften på näthinnan var inte det mest behagliga jag upplevt.

Svensk sommar

2008-04-13T06:48:00.000-07:00

Har just sett "Farväl Falkenberg", vilken i all sin knasighet är en av de absolut bästa filmer jag sett på länge. Jag tyckte otroligt mycket om den. Hemsk, men fin. Förutom historien som berättas består filmen av mängder av bilder ifrån sommar-Sverige och jag blir återigen påmind om hur mycket jag tycker om Sverige. Speciellt på sommaren. De svala nätterna. Fåglar som sjunger i skymningen. Ljuset. De långa dagarna. Att så mycket är semesterstängt. Att man så ofta bara hänger och bara är. Att allt luktar så gott när det är solvarmt. Att luften är så fräsch.

Bland det bästa jag vet är att sitta inomhus med öppen balkongdörr, sådär varm och trött som man blir efter en dag i solen, och plötsligt känna den första kalla vindpusten av lite kylig kvällsluft. Kan det bli bättre? Helt ärligt?

Just nu längtar jag hem.

Hello Saferide

2008-04-13T03:26:00.000-07:00

Den här helgen har varit kalasbra på så många sätt. Riktigt kul fest i fredags, härligt slappande igår med massor av avsnitt av "HippHipp" sedda på datorn i sängen, en skön dag idag med brunch och ett body pump-pass och sedan massa härligt slappande igen och sist men inte minst en riktigt bra konsert igår kväll. Taipei gästades av de svenska artisterna Maia Hirasawa och Hello Saferide, och de båda artisterna bjöd oss på riktigt fin show. Tydligen är Maia Hirasawa någon form av världskändis i hela Sverige just nu, men jag hade aldrig hört talas om henne förrut. Jag tyckte hon var väldigt charmig som artist, och otroligt duktig. Favoriten är och förblir nog dock ändå Hello Saferide. Jag faller pladask för pop som är så smart.

Nu ska jag återgå till min deluxhelg. Ska lyssna på lite trevlig musik och lära mig några kinesiksa glosor innan jag ska se om jag kan övertala Jens att avsluta helgen med en bra film.

Bildextravaganza

2008-04-12T19:13:00.000-07:00

Om man är i Tokyo kan man ta bild på två söta, sovande ungdomar på tunnelbanan om man låtsas att man tar foto på en Eva som fnissar lite. Resultatet ses nedan.

I Tokyo är det framför allt väldigt mycker folk. 32 miljoner människor, har jag hört, och det märks. Förutom att prata i jättestora mobiltelefoner av vik-variant vilka alla kan spela upp TV och agera som små dataspel, sova på tunnelbanan, gå runt i kostym och se prydliga ut, så gör även japanerna konstiga saker. Som att klä sig i guld och göra reklam, till exempel.

Härligast med Tokyo tyckte jag nog var att alla dessa mängder med människor verkade ha en identitet som de ville uttrycka, ha egna tankar om saker. En cool kille som vi hittade på tunnelbanan hade en t-shirt med texten "för Sverige i tiden" och tyckte det var jättekul att vi var från Sverige.

Åter andra Tokyobor, företrädelsevis yngre sådana, tycker om att klä upp ut sig och hänga i stadsdelen Harajuku.

Åter andra klär också upp sig, fast mer traditionellt, och finklädda damer i kimono tillhör faktiskt stadsbilden.

Men vart man än går och vad de än gör, så är alltså japanerna många. Den berömda korsningen vid tunnelbanestoppet Shibuya som figurerar i många filmer för att visa att det är Tokyo man befinner sig i, var helt galet fylld med folk.

Shibuyakorsningen på avstånd

Mitt i korsningen

Att körsbärsträden blommar innebär att japanerna firar, med något som såg väldigt mycket ut som vårt valborgsfirande. Picknick i parker, och mängder med risvin, Sake. Och självklart mängder med människor...

Tokyo har mest och störst av mycket, bland annat världens största fiskmarknad. Tonfisken vi fick se styckas var absolut inte världens största, men vi var rätt imponerade ändå.

En hel del traditionellt japanska inslag finns så klart också i stora staden Tokyo. Tempel med rislampor finns det exempelvis ganska många av.

I den gamla stadsdelen Ueno var det väldigt mysigt.

Mitt i allt det asiatiska och japanska hittade vi dock en pub alldeles intill vårt hotell, som kändes som tagen precis ur östra Berlin. God öl hade de också!

Och så här glad kan man bli av att vara i Tokyo:

När alla vännerna åkt hem

2008-04-11T21:04:00.000-07:00

Har just vinkat av våra vänner som flyger tillbaka till Tokyo idag, för att sedan fortsätta mot Europa. De såg inte helt pigga ut när de stack. Det är dock helt förståeligt med tanke på att vi kom hem vid 4-snåret i morse, efter en helkväll på stan. Förutom middag, drinkar och nattklubb tog vi ett par timmar karaoke, vilket gjort oss alla ganska hesa idag. Men kul var det!

Nu sitter jag här trött, hes och alldeles själv i mitt kök. Jens sover och vännerna har åkt. Efter intensiva dagar i Tokyo och nästan minst lika intensiv fortsättning här i Taipei känns det lite ovant med tystnad och stillhet.

Sakura

2008-04-08T20:46:00.001-07:00

Av en händelse råkade vi åka till Tokyo mitt under körsbärsträdens blomning. Överallt var staden fylld av blommande körsbärsträd. Och japaner, så klart. Modemedvetna japaner. Japaner som arbetade, som sov på tunnelbanetågen, som spelade spel på överdimensionerade mobiltelefoner med bling-bling på. Som inte åkte scoter och inte körde bil, utan gick på gatorna, i kostym. Överallt japaner. Och så staden. Denna överväldigande stad. Det kommer nog ta ett tag för mig att sortera både bilder och intryck. Så länge blir det körsbärsträd för hela slanten.

Big In Japan

2008-04-03T06:38:00.000-07:00

Jag hade verkligen inte tänkt referera till Alphaville. Någonsin. Men nu ska vi ju dit imorgon, till Japan alltså, och låter sitter som gjuten i mitt huvud. Nåja. Tokyo blir nog skoj, trots det. Världens största stad ska väl säkert ha något att erbjuda, kan man tänka. Med eller utan Big in Japan snurrandes runt, runt i huvudet. Om inte annat så kommer vi i alla fall att träffa två av våra svenska vänner där, vilket ska bli väldans trevligt.

Förresten flyger vi vid middagstid imorgon. Någon som tror att jag packat än?

Bergsgetter

2008-04-03T03:21:00.000-07:00

Jag är lite dålgit uppdaterad på de flesta fronter, bland annat på musikfronten. Hade därför missat att en av mina absoluta favoriter, The Mountain Goats, hade släppt ny skiva. När jag nu sitter och lyssnar på den blir jag återigen så förtjust i sångaren och låtskrivaren John Darnielle. Han är ett geni, tycker jag. The Mountain Goats bestod till en början endast av just John, även om han idag brukar vara uppbackad av flera andra musiker. När jag, efter en rekommendation av min ena bror, gick och såg en konsert med The Mountain Goats på smålands nation i Lund för flera år sedan satt John på en enkel pall och såg ut som att han var en 47-årig trebarnsfar som var anställd som systemtekniker på Telia (eller något annat riktigt mördande tråkigt och ospännande). Tills han började sjunga. Och fängslade mig totalt. Sedan dess har jag varit mer eller mindre fast, och varje gång jag lyssnar på låtarna hittar jag något nytt, snillrikt i musiken eller någon av alla de många fantastiska texterna. En helt ny skiva med massor av nya musikslingor att följa och texter att fascineras av är som julafton för mig.

Jag har läst någonstans, eller kanske hört, att John bestämde sig för att göra musik när han en dag insåg att han tyckte att han skrev riktigt bra dikter, men att ingen någonsin skulle komma att ta del av dem eftersom det inte är särskilt vanligt att läsa poesi. Tonsatta dikter är dock väldigt poppis, och så föddes The Mountain Goats. Att John valde att döpa sitt enmansprojekt till något som låter som ett bandnamn för ett flermannaband, förklarade han ungefär så här:

"Det var helt logiskt. Jag menar, tänk dig själv! Det är fredag, du är ung, du kan inte riktigt bestämma dig för vad du ska göra till kvällen. På ett ställe spelar någon okänd kille som heter John. På ett annat spelar "The Mountain Goats". Vilket ställe väljer du att gå till?"

Genialisk. Jag säger det bara. Genialisk.

Varför göra det lätt, när det går att göra omständigt?

2008-04-02T01:03:00.000-07:00

Idag gick jag med min vän Tove till California Fitness för att försöka skaffa ett 1 månads träningskort till henne. Jag förvarnade om att det hela kunde ta en stund, och mycket riktigt krävdes nästan en timmes snack och pappersarbete innan det hela var klart.

Efter att vi blivit satta i en trevlig soffa och förklarat att Tove vill ha ett en månads träningskort och att vi vill veta vad de kan erbjuda henne för deal för detta, får vi veta att det inte är möjligt att lösa ett kort för bara en månad.

-Minst 12 månader måste man skriva upp sig på! Det är företagets policy! får vi veta av tränaren som hjälper oss.
-Men, försöker jag, min man (det funkar inte att säga "sambo" här, Jens får vara min man annars fattar de inte) har just löst ett träningskort på bara 2 månader, så sent som förra veckan?
- Det går inte! säger tränaren bestämt
- Eh..joe.. han har ju just ett sådant kort, säger jag. Och avslutar så klart med ett leende och ett litet skratt, för att mjuka upp det hela.

Tränaren skrattar tillbaka och ber att få veta min mans namn och går sedan iväg för att se vad det är för deal som Jens lurat till sig. Efter några långa minuter kommer han tillbaka.

- Aha! säger tränaren triumferande, Din man har visst löst ett 12 månaderskort! Ett 12 månaderskort som kommer att frysas efter 2 månader och därmed inte kosta något mer!

Åh, tänker jag, ett två månaderskort eller ett 12 månaders kort som fryses efter 2 månader är ju heeeeelt olika saker. Så dumt av mig, liksom. Att tänka att det skulle vara samma sak....

I alla fall så skiner både jag och Tove upp och säger att den där dealen, den vill Tove också ha, fast för 1 månad.

- Det går inte! säger tränaren igen. Den kortaste tiden vi kan göra det här på är två månader, eftersom man betalar 1 månad extra när man skriver på för sitt kort.
- Inte alls? frågar vi, två månader är det minsta man kan få ett kort för? Är det ditt bästa erbjudande?
-ja, svarar tränaren, det är företagets policy. Jag kan inte gå emot den.

Både jag och Tove har varit tillräckligt länge i Taiwan nu för att i detta läge bara ligga lågt. Vi ser lite funderande ut. Ler och försöker vara vänliga. Ser ut som vi tänker och klurar.

- Så det finns ingen annan möjlighet? frågar jag.
- Nej, företagets policy kan jag verkligen inte bryta, svara tränaren.
- Åh, det förstår vi! svarar vi, men då får vi nog fundera lite...

Vi klurar lite till. Tränaren leker med sin penna (alla taiwaneser är mästare på att jonglera med sina bläckpennor! Helt otroligt! De slänger och fixar med dem så att man blir mäkta imponerad av deras fingerfärdighet. Jag förstår inte var de lär sig det. Fast det hör egentligen inte hit).

-hmm...ja...vi får nog fundera på det då, säger vi till slut.

Tränaren tittar på oss igen och vänder sig sedan till mig och säger:
- men vänta, var du redan medlem här?
-eh..ja, får jag fram.
-men då ska du ju ha någon bonus för att du bjudit med en ny medlem! Du kan få en månads gratis träning som tack för besväret, och så betalar du Toves andra månad, så kostar det inget för varken henne eller dig!

Så det gick absolut inte att bjuda Tove på en gratis månad, men att ge mig en gratis månad och sedan låta mig betala för den andra månaden som Tove inte kommer att utnyttja, det gick bra. Och trots att det absolut inte gick att lösa träningskort för mindre än 12 månader och absolut inte kortare än två, ska jag idag gå och träna Tove och hennes enmånadskort. Fast på California Fitness heter Tove inte Tove, utan sitt efternamn. Trots att hon ungefär 6 gånger pekade på "Tove" på sitt körkort och sa "det här är mitt namn", så fick hon sitt efternamn till förnamn och sitt mellannamn som efternamn. Snyggt.

Alltid främling

2008-03-31T08:25:00.000-07:00

En av de saker jag har absolut svårast för här i Taiwan är att jag aldrig själv kan bestämma hur jag vill framställa mig inför andra. Vart jag än går så sticker jag ut, och folk bildar sig en uppfattning om mig baserad på att jag inte hör hemma här. Eller, så upplever jag det i alla fall, och även om så inte är fallet så behandlas jag annorlunda än taiwaneserna runtomkring mig. Även om jag pratar kinesiska med biträdet i 7-eleven butiken så svarar han/hon mig ofta med några få, knaggliga ord på engelska (de som kan, vill säga). Säkert är det av enbart goda avsikter - dels hör de att min kinesiska inte är så bra och vill underlätta för mig och/eller de tycker det är kul med en utlänning och vill öva sin egen engelska - men jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att de gör bedömningar om min person, som att jag gärna pratar engelska med dem, eller att jag överhuvudtaget faktiskt behärskar det engelska språket (vilket dock inte är en helt okvalificerad gissning, eftersom jag ser ut som en västerlänning och vi nästan alla pratar engelska), utan att vet något alls om mig mer än att jag inte är taiwanes. Jag tycker inte om att jag inte har någon chans att visa vad jag är för typ av person innan de har klart för sig hur de ska bemöta mig. Folk har observerat mig långt innan jag hinner öppna munnen, och de har redan en åsikt klar om vem jag är. Att jag är utlänning, att jag kan engelska, och säkert en massa andra saker. Det stör mig. Får mig att känna mig lite identitetslös.

Förutom att det är jobbigt att inte riktigt kunna uttrycka min identitet, finns även det motsatta problemet - att aldrig få vara anonym. Nästan i princip vart jag än går så lägger folk märke till mig. Vissa registrerar en bara stilla, andra visar att de sett mig med en nick eller ett leende, åter andra stirrar som om jag var från yttre rymden. Oavsett om reaktionerna är trevliga eller mindre trevliga, stora eller nästintill omärkbara, så finns de där. Jag blir noterad. Jag smälter aldrig in.

Jag har ingen egen identitet. Jag är aldrig anonym. Jag är alltid någon, men aldrig mig själv. Alltid en främling.

Post är bra

2008-03-31T08:15:00.000-07:00

Jag älskar att få post! Jag tycker om att få post även när jag är i Sverige, men när man är utomlands är det speciellt skoj med försändelser hemifrån. Dessutom tycker jag väldigt mycket om ungdomsböcker och speciellt Mårten Sandéns böcker, så därför blev jag extra glad när jag idag kunde hämta ut ett paket jag fått med en bok av just honom. Fast jag ska inte börja läsa redan ikväll. Jag behöver sova, och Mårtens böcker har en tendens att vara svåra att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa...

Nog med nakna Taiwaneser

2008-03-31T07:20:00.000-07:00

Helt ärligt. Skulle inte asiater vara blyga av sig? Lite pryda sådär? Det trodde i alla fall jag, men ack så fel jag hade. Har just kommit tillbaka efter träningen och även om jag inte brukar spendera sådär väldigt mycket tid i omklädningsrummet så räcker dosen av nakna taiwaneser som jag får både gott och väl. Inte för att jag är så pryd i vanliga fall, men jag häpnar ändå över hur naken man kan bli. Som om taiwaneserna är nakna i kubik. Kanske för att de är nakna så himla nära mig? De har ju inte riktigt den där "gärna-en-armlängds-avstånd-till-nästa-människa-för-att-livet-ska-
kännas-riktigt-bekvämt"-grejen som vi skandinaver har. På gymmet kan man lätt bli stött i sidan av någon annans nakna gump. De liksom verkligen väller ut nakna taiwaneser, överallt, i omklädningsrummet. De springer runt med handukar i handen, de dricker vatten, de går och står, och sminkar sig. Nakna, nakna, nakna. Och fönar håret gör de också. Och då syftar jag inte enbart på det hår man har på huvudet.... Jag har blivit jättesnabb på att snöra på mig skorna, låsa in mina saker i mitt skåp, och ta mig ut i träningslokalen för att börja träna.

Mera mahjong

2008-03-30T08:37:00.001-07:00

Det var så fint uppe i Yangmingshan att jag tog massor av bilder. Tänkte att jag kunde dela med mig av några fler.

Glada mahjongspelare.

Vackra färger i bergen.

Min tur.

Svagt, svagt kan man skymta 101:an i diset.

Jag försöker mig på s.k. "trippel knitting", vilket jag faktiskt lyckades med och jag vann just den här omgången.

En bild som för mig känns väldigt representativ för Taiwan, på sitt sätt. En äldre man under ett tak uppe i Yangmingshan.

Yes, det regnar!

2008-03-30T06:24:00.000-07:00

När det är strålande sol och runt 25 grader varm blir man sällan sugen på att krypa ner i varma källor och ligga i tills man blir både slö av värmen och alldeles skrynklig. Det är dock en trevlig aktivitet, och vi blev därför nästan glada när vi upptäckte att det regnade och var snudd på kyligt idag - sista chansen att njuta av varma källor innan det blir för varmt! Efter vår sedvanliga brunch drog vi iväg, denna gång till ett ställe som ligger i Taipei och bara en halvtimma bort från brunchstället, och lät oss värmas av det svagt svaveldoftande vattnet.

En annan aktivitet som passar för dagar när det regnar är att tittta på film, och jag och de andra svenskarna som brukar spendera helgerna ihop har just satt igång vår andra film för kvällen. Vi ser just nu "The Bourne Supremacy" och har ätit nybakta kanelbullar.

Det absolut sämsta med att vara utomlands är saknaden av att ha vänner och familj runtomkring sig. Men å andra sidan så är det ingen av oss som är här som har någons släktkalas att gå på, inga hus/lägenheter att renovera eller fixa så mycket i, och överhuvudtaget inte särskilt många andra förpliktelser förutom sina arbeten. Helgerna blir väldigt lediga, och vi har väldigt kul när vi driver runt i klump. Det finns en särskild charm i det, tycker jag. Det finns för- och nackdelar med allt.

Mahjong i Yangmingshan

2008-03-28T22:51:00.001-07:00

Taipei ligger precis vid ett berg, Yangmingshan, i vilket det är populärt att göra utflykter. Innan vi flyttade hit bläddrade jag i en guidebok och fick syn på en bild föreställande ett runt litet hus med vacker utsikt uppe i berget och jag tänkte "åh vad fint! dit måste jag åka!". Sen har jag helt glömt bort det där ibland allt annat vi har sett och upplevt, och jag har inte tänkt på det där lilla huset förrän jag i fredags gick på hike i just Yangmingshan och plötsligt, efter en promenad på 700 meter i lodrät riktning, fann mig stående vid en vidunderlig utsikt över Taipei och - ja just det - det där lilla runda huset. Förutom att både promenaden, vädret och sällskapet var så ypperligt trevligt, kändes det extra skoj att ha stött på det där lilla huset. Just inne i huset fanns inga bord och stolar, men väl bredvid, och där satte vi oss och spelade mahjong i solskenet, åt riktigt smarrig äpplekaka och bara hade det gott i några timmar, innan vi promenerade de 700 meterna rakt neråt igen.

En ny resa

2008-03-27T01:54:00.000-07:00

Den 31 maj har vi en ny resa på schemat. Både jag och Jens flyger till Sverige. För gott. Vad nu det kan innebära. Vi flyttar hem i alla fall. För den här gången. Och förmodligen är det sista gången på länge som vi kommer att se Taiwan.

Hela vår vistelse här har genomsyrats av ändrade planer, från att 2 veckor innan avresedatum i höstas plötsligt få kontraktstiden förkortad från 9 månader till 6, till att sedan förlängas till 9 igen, för att sedan ha ytterligare 3 månader uppe till förhandling, till att nu ha spikat hemfärden efter de 9 ursprungligen tänkta månaderna. På ett sätt känns det väldigt skönt att ha ett besked, att veta. Och att slippa ta beslutet själv. Jens har gjort ett bra jobb, de är jättenöjda med honom, men man planerar inte att göra sådana satsningar på kontoret här att de har behov av honom mer. Alltså flyttar vi hem.

Hem till svensk sommar. Till lägenheten i Lund. Till våra familjer. Till högtider med släkten, till bebisar som antingen kommit till medan vi varit borta eller som kommer att födas snart, till små barn i vår bekantskap som blivit större, till vänner som saknats och till fester som ska hållas. Det kommer så klart bli fantastiskt. Jag ser mycket fram emot det.

Men ändå. Det är med ett litet sting i hjärtat som jag nu betraktar Taiwan. Vädret är helt underbart och tillvaron här är fantastiskt just nu. Det finns så mycket här jag kommer att sakna. Jag är inte säker på hur länge jag skulle ha velat stanna här, och jag är väldigt säker på att jag kommer att älska att komma hem. Men ändå.

Jag vill inte riktigt åka här ifrån.

Likheter

2008-03-26T23:52:00.001-07:00

Läser en bok som heter "Mei wenti! Inga problem!: om livet i dagens Kina" av Catarina Lilliehöök just nu. Den är väldigt trevligt skriven och intressant, och även om den handlar om Kina och kineser, så är det mycket som jag kan relatera till livet här i Taiwan. Framför allt tycket jag att författarens reflektioner kring hur kineserna verkar leva sitt liv efter färdiga mallar stämmer väl överens med hur jag uppfattar taiwaneserna.

Ibland tycker jag att det känns som om Kina är fullt av färidga mallar. Man konstuerar en lämplig mall för hur man vill att någonting ska se ut. Därefter pressar man in verkligheten i den. I mitt studentrum står det två stolar och ett litet bord borta vid fönstret. Eftersom jag varje dag vill kunna öppna fönstret flyttar jag bordet och stolarna inåt rummet. När jag kommer tillbaka är mäblerna flyttade till sin ursprungliga plats. Jag flyttar dem genast inåt rummet igen och tänker att snart måste väl städerskan förstå att det är så här jag vill det. Möblerjan kan ju faktiskt inte flytta sig av sig själva. Det är uppenbart att jag har placerat dem på ett nytt ställe och logiskt border det vara för att jag önskar att det ska stå där. Men icke. Varje dag flyttar jag möberlna bort från fönstret och varje dag flyttar städerskan dem tillbaka till fönstret. Önda tills jag lyckas leta rätt på henne och förklara att jag inte vill ha dem vill fönstret.
"Aha", konstaterar hon förvånat.
Hon är städerska och hon lyder order, följer bara den färdiga mallen. Mallen säger två stolar och ett bord vid ett fönster. Men verkligheten säger två stolar och ett bord inne i rummet. Men det är mallen som gäller, det är vad hon fått lära sig och vad hon blint följer.
(Lilliehöök, 2007, sidan 34)

Det där känner jag verkligen igen. Vår städerska verkar fungera på precis samma sätt. När vi flyttade in låg ett antal kuddar på hög i ena hörnet av soffan. Vi har köpt fler kuddar, och har spridit ut dem på ett sätt som vi tycker ser hemtrevligt ut. Varje gång städerskan varit hos oss, hittar jag kuddarna fint staplade på hög i ena hörnet av soffan. Detta efter att jag fått låsa upp den inre av våra två ytterdörrar, trots att jag och Jens alltid låser den yttre (vi tycker den har ett lättare lås). Så varje tisdag och fredag när jag återvänder till lägenheten efter att ha varit ut e en sväng börjar jag med att låsa jag upp den krångliga innerdörren och därefter lägger jag ut våra kuddar så som vi vill ha dem. Lustigt.

Bilder från en eftermiddag

2008-03-26T07:12:00.000-07:00

Idag spenderade jag efter- middagen på en parkbänk i Daan park tillsammans med en god vän idag. Vi tog oss 3 timmar i eftermiddagssolen. Det var förvisso aningen disigt, men det var skönt ändå. Vi tyckte det var kalas, vilket mannen på bänken bredvid oss kanske också tyckte, trots att han hade täckjackeväst och keps på sig...

Rolig fågel på en sten.

Och 101:an är så klart alltid med.

Var är djurens vänner när man behöver dem?

2008-03-26T07:02:00.000-07:00

Det råder svensk högsommar i Taipei. Eller "vår" som taiwaneserna kallar det när de förfärat tittar på mina bara armar som sticker ut ur tröjans kortärmar. Temperaturen pendlar mellan 20 och 25 grader och solen strålar för det mesta. Mitt på dagen brukar det inte ens vara disigt och antingen är det mindre fuktigt nu än det varit tidigare eller så har vi vant oss, för vi upplever inte fuktigheten som besvärande längre. Och mitt i allt detta härliga så möter jag, vart jag än går, hundar med kläder på stan. De är påpälsade till tänderna med allt från små små tunna sjalar till rejäla täckjackor i hundmodell. På vägen hem från träningen idag såg jag och Jens till och med en hund som bar små stövlar på varje tass. Undrar om det är straffet för de allra värsta synderna i tidigare liv, att bli hund i Taiwan....

Gott och ont

2008-03-23T23:51:00.000-07:00

En vän till mig berättade i förra veckan att hon skulle ta sina barn och gå och titta på kinesisk opera. Jag tyckte det lät spännande, och hakade så klart glatt på när hon frågade ifall jag ville följa med. Jag förväntade mig att det hela skulle vara långt mycket mer intressant än bra, och blev därför väldigt förvånad när det första vi bjöds på var en häftig uppvisning i akrobatik. Den var riktigt bra och innehöll såväl traditionellt balanserande av porslinstallrikar på långa pinnar som akrobatisk dans till moderna musikstycken.

Föreställningen hölls på en skola för akrobater/ operasångare, av skolans elever, och efter den inledande delen blev vi visade runt i ett museum som hörde till skolan. Där fick vi se modeller av traditionella figurer och höra om olika detaljer av kinesiska opera, och det var riktigt intressant. Vi var ganska många utlänningar (de västerländska skolorna har påsklov nu, fattade jag det som) och vi gissade helt fel när vi fick frågan om vilken av de tre grundläggande ansiktsfärgerna rött, vitt och svart representerade godhet i den kinesiska operan. Vi trodde att vitt skulle stå för renhet och godhet, men så var icke fallet. Rött är den högst rankade och bästa färgen (lyckans och glädjens färg, vilket man verkligen märker av under det kinesiska nyåret då det mesta är rött), och svart står för godhet. En man med svartmålat ansikte i operan kan se se skrämmande och hemsk ut, men han är god. En man med vitt ansikte, däremot, kan se vänlig ut, men han gömmer sin ondska bakom ett leende och det är människor av det här slaget man ska se upp med. Vi fick också höra om de olika dräkterna som används i operan, och om symboliken bakom brodyren på dessa.

Efter denna tur kunde man ju tänka sig att det skulle vara riktigt kul att få se lite kinesisk opera, men även om det var intressant var vi allra gladast över att den föreställning vi fick se bara varade i 30 minuter. Någon värre "musik" (bankande på trummor och något som lät som plåttunnor) har jag nog aldrig hört och "sången" (skrik i falsett av både kvinnor och män) kunde jag lätt ha varit utan. Fast å andra sidan passade det speciellt bra med en riktigt bra föreställning och en dålig (i mina ögon då, säkert var de båda förstklassiga på sina sätt), i äkta kinesisk yin yang-anda.

Kvällspromenad

2008-03-23T08:54:00.000-07:00

En slö och skön söndag har vi haft idag, och innan vi avslutade den med pannbiff (!) och en fullkomligt urkass film (Beyond Borders, med Clive Owen & Angelina Jolie) hemma hos våra vänner tog jag och Jens en promenad genom våra nya kvarter. De är verkligen så himla mysiga och trevliga.

Typisk gatubild från våra nya kvarter.

Typiskt Taipei. Text, text, text och åter text.

Sun Yat Sen Memorial Hall i kvällsbelysning.

Taipei City Hall. Det var lite kylslaget på kvällskvisten, bara 17 grader...

Solen skiner och Kina håller sig på avstånd

2008-03-22T21:43:00.000-07:00

Igår var det val här i Taiwan, och läget var lite spänt. USA hade lagt två stora militärfartyg utanför Taiwans kust och hade stridsplan i luften. En "övning" påstods det att det hela handlade om, om jag förstod det hela rätt, men den verkliga anledningen var så klart att Kina kanske, eventuellt skulle kunna få för sig att anfalla om valresultatet inte föll landet i smaken. Fast det där hotet märks liksom inte av när man bor här. Ingen pratar om det, och trots att det i år tydligen finns ovanligt många tillfällen när Kina skulle kunna bli uppretat och få för sig att markera mot Taiwan, så tänker vi så gott som aldrig på det. Det är bara om man skulle få för sig att vilja åka till Kina som den spända relationerna de två "länderna" (Taiwan är ju inget land, egentligen. Kina påstår att Taiwan tillhör Kina, Taiwan påstår att det är ett eget land, och FN blundar, säger "pass" och försöker hålla sig så passivt som möjligt) verkligen märks av. Trots att avståndet mellan länderna är så pyttelitet att man i princip skulle kunna vinka till varandra över sundet (inte riktigt, men ändå) så går det inga direktförbindelser mellan ön och fastlandet. Man måste in om Hong Kong och skaffa sig visum och hålla på och trixa, och det tar många timmar. Så för vår del är det smidigare att sätta oss på en direktflight Köpenhamn - Beijing än att ta oss från Taiwan till samma destination.

I alla fall så vann det parti som är positiva till att närma sig Kina något, så nu känns det ännu mer osannolikt att Kina skulle få för sig att bråka med oss. Så allt är lugnt här. Vädret är fantastiskt, vi sitter mest på uteserveringar och har det gott, helt utan Kinainvasioner. Tillvaron kunde varit svårare.

Nu kan jag läsa vad som står på hyllorna i affären

2008-03-21T07:14:00.000-07:00

Efter att inte ha pluggat kinesiska särskilt intensivt på senare tid var jag lite orolig att jag skulle tappa allt jag lärt mig. Fast jag tycker inte att det känns som om jag gör det. Jag kan fortfarande prata lika mycket (eller lite, om man väljer att se det ur det perspektivet) med taxichaufförer, läsa lika många/få skyltar, osv osv. Och jag finner det lättare och lättare att hitta rätt i affärer här, och få tag på det jag vill ha. Fast det är klart, det är hel del lättare att veta vad som är i konserven som står på hyllan i matvarubutiken när det står text på ens modersmål på etiketten. Otippat!

Fönster

2008-03-20T03:31:00.000-07:00

Den nya lägenheten saknar helt egenskaper som yttervägg till badrummet helt gjord av frostat glas och fönster som vetter mot ett svart hisschackt. Det är jag inte så ledsen för.

Vi har fönster i sovrummet.

I gästrummet (i form av en trevlig balkongdörr)

I vardagsrummet.

I badrummet.

I vår walk-in-closet.

I köket.

Och vid entrén.

Så har det börjat

2008-03-18T20:01:00.000-07:00

Konståknings VM i Göteborg är i gång. Och här sitter jag, hänvisad till SVT play. Förvisso blir jag denna gång inte hindrad mig från att se några klipp för att jag befinner mig på fel geografiskt område, men väl av segt Internet. I den fart klippen laddas ner hinner jag nästan gå hem och titta på tävlingarna live innan ett tvåminuters klipp med kommentarer om förväntningarna inför tävligen laddats klart i min spelare.... *pust*

Bibliotek

2008-03-17T18:14:00.001-07:00

För att vara bibliotekarie har jag bloggat ovanligt lite om just bibliotek. Fast å andra sidan har jag nog bloggat allt jag har att säga om biblioteken i ett land där jag är analfabet (alltså nästan inget alls). Idag har jag dock fått upp ögonen på två inlägg i (den svenska) biblioteksdebatten som jag tycker är mycket intressanta och lärvärda.

Det ena är Nick Jones artikel i biblioteksbladet nr 1 2008 (på sidan 21). Jones skriver om det uttjatade sättet att vurma för biblioteken som "vardagsrum" och pekar på nackdelarna med en sådan retorik.

Utmärkande för talet om offentliga rum som vardagsrum verkar vara att ”mötet” i första hand framstår som ett igenkännande av likar och en ömsesidig bekräftelse. Bilden man tycks måla upp, avsiktligen eller inte, speglar ett homogent samhälle där demokrati är detsamma som konsensus – ett entydigt och överblickbart samhälle präglat av samförstånd. Bilden tycks inte rymma olikheter, skillnader och konflikter.

Det andra inlägget (via Peter Alsbjers blogg. Även Erik på mymarkup skriver om det) och är Magnus Lindkvists diss av Svensk Biblioteksförenings kampanj Library Lovers. Tänkvärt!

.

Hej på dig

2008-03-17T02:17:00.000-07:00

Välklädd man, omkring 40 år med västerländskt utseende sätter ner sin bricka två bord bort från det bord där jag sitter och pluggar under måndagsförmiddagen. Jag tittar upp, råkar möta mannens blick för en kort sekund, och han säger "Hi, how are you doing?" innan han sätter sig ner. Trevligt och artigt, ja visst, men ändå lite udda. Han hälsar ju inte precis på varenda taiwanes som sitter på kafet och råkar titta på honom. Jag kommer nog aldrig sluta tycka att det är lite roligt med de där hälsningarna, västerlänningar emellan. Det är som att det uppstår någon form av fascination över att se en annan malplacerad person, och att hälsningen är som ett uttryck för glädjen över detta. Ungefär som "åh! titta! Du har också naturligt vit hy och saknar sneda ögon! Yeah! tjeeeenaa!"

Lön för mödan

2008-03-16T08:07:00.000-07:00

Efter att ha skrubbar och skurat lägenhetens alla vinklar och vrår tog jag och Jens oss en välförtjänt tur till IKEA för att komplettera med lite saker vi behövde till nya lyan. Nu när dessa finns på plats och den mesta av skiten är borta ser här riktigt trevligt ut.

Helgen har inte enbart inneburit skrubbande, vi har också hunnit med att gå på karaoke för att fira en födelsedag, sitta på uteservering och äta thaimat, träning, umgänge med vänner och jag har invigt klänningen jag köpte i Sverige. Aldrig har jag upplevt Taipei så behagligt förut. Det är 20-25 grader varmt, soligt, men (någorlunda) frisk luft och inte så farligt fuktigt. Och lustigt är att Taipei alltid tycks spotta upp sig när jag just kommer tillbaka från en resa. Som om staden och vädergudarna tycktes veta att jag varit någon annanstans, någonstans som jag tycker är finare, häftigare eller mer intressant än Taipei, och liksom vill överbevisa mig om att så inte är fallet.

Rent hus

2008-03-15T18:17:00.000-07:00

Tawanesers uppfattning om vad "rent" innebär verkar skilja sig väsentligt från vad svenskar/västerlänningar lägger i begreppet. Visst har vi städerska 2 gånger i veckan i nya lägenheten, men inte tusan är här rent ändå. Jag tror på fullaste allvar att det inte är någon som någonsin ens torkat av skåpen. Än mindre städat av kaklet i badrummet. Jag och Jens spenderade en god del av gårdagen med att skrubba, skrubba och åter skrubba olika delar av lägenheten. Vi måste fortsätta idag.

Att "städa" på tawanesiska verkar vara synonymt med att "titta på smutsen. Om den inte faller bort av sig själv så finns den inte."

Tillbaka

2008-03-13T22:43:00.000-07:00

Så då var jag tillbaka i Taipei igen. Det var med något av en lustig känsla som jag efter en del trixande och fixande med nya nycklar, klev över tröskeln till ett helt nytt ställe och satte ner resväskan ibland alla mina andra saker. Hemma igen, fast ändå inte.

Nu är jag vansinnigt trött efter en lång men problemfri resa. Ska se om jag kan hitta duschen, handdukar, 7-eleven och min säng. I nämnd ordning.

Bitterljuvt

2008-03-12T12:39:00.001-07:00

Så var det dags att packa väskan igen. Att tio dagar kan gå så fort! Det känns helt fantastiskt att ha så många vänner att komma hem till, att kunna träffa så många av dem, att kunna spendera tid med familj och släktingar, att äta leverpastej och dricka kranvatten när helst andan faller på. Men å andra sidan så svider det till lite vid tanken på att åka ifrån allt. Sverige är så bra. Allt är så lätt. Allt och alla finns här.

Fast inte riktigt allt och alla. Taipei stoltserar med riktigt fint vårväder i form av 25 grader och sol, härliga vänner där också, en ny lägenhet och sist, men viktigast av allt, världens bäste Jens väntar på mig där. Det är verkligen inte särskilt dumt det heller.

Det hade bara varit så bra om valet av det ena inte nödvändigtvis innebar att välja bort det andra...

Plåster på såren

2008-03-12T10:41:00.000-07:00

Det grämer mig mycket att jag missar århundradets händelse i Göteborg om bara 6 dagar - VM i konståkning. Just nu visas dock en konståkningsgala på Eurosport, så en liten dos av denna ädla sport får jag ändå. På busskurer lite här och var har jag dessutom under veckan hemma mötts av Kristoffer Bentssons blick, vilket gjort mig lite extra varm om hjärtat. Jag hoppas det kommer gå bra för både honom och Adrian Schultheiss under tävlingarna. Om det är någon som "bandar" (dvs spelar in på någon DVD eller så) evenemanget skulle jag bli outsägligt tacksam för att få en fil skickad till mig...

Oh! Nu är reklamen slut och Stephane Lambiel åker! En av mina (och hela konståkningsvärldens) stora favoriter!

Ränderna går aldrig ur

2008-03-12T04:09:00.000-07:00

Igår stod det After Work på Grand Hotel i Lund på schemat. Det rimmar dåligt med bilkörning och jag nyttjade därför kommunala färdmedel. Det är otroligt vad smidigt det är egentligen. Vejbystrand - Lund tar bara ca 1 h och 20 minuter. Bara lite längre tid än vad det tar att åka från Tienmu ner till centrala Taipei med tunnelbanan. Och så får man åka tåg största delen av biten, vilket både är bekvämt och erbjuder utsikt över skåne. Finfint.

I alla fall. Jag var så klart sen till bussen. Så jag fick störtrusa ifrån hemmet till busshållsplatsen, och medan jag sprang kändes det som om jag blivit teleporterad direkt tillbaka till 1996. Eller egentligen vilket år som helst mellan 1993-1999, för under alla de åren åkte jag buss till skolan och jag skulle tro att antalet dagar jag inte var sen till bussen går att räkna på en hand, ungefär. Uppförsbacken som springturen till bussen börjar med kändes precis lika eländig som förr, och jag kom på att det är lättare att springa om man andas ordentligt istället för att hålla andan när jag passerade precis samma hus som jag brukade göra för sisådär 10 år sedan. Jag ser det som nästan en bedrift att jag lyckats tillskansa mig 10 års livserfarenhet utan att bli ett enda dugg bättre på att passa tider. Hur lyckas jag, liksom?

Vår

2008-03-11T06:21:00.000-07:00

Solen strålar. Det är klart i luften. Temperaturen ligger på 10,9 grader. Det får vara hur varmt och gott det vill i Taipei, för just nu vet jag nog ingen bättre plats på jorden än Vejbystrand.

Mina kläder just nu

2008-03-10T12:33:00.001-07:00

Nej, jag ska inte börja tjöta om min syn på mode och förpesta bloggen med bilder på min outfit i tid och otid, men jag vill gärna poängtera att jag just nu har på mig ett par jeans. Med storleken 36 tum i längd. Ett par jeans i den längden, på mig, är så osannolikt att jag var tvungen att dela upp den där informationen i två meningar. Annars skulle osannolikhetsfaktorn blivit så hög att vi alla plötsligt skulle vakna upp på främmande plats efter att ha läst den här blogposten (alla "liftarens guide till galaxen"-freaks vet precis hur jag menar. Ni andra kan antingen

A: ta er till närmsta bibliotek och låna detta mästerverk

eller

B: strunta fullstänidigt i den långa parantes som jag håller på att skriva just nu.

)

Alltså. Jeans till mig är svårt. Jens som är långa nog till mig är nästan ännu svårare. I asien är det omöjligt. Jag är mycket glad för mina jeans.

Dessutom har jag nya skor, ny kjol, ett par nya shorts, 3 nya toppar och en ny klänning. Klänningen hittade jag dessutom först i en affär och blev väldigt förjust i den men tyckte att den var något dyr. Jag lade undan den för att tänka igenom köpet och gick vidare. I nästa affär hängde samma klänning, 150 kronor billigare än i den första affären.

Det är så trevligt att vara i Sverige.

(Där storlek 39 i skor dessutom står framme på hyllorna, så man slipper leta tag i något affärsbitträde och få ett fniss och ett "solly, no possible" till svar på frågan om de har min storlek inne...)

Svenne i kubik

2008-03-07T13:43:00.001-08:00

Fredagskväll. Oxfilé med berne. Klyftpotatis. Rödvin som damen i disken på systembolaget rekommenderat. Några tända ljus. Så ska det låta på TV:n.

Och sen en film med Michael Nyqvist.

Blir det mer Sverige än så?

Att leva i kappsäck

2008-03-06T11:23:00.001-08:00

Jag trodde det skulle kännas besvärligt att flänga runt med en ryggsäck, sova en natt här och en där, ha späckat schema för att få plats med så många träffar som möjligt, men det tycker jag inte alls att det är. Det är bara kul att få träffa så många av mina vänner, och det är riktigt mysigt att bo över hos folk. Framför allt när jag, som i natt, fick dela madrassen på golvet med en ofantligt kelsjuk borderterrier. Hon inte bara sov hos mig precis hela natten, hon kom till och med och burrade ner sig under täcket och sov sked med mig! Helskön jycke.

Första fikadaten började idag klockan 09:00 och var väldigt trevlig. Dagen fortsatte i samma trevliga stil, och nu när jag återvänt till hemmet i Vejbystrand börjar jag bli lite trött. Snart dags för mig att burra ner mig. Det tänker jag göra tillsammans med inte mindre än 4 nummer av Sonic, vilka låg och väntade på mig här hemma. Fest!